Japp… Nu är det tungt. Och ont i halsen har jag också. Det hjälpte inte att åka på match. Det hjälpte inte att skrika sig hes av kärlek till sitt älskade Hammarby. Både Hammarby och Halmstad var hopplöst dåliga och det var en riktig skitmatch. Som min sorgtyngde bror sa på vägen ut: ”Det kändes inte farligt en enda gång!”

Jag har gjort allt jag kunnat. Ordnat med barnvakt, kört i nästan 4 timmar och sjungit så gott som konstant i 2×45 min. Hoppat! Skrikit fula ord till domaren (jo, faktiskt, jag!) och nästan gråtit när Halmstad gjorde mål. Matchen slutade 1-0 och Bajen är nu på nedflyttningsplats. Inte ens kval! ÖIS ligger en poäng före oss på kvalplats men efter att ha vunnit mot Helsingborg i söndags med 3-0 känns det mer och mer hopplöst. Nu är det upp till Hammarby att kriga till sig poäng. Jag har verkligen kämpat så gott jag kunnat. Än är det inte över, 3 matcher kvar varav enda bortamatchen är mot Trelleborg. Orkar jag, kan jag, vill jag…? Kanske när besvikelsen lagt sig lite. Nu har vi det ju inte i egna händer längre utan måste hoppas på andras resultat…

Men som svägerskan sa: ”Superettan är inte så illa… Och tänk så glada vi blir när de kommer upp igen! Man måste glädjas åt det lilla, Hammarby vinner ju trots allt bara vart 104:e år…”

Det jag gläds åt efter gårdagen är Bajen fans – vilka andra supportrar tror ni, efter ett sån match och ett sånt mål fortfarande sjunger?? Och sjunger starkt! KÄMPA HAMMARBY!! Det är vi, det! Och efter matchen – ett samstämmigt ”Vi älskar Bajen”! Inget buande under hela matchen! Det är fan poesi!