Jag till Peter: ”Är det NÅGON som någonsin säger att du har haft tur som träffat mig? Jag får jämt höra om vilken tur jag haft…” (För jag är ju faktiskt OCKSÅ ett kap! 😉 )
Oisín: ”Näe mamma, det är inte tur – det är kärlek!”

Så Peter bjöd på lite badrumsgrafitti innan han gick på sin första jobbnatt… Söt!
Ännu sötare var han när han fick lite små-ångest över att han stökat ner spegeln, snacka om  impuls-romantik… 🙂

Sådana här läskiga typer gick det hemifrån oss för att se om folk (vi känner) ville ha bus eller var mer givmilda med godiset… 🙂

Jaa… här händer inte så mycket. Jag har fått tillbaka mitt illamående och har mått tjyvens i nån vecka (eller 2?) nu. Imorgon ringer jag till en farbror doktor. 🙁

Sången gick finfint och tanterna (och farbröderna) tyckte Irmelin sjöng så fint så det var inte klokt! Hon tyckte det var ganska roligt med, tror jag. Kanske att jag kan spela in en liten film med sångfågeln… Framför allt för er som bor en bit bort och inte hör henne sjunga KONSTANT VARJE VAKEN STUND. 🙂

Börjar bli dags att krypa till kojs.

Barnen är hemma. Lite blekare än jag minns dem… men om möjligt vackrare, underbarare och roligare än jag minns dem. Det är så oerhört skönt att ha dem hemma igen!

…återfår mitt liv sin mening. Då kommer våra älskade barn hem från Irland igen.

Det är fruktansvärt att lämna dem – även om de inte var ledsna den här gången, Chris var ju på Kastrup och tog emot. Däremot grät jag hjärtskärande när de gått in.
Innan dess klappade Oisín mig på benet när Chris var ute och rökte och sade:

”Det är inte alls lika jobbigt för vuxna som för barn. För vuxna är ju vuxna.”

Liten, tänk om han bara visste….
Jag skrev en hel låttext i min desperation, vill dela med mig av en textrad:

Vill känna frihet
men känner bara tomhet

Det summerar hela känslan. Man vill se det positiva (egentid osv) men det är förbannat svårt – för det är inte värt så särskilt mycket i jämförelse med en vardag med våra älskade små…

Vi har varit på Irmelins sista utvecklingssamtal på dagis idag. Vi tog våra cyklar och cyklade upp på eftermiddagen – hela familjen, efter vi planterat om och klippt gräsmattan.

Irmelin är en social tjej som sjunger ofta enligt fröknarna. Allt funkar jättebra med motorik och annat. Det kände man ju på sig, naturligtvis – men det är alltid skönt att höra det från andra med… 🙂 Hon äter bra på dagis (”hellre mat än knäckebröd”) och använder bestick som hon håller rätt. Det där med att håll DS däremot är kanske något vi ska jobba på. Men all sätt är val bra utom de dåliga…?

De hade spelat in en intervju med henne där de frågar vad hon vill lära sig i skolan. Hon vill lära sig om katter. Förstås.

När fröknarna frågar vad hon mer vill lära sig om fortsätter hon med: Sköldpaddor och hundar förstås. Och typ 50 djur till. Fröknarna frågar om hon vill lära sig skriva och det vill hon såklart ”Och läsa” lägger hon till och det är ju en fördel om man nu tänkt skriva, liksom…

Vi har förresten släppt katterna fria på nedervåningen men de håller sig mest i det egna rummet. De är allra helst ute och Irmelin är alldeles salig och leker gärna med dem. Hon har gjort egna leksaker med papper och snöre och hjälper gärna till att mata dem.

Jag har inte märkt av någon allergi på Oisín, mest jag som lider av det och det är bara när jag är nära. Men VEM kan motstå sådana söta pälsbollar??

Imorgon ska jag testa mig förr att se om jag får lämna blod – igen.
Wish me luck! 😀

Jag har ju utlovat bebisfoton och jag står vid mitt ord… Här är alldeles nyfödda Irmelin…
Hon var söt – på sätt och vis. 😉

Det är inte kortet, hon såg verkligen ut sådan – här kommer nästa foto:

Ganska stor – 4520 g kom hon ut för 6 år (och 1 dag) sedan. Vill minnas att hon var 51 cm lång. Ögonen… fanns där inne nånstans. 😉
Goda vännen K kom och hälsade på på BB och sade att Irmelin var lik mig. Jag tog INTE det som en komplimang. Men det var väl sant – märks nu om inte annat…

När vi kom hem dagen efter var Oisín en mycket involverad storebror (han var 2,5 år) och var med överallt. Sötaste Oisín!

Sex år senare är de fortfarande tighta – men lite större. 🙂

Sist men inte minst kommer här en bild på 6-åringen med en framtand mindre…

Det är lite läskigt att tänka på hur det kommer att se ut om ytterligare 6 år…

Jag frågade om hon var en ”stor tjej” på födelsedagsmorgonen men hon hävdade att hon inte är stor förrän hon fått en lillasyster eller lillebror… hmmm då får vi vänta ett tag.

Nu ska jag kramas med Peter!

Idag fyllde så Irmelinisen 6 år! Vi har öppnat paket och filosoferat över att det nu behövs TVÅ händer för att vissa hur gammal hon är – det räcker inte med en längre.

För er som funderar över födelsedagskalas för lill-flisan så kan jag meddela att det blir i det nya huset när vi kommit lite i ordning. Det är liksom inte läge att ha kalas i lägenheten just nu eftersom vi (redan) börjat packa. Mor och far skrev på och fick sina nycklar igår så nu är det bara att köra på! Wiiiii…!

Vi skissar redan på inflyttningsfest… Det kommer bli rejält! Men jag återkommer…

Igår, lördag spelade vi konstant! Alla möjliga spel, riktigt kul var det!
Morgonen började traditionsenligt med melodikrysset som vi löste efter bästa förmåga (tror det gick bra) och sedan slöade vi lite med te innan vi gav oss på det kära Alfapetet! Dagen till ära var även lillkusinen (Gabriel – eller Gaby – inte att förväxla med yttepyttekusinen Alba) med. Så här blev resultatet:

Jag gick ut ganska starkt med DRAPERI (som Gaby senare förlängde till HÄNGDRAPERI (med sväng) – varvid jag nästan grät av lycka), Birka lade FÄDER och Gaby VACKER och sedan rullade orden på. Ja, ni ser ju själva… Jag fick ut alla mina bokstäver i HAMNSTAD och det var jag ganska nöjd med! 🙂
Jag lade även RUSADE (med sväng och UV) som Birka sedan förvandlade till GRUSADE när hon lade GULLIGT. Gaby sparade ihop till ENZYM (snyggt) som vi sedan hjälpte att förlänga till ENZYMERNA på 4xordpoäng. Det gav poäng det…
Birka lade vackra SOLRÖK och även JODEN (var lite tydligare nästa gång, kvinna!) som gav fina poäng. I slutändan var det ändå Gaby som drog det längsta strået och vann:

Han verkade ganska nöjd med det som ni kan se på vinnarbilden… 🙂

Jag tog en sväng runt huset med far min och vi filosoferade över veranda-reparationer, köksgolv och singel till gången… Vi kikade även på vårblommorna som vågat sig upp…

Vi gick sedan till 6an och spelade Oogachakka (kul!!) medan maten blev färdig – jättegoda biffar och klyftpotatis!

Sedan gav vi oss på nästa spel, nämligen Settlers! Här tog jag hem segern, hurra! Det var länge sedan vi spelade det och jag fick mersmak!

Sist men inte minst avslutades dagen med Singstar! Gaby slog mig i en låt (Life on Mars, Bowie) men det är smällar man får ta – det är ett synnerligen roligt spel!
Så ni familjemedlemmar som inte bor i Fritsla (eller som inte hälsar på ofta nog) – nu ÅNGRAR ni er va??! 😀

Idag har vi tagit det betydligt lugnare, jag fick en oroande feedback från en lärare där hon efterfrågade sådant som redan skickats in (av de andra i gruppen) och jag oroar mig för att vi har missförstått uppgiften helt… Väntar svar från henne (har mailat) och HOPPAS att det bara är ett missförstånd… 🙂

Nu ska jag göra pannkakor och ska försöka hinna spela lite gitarr innan Peter kommer hem. Trevlig söndag på er! Tjing!!

Irmelin hade en ganska tårfylld morgon som avslutades med det rubricerade tårfyllda utropet. Men vi kanske ska ta det från början:

Av någon anledning kom hon ihåg att hon blivit av med sin lillkatt på planet till Irland i vintras (om ni missat det inlägget så finns en länk till den mardrömsdagen HÄR) och plötsligt idag VILLE hon ha tillbaka den.
Vi försökte lugna henne och prata med henne om att det inte är någon idé att ringa eftersom de säkert gjort sig av med katten (antagligen slängt, men det kan man INTE säga – de har gett bort den till en flicka som inte har några andra leksaker, kanske i Afrika?). Hon ville inte godta det utan krävde – medan tårarna fullkomligt skvalade –  att vi skulle ringa SAS ögonblickligen.
”Jaja,” sa Peter till slut och låtsades knappa in siffror och gav luren till mig. Jag låtsades prata med någon – då RINGER telefonen… 😀 Det var biblioteket som fått in en beställd bok. På’t igen!

Vi låtsasknappade in ett nummer igen och jag låtsades prata med SAS – igen. Tanken var att vår empatiska dotter skulle tänka på den söta flickan i Afrika som kramade det enda gosdjur hon någonsin haft och som var hennes enda vän i brist på familj och vänner. En tygkatt som blir den lilla flickans endaste enda vän… Men nej… Vår tydligen-inte-så-empatiska dotter YLADE:

AFRIKAAA HAR STULIT MIN KAAAHAHAHATT!!!

Hon var så otroligt olycklig och var bara helt ifrån sig, sparkade och skrek samma sak om och om igen. Liten… Till slut lugnade hon ner sig fast det  satt långt inne.

När vi kom hem nu på kvällen hittade vi ett avi i brevlådan adresserat till Oisín och Irmelin. Irmelin tittade på mig med uppspärrade hoppfulla ögon och sade:

”Mamma, tror du att det är från de i flygplanet? Tror du att de har hämtat katten från Afrika och skickat hem den till mig igen?”

Hmmm… nej.