Min syster har en vansinnessnygg tatuering i nacken. Den är av en alruna (som i Isfolket, you know) och är så söt men ändå powerful. Tycker jag.
På forumet har de efterfrågat bild och jag har hört med syster och fått tillåtelse att visa. Kör här på bloggen med, jag har en misstanke om att man måste publicera bilder först och sedan länka. Här ser ni två bilder:

Min syster är cool! Vi skulle ju gjort tatuering ihop men så smög hon undan och tatuerade sig en dag när andan föll på! Tydligen var det en välkänd, duktig tatuerare som var i stan över helgen bara. Jag hade inte riktigt de ekonomiska medlen under den tiden men en dag…!

Den är alltså gjord direkt på skinnet utan mall och sånt… SÅ snygg!!

Ja nu är han nyklippt igen. Fastän jag var så svag för det långa håret blir jag förundrad över de vackra bruna ögonen varje gång han är nyklippt. De syns så mycket mer då…

Såhär såg han ut innan (det är han som har insisterat på alla vinklar… 🙂 )

Det var Peters mamma som klippte honom. Det gick bra fast han pep varje gång hon nuddade vid honom… Hon klipper snabbt och bra, en riktig toppensvärmor har jag fått tag i!
Såhär snygg blev han:

Han blev hemskt nöjd själv också. Det bästa är ju att han slipper kamma håret nu! Yey!! Finaste, finaste Oisín!

PS. Om ni undrar över bloggtorkan så hänger jag lite på forum + att jag ska jobba i veckan så jag behöver få undan lite plugg… 🙂

De flesta av er som läser här vet ju att barnens pappa bor på Irland, oftast benämns han som ”Daddy” eller ”biopappan”. Han har varit tillsammans med Ann i över 2 år och de har även varit förlovade en längre tid. Tyvärr så gick de skilda vägar vid årsskiftet.
Väldigt tråkigt, framför allt eftersom hon och barnen verkligen funnit varandra och de kallat henne ”Plusmamman på Irland” (speciellt Irmelin) och pratat mycket varmt om hennes familj.

Min familj har känt till detta länge – t.o.m. före mig – eftersom de har Facebook. Barnen har däremot inte vetat något – tills igår. Jag har tjatat på honom att berätta för dem och han gjorde det på MSN igår (jag har erbjudit mig att berätta men vi tyckte båda det var bättre att han gjorde det för att kunna svara på frågor och så).

Jag var i affären så jag vet inte hur han sa det men när jag kom upp låg Irmelin på golvet och skriker ”Puppy, puppy, puppy!!” och Chris säger:
”Jag har berättat för dem och de är helt ok med det. Jag har lovat dem en ny valp när de kommer nästa gång.” Hmmmm… bra?

Det är alltså detta som jag anser är The Irish way. Är någon ledsen så köper man något så de blir glada igen. Man slipper ta tag i känslorna på riktigt och är de ledsna kan man bara dra upp det man köpt och säga: ”Du har inget att vara ledsen för, du har ju fått en sådan här!”. Väldigt smidigt men inte särskilt nyttigt i det långa loppet – om du frågar mig. Många olösta konflikter och instängda känslor i det landet, tror jag.

Barnen hade naturligtvis inga frågor efter detta utan var helt fokuserade på att de skulle få en ny hund. När frågorna väl kommer får väl jag svara efter bästa förmåga och när de inser att personen som de faktiskt kallat för mamma, inte kommer finnas kvar för dem på Irland hoppas jag – HOPPAS jag innerligen – att  han han gör mer än bara sätter en hund i knät på dem.
Jag önskar förstås att Ann kommer finnas kvar i deras liv men det vågar jag inte hoppas på. Jag vet inte bakgrunden till deras uppbrott men det verkar väldigt definitivt. Synd. Hon är en riktigt bra tjej och jag respekterar henne och tycker så bra om henne! Må det gå henne väl i livet! Och för Chris förstås. Funkar det inte så funkar det inte. Så är det bara.

Så nu vet barnen iaf och vi andra slipper smyga med saken mer…

Hmm… litet tillägg: Det är så här jag upplever det irländska samhället, jag hoppas inga eventuella irländska besökare tar illa upp. Träffar man irländare ute är de de trevligaste, öppnaste människor man kan springa på! Det är när det blir intimt och personligt jag upplever dem såhär.

Ja, det var väldigt vad den här febern var efterhängsen! Nu har det varit något litet bättre i nån dag så slog det till med full kraft i morse. Irmelin hade över 39 och Oisín runt 38. Jag pendlade nånstans runt… 37.. 🙂

Irmelin var sängliggande fram till 16-tiden innan hon kom upp, så hade febern sjunkit något till 38. Oisín hade då fått över 39 ist… och jag låg runt… 37. Alla är vi förkylda och tunga i huvudet men ingen kräks iaf. Gött är det! Eller hur Fina…? 🙂

Jag har börjat söka jobb. Bara 6 veckor kvar av min studietid nu… Anställ mig!! Anställ mig NU! Jag är bra! 🙂

…men ingen habilitering för oss. Vi skulle ju på möte idag, bara Peter och jag, vårdplanering för Oisín men de var sjuka i teamet så det blev uppskjutet. Blodgivning blev det ändå och här ser ni beviset:

Han var duktig och stabil. Kanske något liiite småyr men inte så det märktes. Däremot snubblade jag på en gren utanför och ramlade platt fall i backen! Skrapade handflatorna men mest ont gjorde det i magen för att jag skrattade så mycket. Gud, vad det måste sett komiskt ut!
På bilden kan ni se den fina, fina förlovningsringen också… Vi tar väl en bild till, så ni riktigt ser hur bandagerad han är… 🙂
Så fick jag en ursäkt att hålla honom lite extra i handen med.

Har nu ringt doktorn och de skulle beställa tid för ultraljud och bad mig även ringa gyn. Så det gjorde jag och de ville jag skulle göra ett grav-test till. Bara för att vara på den säkra sidan.

Nu vet jag att chansen/risken är så LÖJLIGT liten (annars hade jag inte postat om den här, men BÅDE ett negativt gravtest och en kopparspiral på rätt ställe konstaterad…) men ändå blir jag lite pirrig… sådär att timingen suger och jag vill väl inte just nu men ändå… ja ni vet.
Efter detta ska jag återkomma till gyn och bli kallad till ett besök.

Imorgon åker vi med Oisín till Göteborg. Vårt första besök på habiliteringen där, förhoppningsvis hinner vi fika lite snabbt hemma hos moster Fina och Niklas med, nu när vi ändå är i krokarna.

Jag mår helt hemskt illa och ska försöka få lite, lite plugg gjort innan jag ska krypa till kojs. Tjing!

Jaha, igår var det dags igen… Efter melodikrysset (svårt!) blev hon hängig och orkade inte ens dansa ut julgranen… Hon satt i Peters knä medan vi andra dansade.

Mitt illamående smällde i med full kraft igår igen (insåg att det dämpats lite – även om det aldrig försvunnit helt) och jag kunde omöjligt dansa runt i ”…får vi lov, får vi lov att sjunga flickornas visa” i ”Räven överraskar grisen” som vi alla sjöng i första versen (ska ju vara ”Räven raskar över isen”!) utan att det snurrade och jag fick böja mig dubbelvikt för att få ner blod i huvudet. Vad fasen är det för FEL på mig?? Magen ser konstig och lite svullen ut och det känns inte alls bra (eller så är jag bara tjockare än jag tror… 🙂 ) jaja, det var en parantes.

Vi åkte bil hem och hon fick ju feber, naturligtvis. 38,3. Efter en tupplur steg den till 39,5 och hon sov lite till. Peter (och lite jag) städade ur köksskåp och jag kikade på hus (för litet för oss, men i toppenskick).
Irmelin sov lite till igen och mådde illa, sa hon. Då kände jag att hon legat hela dagen (kunde inte somna om) och vi tittade på film.
Febern sjönk och sjönk och till slut hade hon bara 37,5. Då kräktes hon. I en hink, vatten och Aloe vera-dryck. Sedan var febern nere på normala 36,8 och hon åt smörgås framför ”Fångarna på fortet”.
Sov sedan gott hela natten och idag är hon som vanligt!

Vi fick frukost framdukat idag med kokt ägg och allt. Vår duktiga Oisín kokade ägg på alldeles egen hand (med instruktioner från oss men vi behövde aldrig gå ur sängen). Det var tungt att bära kastrullen men han fixade det! Han tar aldrig onödiga risker, känner han att han inte fixar det så säger han ifrån med en gång. Han var stolt som en tupp (hihi, ägg, tupp, ja ni vet…) och äggen var goda, sa Peter.
Nästa steg är att lära honom göra te. 🙂

Irmelin har ju totalvägrat byxor i säkert nästan 3 års tid. Kjol och klänning är det som gäller och det funkar ju faktiskt när det finns overaller på vintern. Ska hon vara ute och leka när det inte är overall-årstid har hon fått ha på sig byxor över strumpbyxorna – med lite övertalning.

Igår när hon skulle gå ut och leka med kusinerna hände något smått mirakulöst! Hon hade gått omkring i badkläder hela eftermiddagen (lägenheten är smått tropisk och Irmelin är varm av sig) och gick nu in till sitt rum och tog på sig – hör och häpna – JEANS!

Klart man förevigade det ögonblicket!

Hon ser så stor ut! Smalare och inte så mycket småtjej över henne, tycker jag. Helt plötsligt är hon vår stora tjej som faktiskt börjar skolan till hösten (F-klass, men ändå!).

Idag har hon dock gått tillbaka till kjolarnas underbara värld. Hello Kitty-kjolen (från irlandsfamiljen förstås) åkte på.

Men jag känner ändå att det finns hopp…! 🙂 Visst är hon fin??

Jo det är sant! Det sprider sig över nästan hela innertaket med läckor här och var. Vi har nu fått flytta sängen till lekrummet (pust och stånk). Tagit isär den och satt ihop den igen. Mitt i natten.

Mitt i allt detta vaknar Irmelin och tokspyr. Tur att hon är stor nog att hojta innan så inget kommer i sängen. Hon är så duktig, vår lilla flisa… Varje gång!
Vi skulle ju på teater imorgon – Madicken – i Gbg. Jag undrar om inte Irmelin är den som sett mest fram emot detta av alla kusinerna… Hon sa innan – mellan kaskaderna – att hon hoppades på att vara bra imorgon. Jag hade inte hjärta att säga som det är… inte kan man släppa ut henne i en foajé/teater full med barn… tungt.

Jag upptäckte läckan 23.30 och då hade den precis börjat, som tur var! Tänk om vi varit bortresta… Adjöken sängen… Jag ringde hyresvärden men han låg väl och sov som vettiga människor… jag var faktiskt på väg i säng själv då. Så blev det inte.

Imorgon (idag) kommer bilder och kanske t.o.m. en liten film på det söta (tänk positivt!!) ploppandet… Vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte.
Gäsp!

Undrar om hon kräkts färdigt än?? Vågar man gå och lägga sig? Klart man inte mår bra med så mycket kräks i magen, som min bror brukar säga.

Det är en sällsam känsla att stå på Kastrup och räkna ner minuterna tills de landar. Det sticker i fingrarna och jag försöker avleda uppmärksamheten med en ”trevlig” deckare (Dödergök av Katarina nånting) och människobetittning. Jag är så förväntansfull och nästan hektiskt nervös. Jag ler åt alla.

När de har landat så står jag vid utgången. Det är superviktigt. Jag MÅSTE vara där när de kommer genom dörrarna så jag vågar inte annat, har inte ro till något annat heller…
Varenda person som går förbi granskar jag noga… ser han inte lite irländsk ut…? Står de DUB på väskan där? Det värker i bröstet av återhållen gråt. En och annan tår letar sig fram – av förväntan.
Varje gång jag skymtar något gult genom skarvarna (som i flygplatspersonal) står jag på helspänn. NU, kanske… nej. Det brukar ta tid, 45 min stod jag så idag. Redo att springa fram och ta dem i famn, krama dem och andas in den underbara lukten av Oisín och Irmelin. På helspänn med vita knogar eftersom jag kramar räcket så hårt, varje gång jag blir medveten om det så släpper jag taget och försöker slappna av men snart finner jag mig stående på samma sätt igen…

Så ser jag dem, sekunden efter ser de mig och jag KAN inte hejda tårarna. Suddigt ser jag dem släppa väskorna och springa mot mig och rakt in i famnen. Jag är så lycklig att det gör fysiskt ont. I magen, i hjärtat, bröstet överallt. Jag blir tvungen att sätta mig ner på knä innan jag svimmar men det är så UNDERBART! Jag blir hel igen. Irmelin gråter lite med och Oisín pratar konstant. De är SÅ fina!

Annars har resan gått bra. Hade fantastiskt trevligt sällskap ner. En dam några år innan pensionen med ett fascinerande öde. Jag hade tur som fick träffa henne, en oerhört stark kvinna som gått genom flera kriser och kommit ut starkare på andra sidan.
Klart att tågen var lite försenade men vi missade inga anslutningar eftersom de i sin tur också var försenade… Personalen på SJ gör ett hästjobb och ska ha massor av cred!
Jag är dödstrött och ser fram emot att lägga mig för att tillbringa hela morgondagen med de ljuvligaste barn man kan tänka sig…

Fina och jag skulle klä granen på julaftons morgon… Det var bökigare än man kunde tro.
Får se om ni hänger med i alla svängarna:

Mina föräldrar har alltid en stor gran som kräver två 16-slingor. Den ena slingan fungerade inte trots att pappan kollat den kvällen innan (de är ju trots allt från 1900-talet) så vi fick pröva lampor från den fungerande slingan. 3 lampor var sönder och inga lampor hade pappan hemma.

Affären i Fritsla var stängd så vi åkte hem till mig eftersom jag har en nästan likadan slinga hemma. Min är lite nyare men själva lamporna är ju desamma!
Tillbaka igen och skruva ur tre lampor ur min slinga och satte i föräldrarnas slinga. Den funkade inte ändå… Så vi tog tillbaka lamporna till min slinga igen och satte upp den i granen (joxigt värre) med stege till hjälp. Sedan satte jag i kontakten och…

… slingfan tändes inte!! Måste ha tagit fel lampor. Damn!
Vi tog då och bytte lampa för lampa på min slinga i granen men KUNDE inte hitta lampan som var sönder. Så det var bara att ta ur slingan igen och gå genom lamporna på golvet… Fina lyckades till slut hitta den felande lampan och granen kunde äntligen kläs!

Då visade det sig att tjockklittret inte fanns i rätt kartong och Fina fick gå upp och leta på vinden… Allt som allt klädde vi gran från 10.30 till 13.20.
Men den blev fin! Bilderna finns i systerysters kamera så de kan ni inte få se nu. Hon kanske kan maila…?

Julafton var bra! Jag åt väldigt lite och hoppade över virrarna, mår verkligen inte bra så jag vill inte reta magen mer.
Fick toppen julklappar! Mamma skulle köpa till mig (vi vuxna lottar och köper bara till en) och hon hade verkligen tänkt till:
En bok med fågelbilder och info där de spelat in fågelsång! Smart! Även en väderstation – för vädernörden! Den snygga med spegel.
Av Peter fick jag ett svart stiligt notställ, lavalampa (I love love love!) små apor att sätta på nycklar, bokmärke och vetekudde.

Kvällen avslutades med TP i föräldrarnas kök. Mys! Har även pratat med barnen och de mår toppen. Jag längtar mycket efter dem men snart är det bara en vecka kvar… 🙂