Irmelin fick en gitarr modell liten för några år sedan – förra julen tror jag. Den var så söt att jag blev riktigt tårögd.
Hon har lekt med den i omgångar, bara spelat på strängarna utan att ta ackord. Jag har erbjudit mig att lära henne lite då och då men hon har nöjt sig med att bara spela.

Tills nu! Hon har lärt sig att ta D, G och A7 på en kväll och spelar bl.a. ”Här ligger vår lilla fru katt” och ”Krokodilen i bilen” till sin mors stora glädje.
I början behövde hon lite hjälp med när hon skulle byta ackord men hörde det oftast själv.

Jag fick ta ett kort och blogga, sa hon. Är så löjligt stolt och glad…
Ni ser ju hur koncentrerad hon är när hon tar A7 på bilden:

Jaa… här händer inte så mycket. Jag har fått tillbaka mitt illamående och har mått tjyvens i nån vecka (eller 2?) nu. Imorgon ringer jag till en farbror doktor. 🙁

Sången gick finfint och tanterna (och farbröderna) tyckte Irmelin sjöng så fint så det var inte klokt! Hon tyckte det var ganska roligt med, tror jag. Kanske att jag kan spela in en liten film med sångfågeln… Framför allt för er som bor en bit bort och inte hör henne sjunga KONSTANT VARJE VAKEN STUND. 🙂

Börjar bli dags att krypa till kojs.

Imorgon ska Irmelin och jag sjunga på hemtjänstens årliga fest. Det ska bli så roligt och spännande! För att inte tala om nervöst, detta är ju människor jag ska jobba hos dagen efter…
Jag fick muta Irmelin med att spela lite Minecraft med henne, det gick inte så bra. Jag ramlade ner i nåt hål och kunde inte teleportera mig (tydligen var jag inte authorized att göra sådana piffiga saker), hugga hål eller bygga. Jag stod i hålet en stund, sedan hade jag spelat färdigt. What’s the fuzz all about, liksom…?

Jag har ordnat med låtar ett par dagar, gjort i ordning och transponerat. Jag tänkte börja med ”En kväll i juni” och avsluta med ”Nu går sista visan” Irmelin ska sjunga lite Majas alfabetssånger och ”Var bor du lilla råtta?”.

Det är roligt att spela! Det räcker att tanterna och farbröderna tycker det är hälften så roligt – så är jag nöjd. Äsch, nu ska jag pilla lite till med mina noter. Toodles!

…något jag funderade på under hela kvällen – när jag städade köket och när vi jobbade ute med verandan. Planterade om rosenbuskar, småträd och en klito… NEJ förlåt klematis ska det vara… 😉 + ett gäng lökar. Hoppas nån överlever. Vi har grävt hål också (Hej kabel!), det var tungt.

Till saken: Dilemmat.
Ponera:
OM jag skulle få för mig att spela in låtar på en skiva (mina) – och skulle få hjälp av en producent med att arra, lägga instrument och kör (helt efter mina idéer – jag vet inte riktigt hur detta skulle skötas utan att producenten får höra låtarna men ni vet… lek med tanken!) – vem skulle jag välja då (om man nu fick välja vem man ville)…? Lars Winnerbäck eller Peter LeMarc? Det tyckte jag var svårt. Jag funderar lite till, fast i sängen. Jag är trött och jobbet börjar 6.45 imorgon.

Tidigt. Väldigt tidigt.

Hittade den här skylten utanför mitt hus idag:

Whaaat? Vart ska vi närtrafikeras till? Jag klagar inte men är lite förvånad… Fritsla är väl inte så värst stort?

I söndags laddade Peter hem ett program där man kan spela in musik. Jag hade tänkt  sätta igång måndagskvällen men kunde faktiskt inte hålla mig och spelade in ett enkelt gitarrkomp redan på söndagskvällen. ”Nu grönskar det”. Vårigt och fint!
Fast jag kunde inte hålla mig och sjöng också (i ett annat rum). Kunde inte hålla mig igen och sjöng alt-stämman till. 🙂

Det blev inte helt rent men vissa delar riktigt fina – tyckte jag själv. Så fina att jag SPELADE UPP för Peter! Dagen efter för systern (över telefonen) och på kvällen igår hade jag lyckats exportera den till MP3 så jag kunde skicka den via mail! Så det gjorde jag; både till mamman och svägerskan. Det ni!

Nu längtar jag SÅ efter att börja med mina egna låtar och klurar lite på stämmor och gitarrkomp. Funderar lite på baktakt på en låt och sådär. Jäkligt inspirerande!

Nu väntar jag på ”domen” från svägerskan och mamman men kan nog inte hålla mig, måste spela lite!

Nja, det är inte illamåendet – just nu. Det brukar komma några gånger om dagen men brukar inte hålla i sig mer än några minuter (ta i TRÄ!) så jag klagar inte. Nej det är min mentala hälsa jag funderar över…

Jag har ju skrivit om den här scenskräcken förut. Det är fånigt – men  nu har jag tagit det till en ny level, känner jag. När Peter kom hem igår satt jag och pysslade med en låt. Fast jag vågade inte sjunga ut eftersom han skulle komma hem närsomhelst så jag nynnade till gitarrspelandet. Då ”smyger” han in (jag var lite upptagen och hörde inte när han stängde dörren) och jag hör barnen ropa ”HEJ PETER!!” (de gillar honom – mycket. Nästan lika mycket som jag). Naturligtvis slutar jag och Peter kommer in och kramar på mig:

”Vad fint du spelar!” säger han och fortsätter: ”Och du sjunger jättefint också!” Jag blev helt stirrig och frågade om han VERKLIGEN hörde vad jag sjöng (det är texten som känns mest pinsam och privat och… jobbig) när han insisterar blir jag alldeles ifrån mig och GRÅTER lite.

Hmm… Normalt??? Me thinks: NOOOO!

Stackars Peter erkände att han inget hört och jag kunde lugna ner mig igen (typ sluta hyperventilera och torka tårarna)… Allvarligt talat så undrar jag om jag ska anlita någon sorts hjälp? Valium, någon?

… bedövar fingertopparna rätt bra!
Igår spelade jag och unge Robin medan F-2 sjöng Lucia-sånger för full hals. Ljuvligt! Det var INTE ljuvligt med kylan… Fy för att spela gitarr i sådan kyla! Det hjälper lite med torgvantarna men fingertopparna var helt stumma efter 2:a låten. Bara att kämpa på. Ackorden blev väl lite slarvigt tagna och det klingade ganska falskt men barnen sjöng på så det stod härliga till!

Mitt i luciatåget kommer Oisín fram. Mitt i en låt! Jag försöker hålla kontakten med barnen (jag leder ju sången) så gott jag kan och han bara står där… Mellan nästa två låtar tittar jag på Oisín medan föräldrarna applåderar. Han säger något om stjärna och jag svarar lite stressat: ”Ja, vad bra! Gå tillbaka och ställ dig nu.”
Efteråt visar det sig att faktiskt såg en fallande stjärna, precis som svägerskan med barnen gjorde på vägen hem! Vackert! Klart att han ville berätta det…

Innan sista sången tackade fröknarna oss för vår medverkan och vi fick julklapp (Aladdin eller Paradis? Vad tror ni?)! Klart man blir glad (vilken kass webcam jag har!):

Förövrigt fick jag ett telefonsamtal med fantastiskt glada nyheter igår! Log runt hela Borås när vi shoppade till Irlandsfamiljen (tack Lagerhaus) och kikade runt lite allmänt.
Peter vill inte titta på Midsummer murders med mig för han bygger nåt igen… Söt! 🙂

… i Administration B. Shit, vad det satt långt inne. Är helt slut! Bara ett prov att göra nu i veckan innan det är JULLOV!

Ska nu laga mat till barnen innan vi ska gå ut och leta meteorregn (ja, det ska ju vara i olika färger!) . Förhoppningsvis, ser inte riktigt klart ut men vi får se.

Idag har jag repat med Oisíns Lucia-tåg på skolan och det där med att spela gitarr i -10 är ingen lek! Efter första låten kunde jag inte känna mina fingertoppar… men vi spelade genom låtarna på ostämda, OSTÄMDA gitarrer, jag och Robin. Blåa händer (särskilt stackars Robin som inte hade torgvantar) men på glatt humör. Imorgon spelar vi upp för skola först och föräldrar sedan. Hoppas, HOPPAS barnen tittar på mig, har inte hunnit öva alls tillräckligt men, men… Wish us luck!

Ska sedan visa bild på Irmelins luciafirande på dagis. Hon hade klart den mest udda utklädningen!

PS. FIFA har stängt omröstningen för världens vackraste mål. Tack alla ni som röstat (å Linus Hallenius vägnar…)!

Edit 19.05: Finfina betyg av min lärare, ”Suveränt” säger han om hela kursen (VN på uppgiften). Bara prov kvar… NU går vi ut!

Igår kväll ringde de från Oisíns skola med panik i rösten: ”Vi behöver hjälp!”
Det var inför barnens Lucia-firande på tisdag och han som skulle spela (en vikarie) kunde bara några låtar. När jag kom dit fick jag en bunt papper där flera saknade ackord och noter. Det visade sig att det saknades några texter med. En låt hade jag inte hört men det löser vi!

En låt kunde jag på plats (det hjälpte nog att jag spelat den inför Barnens allsång i Rydal förra söndagen) efter lite joxande. Jag fick texter på alla låtar efter vi prövat spela och sjunga med alla barnen. Låten jag inte kunde bad jag fröken sjunga in på mobilen så jag kunde ta ut den hemma. Det tog ett par timmar men nu har jag tagit ut alla och transponerat låtar till bekvämare tonarter.

Det var kul! Så skönt att ta bort tankarna från Oisín-problemen… Har faktiskt tagit mod till mig och börjat ringa. Min goda vän A och mamman uppmuntrade mig igår och de har rätt.
Jag ville inte ringa för att – än så länge – är det inte den värsta, av de värsta sjukdomarna. Nu börjar jag bli rädd att de sett/tänkt fel… Så länge som jag inte vet det, så kommer han att leva länge och ha ett någorlunda normalt liv i mitt huvud… Vet att det är knäppt men förstår ni ändå hur jag menar…?

Men som A och mamma sa igår så har jag redan börjat älta och nojja och då är det lika bra att få svar. SÅ jag är modig och ringer. Fast jag inte vill.
Pratar med S i Borås på msn och försöker hålla tillbaka tårarna (går sådär…). Jag borde nog inte prata om det här alls, men speciellt inte precis innan mens…

Barnens allsång gick av stapeln i Rydal i söndags. Jag visste att jag antagligen skulle sitta utomhus så jag tog med gamla gitarren och en stämapparat som stämmer på vibrationerna (inte tonerna). Tanken var att jag skulle slippa stämma på gehör och kunna prata med barnen medan stämmaren gjorde allt arbete.
Jag har aldrig haft gitarren ute i minusgrader förr men tänkte att en två minus inte kunde vara så farligt… Gitarren var av en annan åsikt och stämde om sig å det grövsta. Gick inte att stämma om och jag fick sjunga de första låtarna ist. Tur att man har stark röst…! 🙂
Jag satte Peter på att stämma gitarren medan jag sjöng och kunde till slut använda gitarren de sista låtarna. Snön singlade och det blåste tidvis. Det drog till rätt bra när vindbyarna drog genom öppningarna i det lilla tältet men det var SÅ mysigt! Det var en ganska liten grupp barn men de sjung glatt med, föräldrarna också.

Efteråt fikade vi på 1an och åkte sedan hem för att adventspynta. Det är kul, det!
Såhär ser vårt vardagsrumsfönster ut:

Stjärnan är mer röd i verkligheten. Man kan också se Peters lampa under den, lite till höger. På bilden är den blå men ändrar färg hela tiden. Vill ni se mer av Peters projekt så kan jag rekommendera hans blogg: Små projekt.

Vi har även pysslat ihop en adventljusstake. Såhär ser den ut i år (lite kitsch är alltid kul!):

Klicka gärna på bilderna så ni ser ordentligt! Pyssligt!

Mysigt med snö på 1a advent också, är vi inte bortskämda med! Nu ska jag hjälpa Peter att fixa bilderna som inte riktigt hängde med i flytten, sedan ska jag ta min onda hals och krypa i säng…