Inte riktigt frisk…
Nja, det är inte illamåendet – just nu. Det brukar komma några gånger om dagen men brukar inte hålla i sig mer än några minuter (ta i TRÄ!) så jag klagar inte. Nej det är min mentala hälsa jag funderar över…
Jag har ju skrivit om den här scenskräcken förut. Det är fånigt – men nu har jag tagit det till en ny level, känner jag. När Peter kom hem igår satt jag och pysslade med en låt. Fast jag vågade inte sjunga ut eftersom han skulle komma hem närsomhelst så jag nynnade till gitarrspelandet. Då ”smyger” han in (jag var lite upptagen och hörde inte när han stängde dörren) och jag hör barnen ropa ”HEJ PETER!!” (de gillar honom – mycket. Nästan lika mycket som jag). Naturligtvis slutar jag och Peter kommer in och kramar på mig:
”Vad fint du spelar!” säger han och fortsätter: ”Och du sjunger jättefint också!” Jag blev helt stirrig och frågade om han VERKLIGEN hörde vad jag sjöng (det är texten som känns mest pinsam och privat och… jobbig) när han insisterar blir jag alldeles ifrån mig och GRÅTER lite.
Hmm… Normalt??? Me thinks: NOOOO!
Stackars Peter erkände att han inget hört och jag kunde lugna ner mig igen (typ sluta hyperventilera och torka tårarna)… Allvarligt talat så undrar jag om jag ska anlita någon sorts hjälp? Valium, någon?
Oj det måste vara jobbigt att känna så. Att du inte kan spela upp en egen låt.
Om du tycker att det är jobbigt så är det klart att du ska gå och försöka få någon hjälp, tänk att få sitta och spela upp just DIN låt!
Kram
Äsch, det var lite raljant skrivet… 🙂
Det är inget hinder i mitt vanliga liv direkt, så jag kommer inte söka hjälp. Men FÅNIGT är det!
Jag kan ju spela när jag är ensam, och då tycker jag det är jättemysigt och roligt. Då tycker jag mina låtar är meningsfulla och speglar mig och berättar det jag vill förmedla.
Tack söta Ann-Sofi för din medkänsla!