Igår kväll ringde de från Oisíns skola med panik i rösten: ”Vi behöver hjälp!”
Det var inför barnens Lucia-firande på tisdag och han som skulle spela (en vikarie) kunde bara några låtar. När jag kom dit fick jag en bunt papper där flera saknade ackord och noter. Det visade sig att det saknades några texter med. En låt hade jag inte hört men det löser vi!

En låt kunde jag på plats (det hjälpte nog att jag spelat den inför Barnens allsång i Rydal förra söndagen) efter lite joxande. Jag fick texter på alla låtar efter vi prövat spela och sjunga med alla barnen. Låten jag inte kunde bad jag fröken sjunga in på mobilen så jag kunde ta ut den hemma. Det tog ett par timmar men nu har jag tagit ut alla och transponerat låtar till bekvämare tonarter.

Det var kul! Så skönt att ta bort tankarna från Oisín-problemen… Har faktiskt tagit mod till mig och börjat ringa. Min goda vän A och mamman uppmuntrade mig igår och de har rätt.
Jag ville inte ringa för att – än så länge – är det inte den värsta, av de värsta sjukdomarna. Nu börjar jag bli rädd att de sett/tänkt fel… Så länge som jag inte vet det, så kommer han att leva länge och ha ett någorlunda normalt liv i mitt huvud… Vet att det är knäppt men förstår ni ändå hur jag menar…?

Men som A och mamma sa igår så har jag redan börjat älta och nojja och då är det lika bra att få svar. SÅ jag är modig och ringer. Fast jag inte vill.
Pratar med S i Borås på msn och försöker hålla tillbaka tårarna (går sådär…). Jag borde nog inte prata om det här alls, men speciellt inte precis innan mens…