Fy faan… Vilken dag… ni skulle bara veta… och det ska ni få göra nu! Om ni orkar… det var  en lååång dag.

Vi började från Fritsla och det började inte så bra… Vi var i god tid och stod och väntade i kylan. Och väntade och väntade… Jag började bli nervös eftersom vi bara hade 15 minuters väntetid i Varberg innan vi skulle byta till nästa tåg som gick 10.03. Tåget var ca 15 minuter försenat. Väl på tåget blev Oisín helt vild och grät efter Peter så tårarna sprutade. Irmelin sympatigrät: ”Daaagis!!”
Jag kramade honom och sa att vi träffar honom om två veckor. När han lugnat ner sig tog vi lite kort och snart började vi närma oss Varberg. Vi blev tipsade om att ställa oss längst fram för att hinna springa till nästa tåg.

Som tur var kom vi in lite tidigt så tåget som vi skulle med hade inte ens kommit in! När vi står där på perrongen så visar det sig att det tåget är försenat, ungefär en halvtimme. Så vi gick in och satte oss lite i väntsalen. Efter en liten stund gick vi och handlade lite gott till resan. Barnen ville ha glass och jag tyckte: ”Varför inte?” Så de åt glass! Inte tyckte de att det var kallt heller.

Jag gick fram några gånger för att kolla när tåget skulle gå. Plötsligt märkte jag att hela jack-armen var vitfläckig!

Vad i hela…? Jag tittade mig runt och ett äldre par pekade mot pelaren mitt i lokalen och sade ett ord: ”Nymålat”. Då hade de satt skyltar på alla sidor utom på min sida! Jag gick bort till biljettluckan och farbrorn ojade sig och gav mig pengar till toaletten. Jag försökte få bort det med papper men det gick inte. Då dök farbrorn upp med en tvättsvamp och jag lyckades faktiskt tvätta bort färgen! Yey! Men vilken söt och fin farbror! Jag fick en skylt att sätta upp på ”min” sida och sedan lekte vi ”1 2 3 gröna lyktan”! Det var kul! Tåget kom 11.10 och vi gav oss iväg på nästa etapp!

Vi åkte tåg och åkte tåg… Barnen spelade och jag läste. Vi fikade, kissade, pratade och busade. Barnen har väldigt olika spelstil…

Väl framme på Kastrup gick vi upp och åt på BK. Barnen var ganska uppspelta och hade lite svårt att äta men lite gick ner iaf. Sedan stod vi i jättekön för att checka in… Det gick bra ändå, barnen var SÅ tålmodiga! Efter det kunde vi leka igen! Det blev ”Guess who” som barnen fick på BK. Sedan blev det mer ”1 2 3 gröna lyktan” innan det var dags för barnen att gå. Vi ställde oss och väntade vid disken. Det är ju då det blir jobbigt, när man får vänta…
Barnen var lite ledsna men de grät inte, vi kramades massor och till slut kom de och hämtade dem.
Jag gav flygvärdinnan instruktioner om Oisíns allergi och sjukdom och sedan kramades vi en sista gång. Jag viskade att de skulle ha så kul eftersom rösten inte bar och så gick jag.
Irmelins ögon var helt blanka och jag var livrädd för både min och barnens reaktion… Så fort jag såg att de gått genom så kom tårarna. Som jag grät! Det var hemskt…

Jag gick ner för att lokalisera tåget hem, barnens flyg skulle inte lyfta än på 25 min. Då står det att mitt tåg är inställt så jag går fram till disken (tårarna rinner fortfarande) och frågar vad jag ska göra. Tjejen i luckan säger att jag måste gå ner och ta tåget som går om 5 minuter. Det går ju inte! Jag måste ju vänta till barnen är uppe i luften innan jag åker! Jag säger det till henne och säger att jag kan ta nästa tåg efter  detta men då säger hon att jag måste betala en ny biljett. ”Men!” säger jag, ”det låter helt vansinnigt!!” Hon rycker på axlarna och säger: ”Det får du ta med SJ”.

Här bryter jag ihop totalt, gråter ännu mer och går därifrån. Vad ska jag göra?? Det visar sig att de inte har någon skärm där man kan se när flygen lyfter utan jag måste stå vid en informationsdisk och få informationen muntligt… Suck!
Under tiden ringer jag SJ och en väldigt söt dam lyssnade på mina hulkande förklaringar innan hon bokade om biljetten två timmar senare och ger mig en första klass-biljett för att kompensera lite! Jättesnäll!

Barnen kommer äntligen iväg, 35 minuter efter utsatt tid och jag lugnar ner mig och sätter mig för att läsa i nån timme. Här inser jag att jag gått omkring och illtjutit med min mascara som jag övermodigt kladdade dit på morgonen. Jag orkar verkligen inte gå och leta upp toalett så jag tar upp telefonen och fotar. Är jag svart över hela kinderna?
Faktiskt inte så farligt alls! Fast jag ser lite psycho ut… det kan man knappast förneka. 🙂

Jag får utskrivet biljetten efter en massa velande och kommer på rätt tåg och tänker att allt ordnar sig nu. Barnen är på väg till Dublin och jag är på väg hem! Jag sitter och läser i lugn och ro medan ett vinterkallt Sverige susar förbi därute. Då ringer mobilen.

Det är flygvärdinnan som åkte med barnen och min första tanke var att de har glömt något på flyget men så enkelt var det inte. Det visar sig att vädret varit för dåligt i Dublin så de kunde inte landa. De är nu i Belfast (Nordirland) och kommer flyga tillbaka till Köpenhamn om ca 30 minuter, kan jag möta dem? Är det någon som är förvånad om jag avslöjar att jag blev då utom mig av oro att jag faktiskt inte kunde tänka klart?

Så jag illgråter (igen) och stoppar en tågvärd och med tårarna strömmande nerför ansiktet gastar jag att jag ”MÅSTE AV!!” måste tillbaka till mina barn som inte fått landa och ska komma tillbaka. Hon sätter sig och tar fram tidtabellen, hur lugn som helst. Vi skulle stanna  i Ängelholm om en liten stund och då gick ett tåg tillbaka till Kastrup 15 minuter senare. Tågvärden erbjöd sig att ordna så barnen blir flyttade till ett tåg och jag skulle kunna ta emot dem i Göteborg men jag kände att jag ville vara där när de kom! Så jag hoppade av tåget i Ängelholm med min väska och ansiktet blött av tårar.

Väl av tåget ringde jag Peter och grät medan jag försökte förklara. Det gick sådär… Till slut förstod han. Klockan var 20.30 och jag visste att även om jag ringde pappa (min, hjälten) så hade han inte hunnit. Det var bara jag. Jag sprang runt på stationen och letade biljettautomat (svårt att se med så mycket gråt) och hittade den. Lyckades köpa biljett tillbaka – trodde jag – när Chris ringde mitt i. Jag glömde ringa honom – tänkte inte så logiskt… Han berättade att Sheila (hans syster) var på väg upp till Belfast med bilen för att hämta barnen. Jag tittade på maskinen igen men hittade ingen biljett. Vi lade på och två sekunder senare ringer de från flygplanet och säger att Sheila kommer och hämtar barnen.

Då förstod jag att det ordnat sig. Barnen skulle komma till sin irländska familj och jag behövde bara leta upp nästa tåg hem. Bara och bara… jag var i Ängelholm, det var – 10 och snö. Mörkt var det och vad är öppet en måndagkväll kl 21?? Jag torkade tårarna och kämpade på.

Letade ställe att värma mig på och att äta på. Hittade till slut – med hjälp av några flickor – en asiatisk restaurang. Så skönt!! Den ena tjejen skulle också äta där och på hennes anmodan berättade jag lite om min dag. Jag fick massor av sympati. Snäll! Också.
Nu mådde jag så illa att jag inte kunde äta så mycket men lite fick jag i mig. När jag skulle gå kom en tjej som jobbade där fram till mig och strök mig lite på axeln och sa: ”Det ordnar sig”.
Efter snabbt samtal med Fina ringde jag SJ och berättade hela historien varpå de gav mig en ny biljett! Killen jag pratade med var så snäll! Lyssnade på hela historien och tröstade mig. Jag grät nog lite till…

På tåget hem började jag prata med en karl och det var SÅ trevligt. Han skulle bara till Båstad (nästa station) och jag misstänker att han kan ha varit lite på lyran (är inte så bra på att se sådant) men jag kände att vi fick en connectade. 🙂 Han hade två flickor i 20-årsåldern och vi pratade om förhållanden och barn. Ganska privata saker alltså.
Jag mådde bara mer och mer illa och försökte läsa när han gick av men från Laholm kunde jag bara titta ner i golvet och svälja frenetiskt pga. illamåendet.

När jag ÄNTLIGEN kom fram till Varberg 23.55 stod min älskade Peter och väntade på perrongen och det var en sådan lättnad att komma av tåget! När jag stapplat av tåget gick jag raka vägen till ett hörn och kräktes. Tänk vad stress kan påverka en!
I bilen hem kunde jag knappt svara på tilltal, tyckte synd om Peter som körde så mycket bil och fick hem en robot som inte ens orkar prata…
Väl hemma duschade jag och borstade tänderna innan jag kunde krypa (och då menar jag verkligen krypa) i säng. Klockan var nog runt 1.30-snåret dagen efter den längsta dagen EVER!

Såhär dagen efter tänker jag på allt som hände igår. Alla människor som hjälpte mig, lyssnade och ställde upp! Det är inte klokt vilka snälla människor det finns! Det var bara den där tjuriga tjejen på Kastrup, men en mot säkert ett tiotal – minst – som ställde upp är ingen!
De har ringt från SAS idag med för att se att allt är väl med barnen. Barnen själva har jag pratat med förstås och de verkar må bra. Irmelin hade nog gråtit efter mig på flyget, Oisín lite också, men de verkar så glada och nöjda över att vara framme. Sedan så var det så sent med, Irmelin sa att hon var mer trött än ledsen, egentligen.

Så barnen som skulle till Dublin hamnade i Belfast – för att sedan äntligen komma till Dublin, 9 timmar senare än planerat… Om två veckor ska vi göra samma sak igen. Suck. Jättesuck!

Sist vill jag säga att SJ har varit toppen! Absolut fantastiska. SAS likaså. De har hjälpt med allt de kunnat och jag är glad att vi har så professionella företag i Sverige! Vädrets makter rår man inte över och med så vansinnigt många människor som ska röra på sig på samma gång är det inte konstigt att det blir problem.
Tack alla fina människor! Jag önskar jag kunde söka upp er en och en och ge er en kram (plus en råtta i håret på tåg-elakingen) men det går naturligtvis inte, däremot tror jag på karma. Ni blir belönade på ett eller annat sätt.