Irmelin hade en ganska tårfylld morgon som avslutades med det rubricerade tårfyllda utropet. Men vi kanske ska ta det från början:

Av någon anledning kom hon ihåg att hon blivit av med sin lillkatt på planet till Irland i vintras (om ni missat det inlägget så finns en länk till den mardrömsdagen HÄR) och plötsligt idag VILLE hon ha tillbaka den.
Vi försökte lugna henne och prata med henne om att det inte är någon idé att ringa eftersom de säkert gjort sig av med katten (antagligen slängt, men det kan man INTE säga – de har gett bort den till en flicka som inte har några andra leksaker, kanske i Afrika?). Hon ville inte godta det utan krävde – medan tårarna fullkomligt skvalade –  att vi skulle ringa SAS ögonblickligen.
”Jaja,” sa Peter till slut och låtsades knappa in siffror och gav luren till mig. Jag låtsades prata med någon – då RINGER telefonen… 😀 Det var biblioteket som fått in en beställd bok. På’t igen!

Vi låtsasknappade in ett nummer igen och jag låtsades prata med SAS – igen. Tanken var att vår empatiska dotter skulle tänka på den söta flickan i Afrika som kramade det enda gosdjur hon någonsin haft och som var hennes enda vän i brist på familj och vänner. En tygkatt som blir den lilla flickans endaste enda vän… Men nej… Vår tydligen-inte-så-empatiska dotter YLADE:

AFRIKAAA HAR STULIT MIN KAAAHAHAHATT!!!

Hon var så otroligt olycklig och var bara helt ifrån sig, sparkade och skrek samma sak om och om igen. Liten… Till slut lugnade hon ner sig fast det  satt långt inne.

När vi kom hem nu på kvällen hittade vi ett avi i brevlådan adresserat till Oisín och Irmelin. Irmelin tittade på mig med uppspärrade hoppfulla ögon och sade:

”Mamma, tror du att det är från de i flygplanet? Tror du att de har hämtat katten från Afrika och skickat hem den till mig igen?”

Hmmm… nej.