…återfår mitt liv sin mening. Då kommer våra älskade barn hem från Irland igen.

Det är fruktansvärt att lämna dem – även om de inte var ledsna den här gången, Chris var ju på Kastrup och tog emot. Däremot grät jag hjärtskärande när de gått in.
Innan dess klappade Oisín mig på benet när Chris var ute och rökte och sade:

”Det är inte alls lika jobbigt för vuxna som för barn. För vuxna är ju vuxna.”

Liten, tänk om han bara visste….
Jag skrev en hel låttext i min desperation, vill dela med mig av en textrad:

Vill känna frihet
men känner bara tomhet

Det summerar hela känslan. Man vill se det positiva (egentid osv) men det är förbannat svårt – för det är inte värt så särskilt mycket i jämförelse med en vardag med våra älskade små…