Japp. Vi matade honom igen – jag och Irmelin. Han bubblade glatt.

Sedan delade vi på honom, 5 delar blev det. En behöll vi och bakade kaka på. Här i ugnen:

Irmelin var helt ifrån sig och grät massor för att vi skulle äta upp stackars Herman som levt så länge med oss (10 dagar). Sedan tittade hon på när Oisín spelade och då glömde hon Herman. Tack och lov, jag behöver en Hermanpaus. Vi avnjöt kakan som efterrätt med mitt nya te. Packade sedan några bitar och de resterande Hermanitosarna och gick ner till jobbet. Såhär lite bitar har vi kvar nu:

Fatta mumsig kaka… Yummie!! Blev av med två på jobbet och lämnade de andra två på bordet. Kakan är ju så god att man kan ta allt jobb med rörandet och matandet. Tycker jag iaf. Kan tänka mig en ny sedan, faktiskt… Mysigt med en liten att ta hand om… 🙂