Det är 11 år sedan jag hörde den där frasen på radion. Jag satt på Victorins i Kinna där jag jobbade med lön från kommunen och sorterade smycken. Polerade lite. Då! När jag satt och lade halssmycken tillrätta medan höstregnet hamrade mot rutan sjöng han. Hest och rebelliskt: ”…för vi är inga yuppies med feta cigarrer / vi är yviga pojkar med för stora gitarrer…” och jag var såld. Där och då började min tonårscrush som skulle hålla i sig i flera år. Lars Winnerbäck, du stal mitt hjärta. Jag köpte ”Med solen i ögonen” och sedan ”Dans med svåra steg” och ”Rusningstrafik” i snabb takt. Han sjöng ju om mig! Han förstod mig! Från ”Av ingens frö” till ”Kom änglar” till ”En svår och jobbig grej” till ”Höst på min planet” till ”Pollenchock och stjärnfall” till ”Tvivel” till… ja listan kan göras hur lång som helst. ”Vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan, som sig bör / när det är vår och fest och man har tappat kollen…” Det var sånt vi gjorde på den tiden, som sagt, han förstod mig. Den sommaren åkte vi till Göteborg och såg Winnerbäck med Sundström, Johan Johansson och allt vad de hette på turnén ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”. Spelningen var på Chalmers, det var sommar och vi var 19 år. Magiskt. Såhär såg han ut då:

Jag flyttade till Göteborg till hösten och köpte ”Kom” så fort den kom ut senare på året. Kunde alla låtar utantill (kan jag fortfarande – på alla de gamla skivorna) och gick och såg Winnerbäck när han var i Göteborg – oftast ensam men det gjorde inget. En av de gångerna var han på Trägår’n, jag stod längst fram och sjöng hela låtarna igenom. Sedan fick man önska. Jag skrek ”Kom änglar” Så högt jag bara kunde, alla andra ville höra låtar från nya plattan men efter första ”önskelåten” tittade han rakt på mig (jo, det gjorde han faktiskt!), nickade och vände sig om till bandet och sedan spelade han ”Kom änglar”. Wow…Från hans första skiva som släpptes på eget bolag, Elvira:

Samma år som ”Singel” kom flyttade jag till Irland. Aldrig har jag väl lyssnat så mycket på Lars Winnerbäck som när jag bodde på Irland. När jag var som mest ensam – av olika anledningar – då plockade Lars upp mig ur det svarta och jag levde upp ett litet tag till. Om han bara visste hur mycket jag har att tacka honom för… När jag kommit hem till Sverige släppte Lars ”Daugava” i samband med att mitt ex åkte hem till Irland. Ännu en gång hade han lyckats skriva om mig där jag var i mitt liv just då. Fast denna gången hjälpte han mig på sätt och vis att komma nära min nuvarande underbara sambo. Han gillar också Winnerbäck. Vi såg faktiskt Winnerbäck live tillsammans i Varberg förra året. Det var kul! Liten nostalgitripp för mig… Jag har missat massor skivor emellan och kan inte de utantill alls. Men de gamla låtarna sitter fortfarande och han har betytt mer för mig än någon annan artist någonsin. Han har varit en otrolig inspirationskälla. Idag är han i Borås. Jag är hemma och minns tider som varit. Snart ses vi igen Lasse…

Måste bara skryta över min häftiga son… På fotbollsavslutningen idag (Oisín var där med Johan och kusin E) skulle en hemlig gäst komma. Naturligtvis var han från Elfsborg. James Keene (som vi Bajare minns efter en incident med Monteiro och en boll i huvudet, hihi) var den lycklige och han fick skriva massa autografer. Alla utom Emelia bad om en, inklusive min son. Det förvånade mig eftersom han inte gillar Elfsborg, gillar t.o.m. AIK bättre (det är inte mitt påhitt, AIK är ett otyg!). Jag frågade vart han hade gjort av sin autograf. Han tittade på mig och sa: ”Nä, den slängde jag när jag fick reda på att han spelade för Elfsborg.” Klockrent! Tror aldrig jag varit mera stolt.

Då är hela familjen vaccinerade. Jag var sist, fick faktiskt på jobbet och tur var väl det! Underbara sköterskan Margaretha fick det tvivelaktiga nöjet att vaccinera mig. Det var nog väldigt bra! Hon känner mig och vet att jag är lite stickrädd.

Det började i morse med att Peter ringde mig och pushade mig för att gå och ta vaccinet på vårdcentralen eftersom de fått vaccin nu. Jag satt ensam här hemma – barnen var på dagis och i skolan – och det hade varit perfekt att bara gå bort och få det gjort. Men… jag vågade faktiskt inte. Jag vet ju att det inte är nån fara men jag tycker det är så hemskt obehagligt just när nålen går igenom. Är inte så rädd för att det gör ont heller. Bara… ryyys… Jag gick och vilade lite ist. 🙂 Vid 1-tiden ringde chefens assistent och sa att det finns vaccin på jobbet och att jag gärna fick komma in och vaccinera mig. Då kunde jag ju inte smita undan… Så efter engelsklektionen för Oisín i Kinna, åkte vi och lämnade barnen hos Birka och åkte vidare ner till lokalen. Jag intalade mig själv hela tiden att det inte var någon fara, jag inte skulle göra bort mig. Peter är bara med för att det är trevligt. Jag ska bara gå in och få det gjort. Lungt. Vuxet. Fint. Det gick sådär…

Började bra. Kom in på Margarethas kontor och tog av mig jacka och tröja. Var faktiskt hur cool som helst. Tänkte hela tiden att jag fixar detta. Bara vara som Fonzie. Cooool… Jovisst, när Margaretha plockade fram sprutan kände jag plötsligt att jag inte behövde nån spruta. Absolut inte. Inte så att jag gormade och skrek, mer att jag var färdig nu. Kunde gå hem. Peter kom fram och höll mig när jag drog mig längre och längre bort från Margaretha som bara stack. Skitbra! Kändes knappt alls. När hon väl stuckit blev jag lugn som en filbunke (det värsta var ju över). Det spände lite i armen när hon sprutade in vaccinet och sen var det klart. Jag hade lite tårar i ögonen men hade inte hunnit arbeta mig upp i panik innan hon stack. Var jättenöjd! Då snurrade det till. Började svartna för ögonen och jag mådde illa. Peter hämtade vatten och jag satt med huvudet mellan benen en stund. Gick över och jag var aldrig riktigt borta. Jag som hade planerat så bra! Inte stressa upp mig och inte svimma. Utan Margaretha hade jag gjort både och… Pinsamt… Dubbelt så retligt om jag hade varit på VC. Margaretha känner mig ändå och vet att jag inte är ett våp när det gäller allt. Efteråt fick jag en liten kaka, eller chokladboll rullad i pistage:

Inuti var det nån kräm som smakade mest socker, alltså gott!:

Min telefon fokuserar lite som den vill… Margaretha hade sådana godbitar inne på sitt kontor som hon fått av nån, det var inte för att hon visste att jag skulle bli hysterisk… Påstår hon iaf. Jag vet inte, jag.

Armen värker lite. Det gör rejält ont när jag rör på den eller vid den. Känns lite svullen men jag kan leva med det. Frågan är hur jag ska kunna lyfta något i morgon. Har inte riktig styrka i handen eller armen. Höger – jag som är så hemskt högerhänt… Peter fick sin dos på jobbet i morse, nu ska barnen bara ha ett stick till sedan är vi klara! Och för er som inte vet det; Syster Margaretha är awesome!

Var på utvecklingssamtal idag. Allt var bra, han hänger med bra i skolan. Han var själv lite orolig eftersom han tycker det känns som om han ligger efter i matten. Fröken Stina sa att han ligger någonstans i mitten men att han gärna får ta hem lite läxa ibland. Så idag har han gjort 4 sidor hemma. Sedan berättade hon om en otroligt söt incident idag. När klassen var färdig för dagen (både 1or och 2or) hade de 5 min kvar innan det ringde ut. Då frågade fröken vad de ville göra. Oisín ställde sig upp och gick fram till fröken och bad om en kram! Hon blev lite ställd – och glad, förstås – och han fick en kram. Sedan kom nästan alla barn i klassen fram och kramade fröken. T.o.m. klassens busfrö! Jag blev så stolt! Det märks att han är min son. Tycker jag iaf! 🙂

Detta är Herman:

Jag har döpt honom till Herman Lindqvist. Blir så opersonligt med bara ett förnamn. Efternamnet är ju aningens givet… Han är fin! Han är en surdegskaka som min moster Bettan delade med sig av igår. Jag skulle inte ha någon (kommer säkert ha ihjäl den stackaren ändå) kan ju ändå inte baka så bra… Men så blev hon av med alla utom en och skulle slänga den sista. Det kunde jag ju inte gå med på så jag adopterade en Herman ändå… (Berodde kanske lite på att kakan var något av det GODASTE jag nånsin ätit! Kanel, nötter och choklad. Sedan äpple på det – fatta hur saftigt det blir!!! Sedan är ju min moster en hejare i köket med – icke att förglömma…).Så nu står unge Herman på min diskbänk och puttrar i min gröna favorit-skål (endast det bästa är gott nog), känner på mig att jag kommer bli lite sentimental och tårögd när Herman ska in i ugnen… Suck!

Idag ska vi röra i honom och om nån dag ska han matas (man fick med ett papper, hade aldrig gått annars), lever han fortfarande efter 10 dagar ska man dela på honom och baka sin del och skicka vidare resten till 4 personer. Nu är det så att man får vara lite uppmärksam på bubblandet (det är så sött, han bubblar så långsamt att det inte syns, nya bubblor hela tiden) för slutar det har han gått vidare mot det stora ljuset. Får vi hoppas isf, vill inte ha en spökdeg som hänger här hemma också… Japp, det var det. Jag kommer hålla er uppdaterade. Hoppas, hoppas han överlever…!

Vi är inte de enda förvetna fritslaborna… Detta är vad jag såg när vi gick förbi kiosken i lördags precis innan melodikrysset:

Nån annan som försökt kika lite, och passat på att göra ett fint mönster brevid också! Fönstret på sidan som vi tittat genom innan har de satt för nu. Jag tror den nya ägaren är en teaser! Vill att vi ska ha det lite spännande, att det ska bli en överraskning för oss när han öppnar. Det är snällt av honom förstås! Jag är lite för kort för att kunna se in genom det fönstret om jag inte klänger på väggen… Än så länge har jag lyckats hålla mig. När vi tittade för några veckor sedan var det ett stort fyrkantigt hål i golvet. Veckan efter det var det igensatt och vi tror – vi är inte säkra – men trooor att vi möjligtvis kan ha sett en glassmaskin!! Han kollar säkert så den fungerar lagom till april. Tror inte ni det också?

Tänk er detta… Sören Cratz tillbaka i Bajen? Vår guldtränare tillbaka till söder. Vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker, hade jag varit han hade jag nog funderat på om jag hade velat riskera den statusen han har. Jag menar just nu är han den ende som lyckats leda Hammarby till ett SM-guld. Den ende på 112 år. Lyckas han inte ta upp oss till Allsvenskan kanske guldet hamnar i skuggan. Jag tror det hade varit bra men undrar om han är villig att ta den risken. Aftonbladet skriver såhär Inget står på Hammarbys sida än. Vi får väl se…

Jisses vad mycket skumt folk det finns… Tänkte på dessa konstiga människor i Vellinge kommun i Skåne som inte kan tänka sig att ta emot flyktingbarn som kommer till Sverige för att söka asyl. ”Vi har bosatt oss här för att ha det lugnt och skönt.” Skäms! Detta är barn vars föräldrar och släktingar (om de lever) bor mitt i ett brinnande krig och ni är oroliga över ert LUGN??! Skönt att veta att Marks kommun inte smiter undan sitt ansvar helt, även om det känns som om vi tar emot lite för få. Det måste ju fungera praktiskt också. För mig låter detta lite rasistiskt… Var dessa människor lika oroliga när vi tog emot finska barn under 2a världskriget…? Läs mer här!

Dessutom måste jag lyfta fram helfestliga Henry Sandahl… ”Facket borde inte få uttala sig”, jag har förstått att det var i samband med hur budgeten skulle utformas men man får faktiskt tänka lite före. Visst ställer de mycket krav (kravmaskin – vilket ord! Fniss!) men det är deras jobb. De försöker höja lönen så mycket som möjligt och kommunen försöker hålla den så ”lagom” som möjligt. Balans. Det kan man tycka vad man vill om. Men alla har alltid rätt att uttala sig. Det kan man inte ta ifrån någon. Jag har så svårt att ta denna man på allvar, men – som sagt – festlig är han! Sandahl uttalar sig

Egentligen hade jag velat skriva om horredsbon (minns inte namn) som är med i FP men skriver debattinlägg med SDs William Petzäll men jag orkar inte. Jag har inte läst inlägget i BT (orkar faktiskt inte leta upp, ni har väl egna datorer??) men kan väl hålla med om att ingen ska attackeras för sin politiska åsikt. Iaf inte fysiskt. Men ändå… jag skulle inte vilja ta i William P med tång ens. Absolut inte vilja ha mitt namn i närheten av hans. Han står så långt från mig politiskt som man kan komma även om vi kan  vara överens i någon liten sakfråga här och var. Ysch! Sedan att vara med i alla de där grupperna på Facebook… Bl.a. ”Stoppa svenskfientligheten”. Titta hur djupt du vill på den sakfrågan, det stinker ändå. Det är bara för mycket. Klart det ser illa ut. Det är illa! Skäms! Artikeln.

Det ryktas om att Lyxfällan är hos mina grannar och hälsar på. De röjde ur huset alldeles nyss, jag tänkte i mitt stilla sinne att de inte bott där särskilt länge och kan väl inte ha så mycket att slänga?? Nu ryktas det att man sett den ljushåriga programledaren traskandes i byn. Fan ta dem om de hackar på mitt Fritsla. Vackrare och trevligare by finns inte! Peter manar mig till lugn. Vi får väl se!

Ingen reaktion av vaccinet på barnen. Så nöjd! Irriterad bara att det tar sån tid för oss att få vaccinet. Vi jobbar ändå inom vården! Vi kommer kunna vaccineras på VC innan jobbet. Helt otroligt! Dåligt jobbat av kommunen om ni frågar mig. Kommer stå och banka på dörren måndag morgon, har inte ens brytt mig om att skriva upp mig på jobbet. Skräpdåligt!!!

Irmelin var riktigt ilsken i morse. Vägrade alla kläder och skulle bara ha sommarklänningar. Jisses vilket liv! Jag tänkte det kunde bero på vaccineringen eftersom hon blir sådan innan hon blir sjuk. Jag hotade med att hon inte fick gå till dagis om hon inte klädde på sig. Till slut hann hon inte äta heller så jag ringde dagis och sa att hon inte kommer idag. Hon blev naturligvis jätteledsen och skrek lite till innan jag fick på henne kläder och vi promenerade ner till skolan med Oisín. Hon älskar ju sitt dagis.

Nu är hon som vanligt igen, har pärlat lite till sin moster och pratar som en fors. Något om ett rosa dagis där man få rida på riktiga hästar jämt. Man måste åka flygplan dit också. Hon var där när hon var en jätteliten bäbis och fröken visade alla djuren. Samma fröken som på det gröna dagiset. Är inte öppet idag, tydligen. Inte illa…! På det rosa dagiset får man tydligen också rida på en söt liten kattunge. Det finns coola gungor och boxning (på gungan). Jag tog kort på henne när hon red på hästen på det rosa dagiset. Tydligen.”Kommer du inte ihåg det mamma??” Näpp.

Nu ska vi baka om en liten stund så vi får med fika till mormor och morfar när vi går dit för att låna en bil till engelsklektionen i em.

Annars har de inte uppvisat någon form av reaktion på vaccinet. Inte ens värk i armen. Hur skönt som helst! De andra barnen i Oisíns klass får vaccinet av skolsköterskan på fredag så fröken ville att Oisín skulle berätta lite om det. Hoppas han inte berättar hur hysterisk han var så det blir masshysteri. Han sa efteråt att det inte var så farligt och att han skulle säga i klassen att det knappt kändes. Duktiga Oisín!