Japp. Då är det så. Bye bye Bajen. Tyngre än nånsin förr. Jag vet att man inte får skylla på omständigheterna men jag gör det ändå. Hade hoppats att Elfsborg iaf skulle slå hundarna Helsingborg sönder och samman. Fick nöja mig med 1-0 – det är ju trots allt Elfsborg vi talar om… (Här kan vissa kanske tycka att jag kastar sten i glashus. Japp, tycker jag med.) Tack för det iaf…

MEN bitterheten har ersatts av hoppfullhet och faktiskt jävlaranamma. (För då kom Lasses mamma!!) Redan. För mig iaf. För sjutton, detta har vi gjort förr! Flera gånger. Kanske inte från superettan – utan div1 norra – men skit samma! Klart vi ska göra det och när vi åker upp igen – med nyvaknat självförtroende och hopp – kommer vi vara så lyckliga! Det kommer drickas starköl och dansas på bord (eller hur Birka?)!! Dessutom, superettan spelas ju här nere med. Vi kommer kunna stödja Hammarby på ett helt annat sätt än med div1 norra, vi fick ju t.ex. sällskap av ÖIS på vägen ner. Det kanske inte blir nästa år – måste försöka få lite stabilitet i klubben – vi kilar upp igen eller så blir det så! Varför inte? Klart vi kan! Tills dess får vi blåsa lite liv i superettan! Forza Bajen!

Irmelin slutade med napp med löfte om att få börja spela fotboll. Detta har hon tjatat om de senaste två somrarna när Oisín spelat fotboll. Jag har sagt att hon är för liten – åldersmässigt iaf. Finns faktiskt inget lag för så små. Men nu i vinter har de startat inomhusträning 04-05. Första gången missade hon pga förkylning men den 21 oktober var det äntligen dags! Hon hade på sig sina Liverpool-kläder som pappa köpt. Nya gymnastikskor och tom benskydd. Laddad till tusen men ändå lite nervös:

Kusin N var med och så började äventyret. Oisín och kusin E följde med också, de kände sig hemma, detta är trots allt deras gymnastiksal. De lekte olika lekar med bollarna. Och även ”Saxen klipper” En slags ta-lek – för er som inte vet det – när man blir tagen ställer man sig med benen brett isär och blir fri igen när någon kryper mellan benen. Irmelin hade nog inte förstått riktigt för hon blev ganska förnärmad när en liten kille försökte rädda henne genom att krypa mellan benen. Hon backade och backade. Killen kröp efter. Till slut förklarade någon igen och hon blev fri och sprang sedan och räddade alla hon kom åt. Hon var enda tjejen men är ganska stark och tuff, hon hävdade sig bra när det behövdes. Mest ville hon dock kramas med Frida, den kvinnliga tränaren. När de avslutade med en liten match rörde Irmelin inte bollen en enda gång, hon ville hellre kramas om och om igen. Frida fick fullt upp med en Irmelin i famnen var 5e sekund… Sedan posade alla Fritsla-kusinerna tillsammans:

De otroligt världsvana skolbarnen på kanterna… Så fina alla 4! Irmelin ville förstås spela fotboll nästa dag igen men nu får hon ha uppehåll medan hon är på Irland. Fotbollen finns kvar när hon kommer hem igen!