Hur gillar ni den rubriken…? 🙂 Igår morse när vi var på väg hem efter att ha följt Oisín till skolan hittade vi två stora grangrenar på marken på torget. De var från vår eminenta dans-gran. Då har någon (eller några – förstås) slitit av grenar natten mellan söndagen och måndagen. Jag för min del hoppas (och bestämmer här och nu) att det var ett såkallat pojkstreck. Alltså att några ur det ”yngre gardet” tyckte det kunde vara kul att klättra i en gran på torget (hade jag också tyckt) och i sin upphetsning inte märkt att grenarna sviktade för mycket (hade jag iofs definitivt märkt!). Så har jag bestämt mig för att det är!! Hoppas bara de inte gjorde illa sig! Jag gissar att grenarna saknas på vänster-sidan, ser lite håligt ut där. Vad tror ni? Syns inte så hemskt mycket ändå, tycker jag.

Apropå ”dans-gran” så gick dansen runt granen i söndags bra. Inte riktigt lika mycket folk i år som förra men fler som stod runt och tittade och jag tyckte det var så roligt! Som vanligt. Är extremt road av sånt. Jag har inte ens vett att skämmas… 🙂 Det är underbart att göra ”raketen” med en massa halvgenerade vuxna. Man måste hoppa!! 🙂

Innan dess spelade jag i Rydal, Barnens allsång, men det var inte så många barn där. Det var lite svårt att få igång dem till en början – de var ju bara 5-8 st. Men sen det gick bra! De sjöng bra, dessutom sjöng en morfar väldigt bra! Vad det är sött med vuxna som engagerar sig och vågar bjuda på sig själva! Värst var väl att de tänt en eld och röken blåste rätt in i tältet. Blev lite torrt i halsen. Tror jag började lite för tidigt, att de flesta barn inte kommit än. Men kul var det, allt som allt!

Vi gick förbi Kôrvakoket i fredags eftermiddag/kväll. Det var tänt! Det rörde sig folk därinne! Jag tror det spikades! Har inte sett något på ett tag och började nästan bli lite orolig, med tanke på hur stilla det är i staionskiosken. Där har inget hänt på flera månader. Men i Korvkiosken händer det säkert massor. Han är bara lite hemlighetsfull… bara. Går inte att kika så bra. Glassmaskin…? Snälla…? 🙂

Vi har bakat finfina pepparkakor. Och färglagt dem med. Kusin E och Irmelin gjorde många, många fina. Speciellt kusin E som gjorde ”parader av små snöstjärnor”. Oisín gjorde en stor pepparkaka i form av Link. Han inspirerade kusin N till att göra en stor Link också. Oisín skar ut allt med kniv. Sköld, svärd, pil, båge. Ett par bombsacks fick Link också. Och hans lilla fairy. De blev väldigt fina. Oisín var väldigt sparsam med kristyren, till skillnad mot sin lillasyster. Irmelin försökte fylla hela sina…

Vid matbordet idag – vi åt hos mormor och morfar allihop, fick lasagne – undrade Irmelin vad min bäbis skulle heta. Hon har inte pratat om det på länge. I somras sa hon att hon skulle bli storasyster stup i kvarten. Tror det var efter kusin M föddes. De tittade lurigt på mig på dagis ett tag… 🙂 Hon är lite sugen på syskon den lilla tjejen. Jag sa att det inte var aktuellt än på ett tag. Drack lite vin för att understryka det men barnen ville ändå gärna spåna lite på bäbis-namn. Humla t.ex. Tycker jag är sååå gulligt. Men än är det inte dags. Vi är fortfarande unga (särskilt Peter) och raska… Vi kan gott vänta lite till. Fatta jobbigt att släpa matkassar och småbarn upp för de trapporna… Nej tack. Men sen… Kanske.

Japp! Pepparkakor ska naturligtvis bakas i december med! Det är så kul! Eller ja, baka är väl ok. Det roliga är ju att spritsa kristyr på efteråt… De blir så fina! Och jag blir på glatt humör. Flickorna bakade länge och väl. Oisín ville bara baka Link ur Zelda. Hela tiden. Link blev ganska stor… Sedan har de ju de roligaste pepparkaksformarna där också. Snöstjärnor i olika storlekar, sniglel (som kan bli en val), motorcyklel (som kan bli en ekorre), fladdermus, katt och fjäril. Bara för att nämna några. Birka och jag har också gått genom vad vi ska sjunga runt Fritsla-granen imorgon. Blir lite lagom långt.

Jag ska snart sätta mig och ta ut låtarna till Barnens allsång imorgon. Den går av stapeln klockan 15 i Rydal. Det ska bli jättekul! Hoppas jag. Lite smånervöst, förstås. 🙂 De ringde från Rydals byalag efter att ha sett mig på Barnens dag här i Fritsla i september. Ändå var inte barnen så aktiva i Fritsla, mer deras föräldrar, faktiskt. Jag är inte så nervös när jag ska sjunga med barn såhär. Det blir mycket mer avslappnat och barnen dömer inte om man inte sjunger helt rent eller tagit nåt ackord lite halvtaskigt. Det är bara glädje! Jag har kört dit och kollat var det är så jag hittar imorgon. Köpte jättefina färgglada djupa tallrikar på loppis som höll på att packa ihop. Tungt att bära hem sen…

Peter spelar nytt Zelda-spel och pratar om hur sött det är hela tiden. Jag tycker han är så ljuvligt söt! 🙂

Vi hade ett par kalla dagar här i veckan. Onsdag morgon var fantastiskt klar. Och kall. Kristalluft som liksom klirrade i varje andetag. Helt magiskt! När Irmelin och jag gick med Oisín till skolan hängde en gigantisk fullmåne vid himlaranden. Den hade tunna, tunna molnslöjor över sig. Det låg en obeskrivig stillhet över hela Fritsla – trots att massor av barn var på väg till skolan. Rimfrosten låg tjock och fick de annars så höstspretigt kala träden och buskarna att se härligt mjuka ut. Det var nästan ljust men solen hade inte gått upp. Ett fantastisk gryningsljus som nästan hade något sakralt över sig. Det var nog en av de vackraste morgnar jag varit med om! Både för ögon och själ.

När vi stod vid skolan hade vi utsikt över Bjälbos (världens vackraste dagis) dramatiska torn med månen precis brevid. Det var vackert så man ryste… Barnen och jag stod och tittade en bra stund. Tänk att det finns något så vackert…!

Det finns en hejdundrande bra krönikör i Fritslabladet. (Där även jag har blivit publicerad med liiiten artikel. Weeee…) Han heter Mats Palmqvist och han är en härlig Fritsla-patriot, något som framgått av hans krönikor i denna eminenta tidning. Men detta handlar om krönikan i Borås tidning som kommer ut lite oftare. Varje fredag skriver han en krönika som kallas Fritsla fredag. Jag läser den slaviskt. Både för hans fina ordrytm (jo, faktiskt därför), fritsla-patriotism och lugna humor. Han känns så trygg och ärlig. Han brukar påstå att han är lite sur och väldigt vuxen (mest skryt, tror jag) men det tycker inte jag. Krönikan idag handlar om just bloggande. Inte mitt förstås utan om Sanna Lundell (dotter av Ulf, sambo (eller gift? vad vet jag?) med den där otäcke Persbrandt. Inte så att jag känner honom. Han har bara så kalla ögon. Förlåt. Slut parantes.) som bloggar nåt alldeles hejdlöst. Han tyckte nog att det blev för personligt med just hennes blogg, vad hennes barn gör med bankmojängen och allt vad det var… Som att han står och kikar in genom fönstret hos henne. Är det därför man bloggar…? För att bli känd? Det var lite hans tes – som jag förstod det. För att synas? Jag bloggar – alltså finns jag. Kanske.

För mig handlar det om mina tankar. Jag tycker själv att jag tänker ganska många roliga tankar, faktiskt. En del vackra. Fantasifulla. Jag försöker se världen ur olika perspektiv. Jämt! Skriver jag ned tankar och idéer så finns de kvar. Ett tag iaf. Detta tycker jag är ett bra ställe. Det är lagom officiellt. Jag har runt 10 pers/dagen som tittar här. Jag tror de allra flesta är min familj och mina vänner. Säkert inte samma varje dag. Vissa har säkert goooooglat (hihi) sig hit. Ni är varmt välkomna, ni med! Jag hoppas att jag kan förgylla er dag med en ny synvinkel, ett enkelt skratt eller kanske att ni stänger av datorn för att göra nåt mer meningsfullt. 🙂 Men jag vill inte provocera eller göra någon arg. Inte det jag är ute efter. Det finns så mycket kul och vackert här i världen – framför allt i Fritsla, förstås! – detta är mitt sätt att uppmärksamma det.

Kul att just du är här! Välkommen! 🙂

Sent omsider har jag tagit mig samman för att blogga om vårt goda lussebak. På special request av svägerskan. 🙂 Jo, baket gick av stapeln i söndags på första advent. Vi gjorde bamsedegen och lade den att jäsa… Jisses vad stor den blev…! Här för att jämföra med en tändsticksask:

Och så suddig den blev dessutom… 😉 Kusin M åkte på Birkas rygg. Hon sken som en sol hela hon. Snacka om att vara sjalfrälst!

Sedan bakade vi! Irmelin och Peter hjälptes åt. Så fina!

Oisín bakade med näsan full av mjöl. Alldeles ljuvligt fin!

Bullarna blev kanongoda! Och många! Vi gjorde en trippelsats i år, som alla år. Så kul!

… lite då och då, på att göra lite halvförbjudna saker? (Eller det här är nog egentligen jätteförbjudet, men ack, så sött!) Nåt som jag tänkte på idag (och många gånger innan), var att det vore så kul att gå en raid nån natt och bara leta flådiga mercedes-bilar. Och göra om märket lite… Från:

Till:

Alltså med en liten pinne och eventuellt tejp. Utan att göra sönder något, förstås. Bara för att se hur mycket skillnad en liten liten pinne kan göra. Det kan jag bli ganska sugen på…

Å andra sidan finns det en risk att bilägaren inte alls ser det söta i min handling och blir ledsen eller arg. Det vill jag inte. Vill att han – eller hon – ska slå ihop sina händer och hoppa lite på stället och sen säga: ”Men åååhh vad sött! Det blev ett litet peace-märke!”. Det vill jag.

Om jag en gång köper en mercedes, ska jag banne mig byta ut märket mot ett riktigt peace-märke! Så fint det hade blivit!!

Haha! Jag har äntligen fått reda på hur lång han är!

Height: 6′ 6″ (1.98 m)

Förra inlägget här: Hur lång?? Det verkade inte som någon annan visste hur lång han var (eller så brydde sig ingen annan) men jag funderade och funderade. Är det han som är lång eller Järvheden som är kort? Det gick så långt med funderandet att jag till slut mailade Kanal 5 med frågan. Det var igår kväll och idag har jag fått svaret: Johan Petterssons biografi Lustigt att de stavat hans namn fel. Stavas väl med ett ”t”? Kollade det extra innan jag googlade honom. Hade faktiskt inte en tanke på att titta på IMDB. Mitt nöt…! Snällt av Kanal 5 att svara. Tack 5an!! Undrar just om de tycker att jag är puckad…?

Känns bra att veta iaf! Han är rätt lång. Nästan 2 m. Det är långt!! Coolt. På nåt sätt… Han verkar så snäll. Är man stor måste man vara snäll. Eller nåt sånt. Skulle tippa på att Thomas Järvheden är ca 175 cm? Kanske? Hur snäll är man då…?

Jag har många (o)vanor kvar från livet i Dublin. Förutom en outsinlig längtan efter öl (särskilt på veckodagarna) så räknar jag även skator (magpies – inte Newcastle, bara fågeln) + att jag hälsar på första skatan jag ser på morgonen. ”God morning Mr Magpie”. Ifall det nu skulle vara så att Djävulen tagit sig upp på jorden, så trodde man att han isf skulle ta sin boning i en skata. Av någon anledning. Nu tror jag som bekant inte på Djävulen men ändå… Det är bäst att vara artig, iaf mot den första på morgonen… 🙂

Så tilbaka till skaträknandet då. Här går versen:” One for sorrow / Two for joy/ Three for a girl / Four for a boy / Five for silver / Six for gold / Seven for a secret never to be told” Den sista har jag nyligen hört en annan version på. ”Seven for a secret ready to be told” Vet inte vilken som kom först men tippar ändå på ”never”. Titta vad vi såg igår på väg hem från skolan:

Som ni ser 2 stycken!! Jag har en evig tur med en underbar familj, ljuvliga barn och sambo och allt… Är det i jobbet jag ska ha lite extra tur? Kommer någon äntligen erbjuda mig ett jobb som jag kan ta?? Jag håller lite tummar med för säkerhets skull. Ska inte röra en spegel på hela dagen ifall den skulle gå sönder och ge 7 års olycka… 🙂