Började dagen med att gå runt till lärare och dagisfröknar och berätta om beskedet vi fick igår. Samt att komma fram till hur det känns. Gårdagen var smått kaotisk, har gått från att känna enorm tacksamhet och lycka över att det inte är värre, till att gråta och tänka på vad som kan hända, på hur hans liv påverkas av detta.. Blivit arg och tänkt ”Varför ska jag vara glad och tacksam över att det inte är värre? Finns massor av friska barn därute, varför inte Oisín?”.

Oisín är hur lugn som helst, kör på i vanliga spår – ingen skillnad här. Det ger mig utrymme att nojja mig ännu mer. Ungefär som den gången när han tog blodprov, han var 2 år och 9 månader och pep knappt. Så fort provet var taget tuppade jag av… Just nu är jag väldigt lugn och sansad. Hoppas det håller i sig.

Vi har även fått kallelse till ortopeden i nästa vecka. Bara att köra på. Tyvärr på en av de få dagar jag fått jobb på. Ska försöka byta hans tid imorgon, går inte det får jag försöka byta jobbdag. Suck.

Har idag stoppat i oss årets första fastlagsbulle! Yummie!