Lyssnar på sommarpratarna jag missade från i somras. Podradio är toppen och sommar är ännu mera toppen! Gud, vad jag längtar efter sommaren, på samma gång som jag älskar det här kalla fräscha. Visst är snön lite salt-tråkig på sina ställen men gudomligt vit överallt annars. Så fantastiskt vitt! Och den vackra rimfrosten… Pulka och skridskoåkning. Det blir inte mycket roligare än så…! Och vi har ju sluppit slask! Toppen igen!

Lyssnade på Lena Philipssons sommar imorse. Insåg att jag gillar henne. Mycket. Bl.a. berättade hon om bakgrunden till den vansinnigt roliga sketchen ur ”I manegen med Glenn Killing”. Ni vet, denna:

Gudars så roligt! Jo, Lena hade frågat Robert Gustafsson om den. Hon kände inte igen sig riktigt. Hon tyckte sketchen var väldigt rolig men det var ju inte hon. Tydligen är Lena väldigt blyg utanför scen – eller var det på den tiden iaf. Inte alls sådär snurrig och ofokuserad. Då sa Robert Gustafsson att de hade sett henne i en intervju med Stina Dabrowski där hon hade tittat åt helt andra håll och svarat konstigt på frågorna. Osammanhängande och ibland inte alls. Det var precis efter hon fött barn och var väl i nån sorts amningsdimma, sa Robert. Jättekul, tyckte han.

Sanningen var den att Stina hade varit och förberett hemma hos Lena inför intervjun och då tittat på hennes nya lilla bäbis. De hade pratat mest om den nya skivan och Stina hade också frågat lite om bäbisen, förstås. Mest av artighetskäl – trodde Lena. Det visade sig att Stina var inte särskilt intresserad av skivan under intervjun, utan av bäbisen – och förlossningen! Det gjorde Lena fly förbannad och det var därför hon svarade så konstigt. Hon var helt enkelt för arg! Hon var där för att prata om sitt jobb! Jag hittar inte intervjun på youtube, tyvärr…

Hur är nu jag Lena Philipssons motsats?? Jo! Vi är båda helt olika personligheter på scen och utanför scen. Lena var blyg och kunde inte prata på scen. ”Mår ni brrraaaa” (på rullande vetländska) var liksom hennes replik. Men hon kunde stå och sjunga hur mycket som helst. Jag däremot… jag kan nog prata i timmar på scen (tror jag, har aldrig försökt utan manus) med hur mycket folk som helst framför mig. Det rör mig inte. Ska jag däremot sjunga… ja då vill jag helst gömma mig! Särskilt om jag skrivit låten själv. Vågar inte titta på publiken – även om det bara är närmaste släkten. Illstirrar på notpappret fast jag kan ackorden och texten perfekt.

Nu har jag fått i uppdrag att sjunga på nyaste lille kusinen F’s dop. Jag tycker det är SÅ kul! Klart jag vill! Har redan börjat skissa på ny låt (klart han ska ha en egen!). Men nerverna… Vad gör man? Valium? Peter och jag har även blivit tillfrågade att vara gudföräldrar… Iiiiiihh vad det gjorde mig glad och det ilade i magen. Alldeles tårögd blev jag av förtroendet! (Hoppas det inte är hemligt…?)