Nu sitter vi på Oisins rum. Vi har precis lämnat honom sovandes på uppvaket. Han var så himla liten. Han var alldeles lugn och personalen jätteproffsig! Jag höll mig tills de rullat ut honom innan jag började gråta. Man ska nog undvika mens vid sådana här tillfällen egentligen. Iaf jag… Jag menar, de ska ju bara göra världens enklaste ingrepp, ta en pytteliten bit av hans lårmuskel. Inget att gråta över! Pinsamt! Men det är ju själva sövningen jag orolig över… Tur att Peter finns här.

Snart ringer de så vi får komma och hämta hit honom igen. Liten…