Igår kväll kom vi äntligen hem till Fritsla igen! Så skönt! Men för att ta det från början så startade vi tidigt på torsdagen. Redan 5.45 gick vi upp eftersom Oisín bara fick dricka innan klockan 6, ingen frukost denna morgon… Så skulle han ju dubbelduscha igen. Det gick så bra och han blev ren och fin! Vi tog på rena, nya kläder och begav oss. Det var kallt och soligt.

Väl framme fick vi byta kläder på Oisín till en sjukhusskjorta. Han var hur cool som helst, som vanligt. Jag var inte så cool men tror inte det märktes. När vi rullade upp honom i sängen till våningen där han skulle sövas och opereras pratade vi om alla småhål i taket och vi kom överens om att han hade det lyxigt som kunde titta obehindrat på taket hela vägen!

Jag var SÅ orolig. Jag vet att han är i de bästa händer och att detta är nödvändigt för att få svar men han kändes så liten där han låg i den stora sängen… Skulle de verkligen kunna ge rätt dos i förhållande till hans storlek (jag ifrågasätter verkligen inte deras kompetens, narkosläkarna var otroligt lyhörda och svarade på allt. Det var jag som var så irrationell i min oro. Klart de vet allt sånt, vi vägde ju honom dagen innan. T.o.m. allergin pratade vi om och de var SÅ, SÅ bra!!) och vet de om att han har en muskelsjukdom (duh! Irrationell var ordet!)?

Vi sa ”sov så gott” och de gav honom ”sovmjölk” (sojabaserat) i ”floppen” som vi döpt den till. Han blev sömnig med en gång och sov snart. De rullade ut honom och jag grät som om hjärtat skulle brista på mig, på väg ned till hans rum. Jag kunde verkligen inte stoppa det. Pinsamt. Det var ju ingen fara med honom och mitt logiska jag visste ju det, men mitt emotionella jag är så mycket starkare, såhär i menstider… 🙂 Han såg så liten och försvarslös ut. Men de skulle bara ta en liten bit ur muskeln, inte operera hjärta eller lungor, liksom… När vi kommit ner tyckte Peter att jag skulle blogga i terapeutiskt syfte via hans telefon. Det inläggen finns Här på bloggen nu eftersom vi stängt ner familjebloggen. Det var väldigt långa 45 minuter.

När de kom in och sade att allt hade gått bra och att vi kunde gå, så sprang vi nästan upp. Så skönt! Där låg han och var alldeles pytteliten med en tratt framför ansiktet (syrgas – får alla enligt sköterskan) och sov. Jag fällde en ganska diskret (faktiskt) tår och vi satte oss ned att vänta. Oisín gillar ju som bekant att sova. Han piggnade inte till ordentligt förrän de flyttade sängen. Innan dess rörde han på sig lite men somnade om stenhårt.

Han pratade och sa att han kände något på låret. Det var så skönt att han mådde bra! Han mådde inte illa och vi körde ner honom till hans rum igen. Jag bloggade igen och vi lade upp ett kort på vår hjälte! Finns också här på bloggen. Där satt vi sedan hela dagen, vi fick bära Oisín till toaletten och så eftersom han fortfarande hade ont. Han spelade DS konstant tills batteriet gav upp. Då satt vi ute vid ett Nintendo 64 i nån timme innan vi äntligen fick åka hem!

Han har ett litet bandage runt låret och ett mepilexplåster under. Vi fick med oss ett extra plåster om det första skulle ramla av. Han ska ha det i 1-2 veckor och ska ta det lugnt nästa vecka – ingen gymnastik. Stygnen ramlar av av sig självt och vi fick med zink-plåster för att ärret ska synas mindre i framtiden. Idag har han fortfarande ont och jag får bära runt honom mellan spelkonsollerna… 🙂

Den 1:a juni ska vi tillbaka till sjukhuset och träffa neurologen N igen. Då får vi någon form av svar. Äntligen.

Sist vill jag tacka för alla fina sms, uppmuntrande samtal och kommentarer! Tack även till Göteborg-delen av  släkten som tagit hand om barn och upplåtit sina hem åt oss. Ni är alla guld värda, vi kan inte nog uttrycka vår tacksamhet! Kram på er allihop!