Oj vad jag funderar. Och läser. Läste om en tjej med CCD (central core disease) som får frågan om hon har anorexi varje gång hon kommer till en ny doktor. Just för att sjukdomen är så ovanlig att läkaren oftast inte känner till den. Ska leta och länka, tyckte det var intressant. Hittade: LÄNK Känner igen det hon beskriver i artikeln. Många har ju undrat över hans smala lilla kropp…

Samtidigt som jag oroligt funderar och grubblar, är jag så otroligt glad över att han är min lilla kille som är så duktig! Han är kul att prata med och har så många intressanta funderingar. Han är en riktig kämpe – synd bara att ingen utomstående ser det… Synd att andra barn inte ser det.

Andra barn ser honom ofta som en som inte kan springa lika fort som de. Inte kan leka på deras premisser. Han kom hem för några veckor sedan och berättade om pojkar som utmanade honom att springa en sträcka inom en tidsram som var omöjlig för honom, för att få vara med och leka. Han hade ingen chans och fick inte vara med. Han hade ändå den mentala styrkan att gå tillbaka några minuter senare och säga att ”alla får vara med alla” för att sedan faktiskt få vara med. Det gör mig ännu mer stolt att ha förmånen att vara hans mamma! Detta är en historia han berättat. Hur många fler finns det? Jag tror han struntar i kommentarer och låter bli att ta åt sig… Han har tur med kusiner som ser bortom hans sjukdom, där är han alltid jämställd.

Jag är orolig för att göra för lite och orolig för att göra för mycket… Tror inte jag är ensam om den känslan – alla föräldrar har nog ungefär den funderingen, sjukdom eller inte.

Vi har förresten tittat på hus idag igen. I Vilda västern. Jisses vilka mängder fukt… Inge bra. Vi letar vidare! 🙂

Imorgon ska jag jobba för första gången på evigheter – känns det som… Kanske dags att sova snart…?