I lördags var vi på Skene marten och Oisín skulle ju springa martenloppet. Jag var så glad och otroligt stolt över att han gav sig på något så jobbigt (han brukar tycka det är för långt att gå till skolan på ca 200 m…). 1,2 km är långt för honom. Riktigt långt! Men vi peppade och försäkrade honom om att han kan, bara han vill! Han har haft en ovana att ge upp lätt det senaste halvåret eller så och det kan vara svårt att motivera honom ibland.
Han värmde upp och stod sedan långt bak med kusin E och väntade på startskottet. Det kom och alla stack iväg. Oisín med förstås, men lite långsammare, som tur var – eftersom några ramlade och det blev lite tumultartat. Jag hade tagit kontakt med cykelföraren som skulle åka sist och hålla ordning på de sista i ledet så han visste att Oisín kunde ha lite svårigheter. Det kändes tryggt.
Redan när Oisín stack iväg blev jag lite tårögd… tänk vad han kan, ändå! Trots allt!
Snart började de gå i mål – en efter en, sedan var det ett litet uppehåll men låååångt därborta kunde man se Oisín och framför honom kusin E. Han sprang (så gott det går) för egen maskin och jag var så stolt att tårarna bara skvalade!! Jag lyckades ta ett kort medan vi hejade och klappade i händer innan jag sprang till mål för att ta emot honom. Titta:

Så, skrattande med tårar rinnande nerför kinderna (pinsamma mamman – tur att jag har en förstående son!) kramade jag om min hjälte och talade om för honom vilken VINNARE han är! Han var så nöjd och stolt över sig själv med, han hade gått och sprungit hela vägen själv!
Bild på honom och kusin E med sina medaljer:

Vilken lycka! Förutom medalj fick de också frukt, juice, glass och en biljett till tivolit. Vinnarlistan hade inte publicerats när jag kollade, men annars finns den länken HÄR om man vill se tider. Så efter att vi hälsat på morfar som stod och kampanjade för fulla muggar gick vi till just tivolit.
Barnen gick runt och skulle välja och det blev en snurr-karusell á la virvelvinden på Liseberg. Jag brukar fixa en åktur om jag sedan får ta paus, annars mår jag illa. Alla barnen skulle åka och jag ville vara med både för Oisíns och Irmelins skull. Jag är alltid orolig att Oisín inte ska klara krängningarna och slå i huvudet och Irmelin är ju faktiskt bara 5 år…
Sagt och gjort, vi klämde in oss i karusellen och det blev åka av. I evigheter! Säkert 10 min – en kvart toksnurrade vi runt runt runt. Jag mådde så illa när jag kom av att det var som att vara gravid. Hela magen bara krumbuktade sig och jag ville bara gå och lägga mig, var inte talför på ett par timmar. Peter fick ta kommandot medan jag koncentrerade mig på att andas. FY f-n!

Vid 6-tiden – efter mat, en liten tupplur och en stunds spelande med Sara och T (vi skulle spela lite på A’s 30-årskalas senare) började magen kännas som min mage igen. Huvva, aldrig karusell igen!!
Vi hade en toppenkväll med god mat (vin!) och trevligt sällskap hos A. Lite nostalgi också, förstås! Spelandet gick SÅ bra! Stämmorna satt rätt bra och T’s kazoo-solo (på Forever young) var outstanding! Vilket underskattat instrument! Kanske kan bli fler spelningar i framtiden… vem vet? 🙂

På väg hem lite innan 3 på morgonen regnade det rejält. Det hade även börjat blåsa under dagen och de få blad som gulnat (sent i år, eller hur?) hade singlat ner under dagen. Jag fick till ett sådant riktigt mys-höstkort! Jag älskar den här årstiden:

Blänket från gatlyktan och de många löven… för att inte tala om regnet i vattenpölen. Pure poetry! Synd att jag bara hade mobilkamera att tillgå…

Nu ska jag snyta mig (första höstförkylningen) och ta med mig en ergonomi-bok till sängs (Peter spelar med L så man tager vad man haver… 🙂 )