… har övertagit i min kropp. Jag är så lättretad och arg. Tål inga motgångar och gnäller på barnen fast de egentligen inte varit så särskilt olydiga. Surar på Peter över inget (fast det hjälper när man får underbara kärleks-sms, ibland undrar jag om han inte har extra gåvor…) och tokstressar över inlämningar (inte så obefogat iofs) och är allmänt vrång. Ont i brösten har jag med. Magkramperna har inte kommit – än. Bröst- och magont kan jag tåla, humöret är värst…

Fasen vad det är hemskt! Jag orkar inte riktigt med mig själv… Säger förlåt till barnen, borstar deras tänder och gnäller över att de inte öppnar munnen tillräckligt… och säger förlåt igen. Jag är glad att jag inte är min mamma ibland…

Nu vet jag att det är ca. 3 dagar kvar till syndafallet (kopparspiraler är bra, men har sina nackdelar…), SUCK!