Japp! Nu kommer det! Mitt inlägg om den förbaskade modelldagen. ”Ta chansen och var modell för en dag…” Snarare: ”Ta chansen och bli förnedrad i fleeera timmar…”

När mamman först frågade så tackade jag vänligt men bestämt ”nej”. Det är inget för mig, jag kommer bara känna mig awkward och fel i konstigt smink och med stor kamera och ljus och allt. Näe, det är bara inte JAG.
Men så skulle syster min med och mamma ringde igen och frågade snällt, de skulle nämligen ta ”mor&dotter-kort”.
”Jaja,” tänkte jag. ”Hur farligt kan det vara?” Klart att det inte var farligt! Jag ställde fel fråga till mig själv. Jag skulle tänkt: ”Hur obehagligt kan det kännas?” Jävligt obehagligt visade det sig…

Man skulle ha tre ombyten med sig. Jag hade bestämt mig för att inte ta med mig något ombyte. Tills 10 minuter innan jag skulle åka, då ändrade jag mig. Jag ville inte vara någon partypooper, vad fasen! Jag tryckte ner massor av kläder i en bag (typ 3 kjolar, 6 toppar, 5 linnen, 3 byxor osv), tungt som attan – men jag ville vara positiv!

Väl framme fick man hänga av sig och skriva in sig på en dator med otroligt slöa tangenter. Skräp!
Så fick man sitta och skriva upp vänner som skulle bli uppringda och erbjudna piffning och modellande. Lyckades man skrapa ihop 10 personer fick man ett gratiskort – om man beställde minst 10 kort (1600 kr) lade man till ytterligare 8 fick man gratis smink. Jag fick ihop 2. Sedan tänkte jag lite… vore det inte kul att skriva upp lite karlar? Tänk vad kul när de ringer E på mitt gamla jobb! Så förvånad han kommer bli! Sagt och gjort, jag skrev flera från gamla jobbet. Kul! Jag var på gott humör och fnissade massor. Klart det blir kul! De ska ju sminka mig, det BLIR kul!

Det blev INTE kul. Hon skällde på mig för att jag klämt finnar (när det oftast faktiskt är Peter) och suckade för att jag inte visste hur jag ville ha sminket osv, osv. Inte en enda positiv kommentar fick jag, har nog aldrig känt mig så förnedrad och så… kränkt, faktiskt. Jag kände verkligen inte att jag dög. Alls. Nånstans.
När jag kom tillbaka var jag gråtfärdig och ville krypa ur skinnet av obehag. Mamma var också missnöjd – vi hade samma otrevliga tjej medan Fina fick den häftiga tjejen med gula kängor och rosa hår som var trevlig, gav komplimanger och tog 40 minuter på sig (mot våra 10).

Tack och lov var fotografen fantastisk! Jag var på väg att strunta i allt utom gruppkortet men bytte faktiskt om och tog kort i tre omgångar! När jag kom in första gången var ögonen fulla av tårar men hon lugnade ner mig och tog kort med massor av uppmuntran och hejarop. Hon fick be mig le några gånger – men ångesten minskade för varje gång. Det var inte kul men uthärdligt.

Så fick vi sitta och vänta – igen. Till slut fick vi titta på våra kort med en säljare. Och vad hon sålde! Jag kände mig återigen så fruktansvärt obehaglig till mods. När det var min tur så tittade hon snabbt igenom, tror hon insåg att jag inte tänkte köpa några mängder… På de första korten såg jag ut som ett rådjur fast i billyktans sken stirrandes på den annalkande bilen med panik i blicken. Snyggt – NOT!

När vi skulle gå ut ombestämde jag mig och pekade på kortet på skärmen. ”Jag tar den. För Peters skull.” Han ville ju se ett kort, lite får jag väl bjuda till när jag nu gjort mig omaket att förnedra mig totalt. 🙂 Det kortet kostade 385 kr och det bjöd mor och syster på för att de är så snälla! Tack sötaste ni! Efteråt gick vi på restaurang med veggomat – Gött!!
Det var jättemysigt att tillbringa dagen med syster och mor och det gör jag gärna igen. Flera gånger om! – men inte där. Aldrig mer där!

Med facit i hand kan jag säga såhär: Får ni inte den coola tjejen med gula kängor och rosa hår – så spring! Det är inte värt det! Och jag ber om ursäkt till alla vars nummer jag lämnat till studio-stället (vad de nu hette…)!
Och kortet (från 3e omgången) då… Såhär ser det ut (klicka för stooort foto):

Längsta inlägget nånsin… 🙂

Edit 19/11 -10 kl. 9.45: Glömde ju hennes kommentar om mitt hår… Jag var ju ganska nyfärgad och berättade (tyckte själv att jag varit lite wild and crazy som färgat det):
”Jag har precis färgat håret, lite röda slingor.”
”Jaså”, säger hon ointresserat. ”Så det var råttfärgat innan?”
”Näe,” svarar jag lite osäkert, ”blont. Du ser ju färgen mellan slingorna…”
”Japp,” biter hon av,”det är RÅTTFÄRGAT. Som mitt.” (Hennes var färgat i lite olika färger, blont och brunt, typ.)
Jag tyckte det var meningslöst att diskutera hårfärg med sur-smink-snärtan mer, så jag släppte det. Hon hade bestämt sig.
Men ser detta råttfärgat ut???

Jag har ju ingen större erfarenhet av det här med att fixa hår och kladda smink på andra. Kanske det är råttfärgat på nåt sorts frisör-språk?
Tilläggas bör, att jag är så naiv och godtrogen att jag aldrig brukar fatta när folk är nedlåtande och elaka. ”Vadå elak? Näe, lite kort i tonen kanske…?” så brukar det låta. Eftersom jag kände av det så måste hon varit synnerligen otrevlig. Så ni vet.