Nu börjar jag bli lite orolig… Förra året ringde och ringde jag för att få svaret på Oisíns EMG. Hon sa att han skulle ringa nästa vecka (jag hade inte numret till neurologen utan var tvungen att gå genom sjukgymnasten) och sedan nästa och nästa osv. Hela december gick och i januari fick vi äntligen svar. Och inte svaret vi hoppats på.

Fram tills dess hade vi ju hela tiden fått höra att det absolut inte var någon fara men att de bara vill göra tester ”i fall att”. Den dagen i januari ändrades allt. Undersökningarna som var ”i fall att” blev till ”vad har han?” och där är vi fortfarande.

Andningsregistreringen som vi gjorde i oktober skulle ta tre veckor att analysera. Det har snart gått 8. Svaret på det genetiska testet skulle vi förhoppningsvis få på senhösten. Kallade skulle vi hursomhelst bli.
Vi har inte hört något och jag har tänkt att de säkert är upptagna (jag är ju ganska easy going – tycker jag själv…) innan det slog mig att… detta har vi upplevt förr.
Förra året ville neurologen i Borås inte ringa och ge oss så tråkiga nyheter mitt i jul- och nyårsfestligheter. Nu börjar jag fundera på om den göteborgska neurologen tänker likadant… och då är det i sådana fall ganska illa.

Detta slog mig igår och jag hade tänkt ringa idag. Det var bara det… att jag inte riktigt vågar. Än. Visst ska man inte måla fan på väggen och det gör jag inte. Kanhända att jag kladdar lite, lite i ena hörnet… bara.