Gud, vad det gör ont i hjärtat… I torsdags hörde jag att de börjat riva så efter jag hämtat Irmelin på dagis så begav vi oss ner till mina föräldrar för att se på eländet… Irmelin berättade att hon hade sett när de rev och hon hade gråtit på dagis. Liten…

Detta mötte oss:

Jag kunde verkligen inte fatta att de bara rivit! Sådär! Trodde de att ingen skulle bry sig? Visst måste det vara billigare att sälja (och tjäna en iaf liten hacka på det) än att riva? Jag menar bara att frakta ner grävskopan från Norrköping(??) måste kostat en hel del!

Kanske var det naivt – men jag kunde aldrig tänka mig att de skulle riva utan att försöka sälja först! Då hade jag legat på mer. Mycket mer. Känner mig så fruktansvärt LURAD!
Som tur var fanns lite kvar av huset att ta kort på, på andra sidan. Men inte mycket. Den vackra kakelugnen och de fina parkettgolven… Bara damm kvar! Huu…

Dörren som gick upp till min fina lilla mormor… Som vi har lekt i de trapporna ni ser under alla plankor och skräp. Det luktade alltid lite speciellt i de trapporna. Inte illa på något sätt, typ… träspån. Kanske.
Man kunde sitta i trappan och titta ut på folk genom småfönstren. De fönstren var nog bara englas för de var tokkalla på vintern. Iskallt om fötterna när man gick förbi…
Ja, det är inte utan att man blir nostalgisk trots ilskan. Att de inte skäms!!

Ovanför de ”små FRITSLA-bokstäverna” var köket – med brunt golv – dit man alltid fick komma och sitta vid det lilla köksbordet (som står i mitt kök nu). Det var jättemysigt, mormor hade alltid något att bjuda på och radion stod nästan alltid på. Mormor gjorde kåldolmar och köttbullar. Av någon anledning minns jag mormors kokta potatis väldigt väl… Den var söt på något sätt.
Och jättegod julmat! Framför allt! Men den avnjöts i ”finrummet” vid kakelugnen.

Suck! Och härinne sitter han, den stackars mannen som fick massor av skäll trots att han bara gör sitt jobb. Föräldrarna såg massor av människor som gick förbi och hötte med näven. En och annan svordom hördes också men det kan man faktiskt förstå. Jag är inte den enda som känner mig besviken och lurad… Förbaskade trafikverk!

Det ser så hemskt och tråkigt ut:

Nu får man ju hoppas på att de har vett att göra något åt marken ist. En vacker park med en lite springbrunn i, föreslog mamman. Ja, varför inte? Man får ju VERKLIGEN hoppas att det inte bara blir en hög med plankor kvar. Som Irmelin mycket upprörd förkunnade:

”Den som har rivit ner MÅSTE faktiskt städa upp! För sådana är reglerna – det vet alla!”

Sedan rabblade hon upp släkt och vänner som också VISSTE hur viktigt det var att den som stökar, också tar sitt ansvar och städar!

Väl hemma hos mormor och morfar (Irmelins) klappade vi katt… Världens tålmodigaste och kärvänligaste katt! Han tar HUR mycket stryk (välvilligt stryk från barnen iaf) som helst men kommer ändå tillbaka för klappar och smek. Aldrig att han jamar eller blir arg, spottar eller fräser. Han bara spinner. Stor är han också! Ser ni – inga klor ute, han bara hänger med.
Och Irmelin är i himlen! Bara hon sätter sig ned så kommer det oftast en Shiram och stryker sig mot henne och buffar lite. Det ser nästan ut som om de dansar… 🙂
Det syns inte så väl på bilen men han har ljusblå ögon (som visserligen skelar lite men ändå…!) som ser så milda och snälla ut så det är inte klokt!

Jag och Irmelin fotade den rosa himlen också. Bäst gillade jag bilden med blixt – faktiskt. Snön glittrar så fint! Fokus ligger… nånstans… 😀 Jag älskar vinter!!

Detta får bli den sista bilden… Alla bilder kan ses större om man klickar på dem men jag skulle bara rekommendera att man klickar på de två sista. Resten av bilderna är bara för sorgliga…

Nu måste vi fritsla-bor se till att vi inte blir lurade en gång till! De ska FASEN-i-min-lilla-låda städa upp efter sig och göra vår station minst lika vacker som den var innan de gav efter för sin förstörelselusta! BASTA!