De flesta av er som läser här vet ju att barnens pappa bor på Irland, oftast benämns han som ”Daddy” eller ”biopappan”. Han har varit tillsammans med Ann i över 2 år och de har även varit förlovade en längre tid. Tyvärr så gick de skilda vägar vid årsskiftet.
Väldigt tråkigt, framför allt eftersom hon och barnen verkligen funnit varandra och de kallat henne ”Plusmamman på Irland” (speciellt Irmelin) och pratat mycket varmt om hennes familj.

Min familj har känt till detta länge – t.o.m. före mig – eftersom de har Facebook. Barnen har däremot inte vetat något – tills igår. Jag har tjatat på honom att berätta för dem och han gjorde det på MSN igår (jag har erbjudit mig att berätta men vi tyckte båda det var bättre att han gjorde det för att kunna svara på frågor och så).

Jag var i affären så jag vet inte hur han sa det men när jag kom upp låg Irmelin på golvet och skriker ”Puppy, puppy, puppy!!” och Chris säger:
”Jag har berättat för dem och de är helt ok med det. Jag har lovat dem en ny valp när de kommer nästa gång.” Hmmmm… bra?

Det är alltså detta som jag anser är The Irish way. Är någon ledsen så köper man något så de blir glada igen. Man slipper ta tag i känslorna på riktigt och är de ledsna kan man bara dra upp det man köpt och säga: ”Du har inget att vara ledsen för, du har ju fått en sådan här!”. Väldigt smidigt men inte särskilt nyttigt i det långa loppet – om du frågar mig. Många olösta konflikter och instängda känslor i det landet, tror jag.

Barnen hade naturligtvis inga frågor efter detta utan var helt fokuserade på att de skulle få en ny hund. När frågorna väl kommer får väl jag svara efter bästa förmåga och när de inser att personen som de faktiskt kallat för mamma, inte kommer finnas kvar för dem på Irland hoppas jag – HOPPAS jag innerligen – att  han han gör mer än bara sätter en hund i knät på dem.
Jag önskar förstås att Ann kommer finnas kvar i deras liv men det vågar jag inte hoppas på. Jag vet inte bakgrunden till deras uppbrott men det verkar väldigt definitivt. Synd. Hon är en riktigt bra tjej och jag respekterar henne och tycker så bra om henne! Må det gå henne väl i livet! Och för Chris förstås. Funkar det inte så funkar det inte. Så är det bara.

Så nu vet barnen iaf och vi andra slipper smyga med saken mer…

Hmm… litet tillägg: Det är så här jag upplever det irländska samhället, jag hoppas inga eventuella irländska besökare tar illa upp. Träffar man irländare ute är de de trevligaste, öppnaste människor man kan springa på! Det är när det blir intimt och personligt jag upplever dem såhär.