Idag var habiliteringen i Borås på besök i Oisíns skola.
Låt mig börja med att skriva att jag är ENORMT nöjd med skolan och deras sätt att hantera Oisíns utanförskap (som varit ganska obetydligt). Han är lite annorlunda och det märks ganska väl men de incidenter som varit har varit få och med långa mellanrum. När han blivit utsatt för något på skoltid (som han berättat) har jag tagit upp det med lärare och de har varit snabba med att prata generellt om hur vi ska behandla varandra och acceptera olikheter. Utan att peka ut Oisín.

Idag började de (sjukgymnast och pedagog) med att prata om kroppen (mycket enkelt). Vad man behöver skelett för och musklerna som sitter utanpå och vad de används för. De fick känna på ett skelett, se en plansch med muskler och även känna på sina egna muskler.
Vidare fick de berätta vilka människor barnen i klassen känner som är starka (Magnus Samuelsson, Marcus Hellner, Emil Jönsson, någons pappa och någons tredjekusins pappa… 🙂 ) och att alla i klassrummet faktiskt har lika många muskler som Marcus Hellner! Visserligen är hans större men alla har lika många.

Sedan sa hon att hon skulle prata om en speciell person i klassen och gick fram till Oisín (här blev jag som vanligt löjligt stolt och lite gråtig…) så berättade hon att hans muskler inte ville göra riktigt som han vill och att det blir lite jobbigt ibland. Sedan pratade hon om att många har lite speciella saker som t.ex. allergier eller astma (här räckte ett flertal upp handen och fick berätta) och att alla är lika goa killar och tjejer ändå. Så också Oisín men att han är lite speciell i musklerna.

Sedan kom det bästa (tyckte jag) när alla barn fick prova på hur det är att vara Oisín en liten, liten stund. De fick sätta tyngder på benen (2 kg/ben) för att prova på hur det kan vara att springa med nedsatt styrka och de provade allihop.
När de första tre sprungit fram och tillbaka – rätt ansträngt – frågade pedagogen hur det gick. ”Bra men lite tungt” sa de. ”Tänk er nu att ni ska gå hela vägen hem med de på fötterna (barnen nickade allvarligt), så har Oisín det varje dag.” Barnen nickade ännu allvarligare och såg på Oisín med en ny respekt i ögonen. En tjej (J) sa ”Stackars Oisín” till mig men jag log och sade att det går bra.

Sist fick de ställa frågor – J räckte upp handen och frågade vilken sjukdom han har. De sa inte ”Kongenital myopati” utan bara helt enkelt ”En muskelsjukdom”. Det var informativt och bra. Alla barnen var med och tog in varje ord… Är otroligt nöjd!

Finaste Oisín! Kortet är taget på hans 8-årsdag i höstas när vi gick tipspromenad. Det går inte fort, men det går! På kortet syns att han har svårt att stå helt upprätt. Nackmuskler är svaga och det är svårt att sträcka helt på benen… Kroppen står allt som oftast i en lite ”awkward” position ur vår synvinkel – för honom är den bekvämast. 😀

Tipspromenaderna börjar förövrigt första söndagen i april igen, den 3e!