Svägerskan skrev en fantastisk text. Mjuk, känslig, målande och vacker. Det är inte lätt att sätta musik till sånt men det är samtidigt väldigt roligt!
Det allra svåraste är att sjunga upp det inför folk. Det är där det brister lite för mig, nerverna gör mig osäker och nervös och rösten låter lite därefter. Men ignorerar man början där jag jättefuskar och glider nåt hemskt på tonen så blir det bättre senare.
Tror faktiskt det är det bästa jag sjungit inför publik. Synd att gitarren inte hörs bättre på filmen (hade egentligen förberett ett pianokomp men det blev inte bra nog. Lite för kort tid, tror jag) men håll tillgodo mina vänner:
Irmelin fick en gitarr modell liten för några år sedan – förra julen tror jag. Den var så söt att jag blev riktigt tårögd.
Hon har lekt med den i omgångar, bara spelat på strängarna utan att ta ackord. Jag har erbjudit mig att lära henne lite då och då men hon har nöjt sig med att bara spela.
Tills nu! Hon har lärt sig att ta D, G och A7 på en kväll och spelar bl.a. ”Här ligger vår lilla fru katt” och ”Krokodilen i bilen” till sin mors stora glädje.
I början behövde hon lite hjälp med när hon skulle byta ackord men hörde det oftast själv.
Jag fick ta ett kort och blogga, sa hon. Är så löjligt stolt och glad…
Ni ser ju hur koncentrerad hon är när hon tar A7 på bilden:
Vi får MASSOR av äpplen i år. Kanske vi gjorde nåt rätt när vi rensade bland grenarna i våras, kanske är det vädret. Hursomhelst kan vi baka äppelpaj och koka äppelmos i höst. När jag inte får jobba mer…
Tog bild på ett träd:
