Två nätter i rad har jag nu drömt mardrömmar om Oisín. Riktigt otäcka – jag som aldrig drömmer mardrömmar!

Natten till igår drömde jag att vi (Peter och jag) var på Östra i Gbg och inne i det lilla undersökningsrummet utan luft som vi träffade neurologen i förra gången. Det var samma neurolog som innan och han tittade oss i ögonnen tog ett djupt andetag och harklade sig. Sedan sa han långsamt att vår son hade 5 år kvar i livet. Jag minns att jag fick svårt att andas, ville skrika men inget kom. Så gjorde han en gest mot Oisín och när jag vände mig dit var han jätteliten! 1 år kanske och kröp omkring. Jag blev helt ställd… Sedan kommer jag inte ihåg mer. Tror vi sprang runt i sjukhuset men efter det kändes det inte verkligt längre. Jag visste ju att han är mycket äldre… Jag vaknade inte i panik men med det otäcka minnet av känslan när han gav oss beskedet.

Natten till idag drömde jag att jag åkte mot Kinna, precis när jag kör förbi Kasthall ser jag ett stort flygplan (utformad som en insekt men det kändes helt normalt i min dröm – de är nog vanliga där) landa på 41:an vänd mot Borås. Lite vingligt och hoppigt men det går preciiis! Samtidigt vet jag att Oisín flyger den dagen – ska till biopappan – men borde inte vara här… Eller? Jag hoppar ur bilen och folk väller ur planet, de är glada och high-fivear varann. Mitt bland det här kommer Oisín springande och det är här det blir så otäckt. Jag inser hur nära det var och blir så FRUKTANSVÄRT rädd. Men det får jag ju inte visa… Oisín springer (och som han springer! Lätt och ledigt som vilket barn som helst, detta tänker jag inte i drömmen – där är det normalt – men nu när jag tänker tillbaka blir jag nästan lite tårögd. Han har t.o.m. en väska på hjul som bara åker med i farten…) och kramar mig och babblar på om hur spännande det var och vill leta upp ett nytt flygplan för att fortsätta sin resa. Jag vill bara gråta och är helt kall i magen, som ett stort hål. Svårt att förklara men det var så hemskt!!

Såhär i efterhand låter det inte så hemskt men det var de där känslorna som bara förlamade mig… Känns bättre nu, faktiskt. Inte alls lika otäckt när jag skrivit ner drömmarna. Nu kan jag plugga igen! 🙂