Då är det nästan så tungt som det bara kan bli. Visst förlorade vi och tidvis var vi tidvis ganska uddlösa men ännu en gång är det Simon Helg som räddar matchen. Han och Monteiro gjorde så min dag ändå inte blev nattsvart trots allt! Och – som alltid – kämpen Igor Armas! Den underbara kramen han gav Poppen precis inna matchstart gjorde mig så lycklig! Kändes så genuin. Tror ni inte han stannar i ett eventuellt Superettan-lag? Av kärlek till Hammarby? Tror jag! Undrar varför AIK-supportrarna var så arga på Armas, förresten? Han kan ju vara rätt tuff (läs: bra!) men just det missade jag. De buade iaf och sjöng elaka ramsor. Dumma! 😉

Men än är det inte över! Vi kan fortfarande kämpa oss till poäng och be att Örgryte och Djurgården inte gör det. Jag saknar fortfarande Tony Gustavsson, känns så tomt! Jag saknar hans samtal timmen innan match med förklaringar om varför den eller den får spela – alternativt inte får spela. Thom bara rabblar. Det var riktig glöd i Tonys samtal när han uppmanade alla att komma till söderstadion. Första gången han ringde till mig spelades ”Just idag är jag stark” i bakgrunden. Vackert! Fördelen med Thom är dock hans klatschiga smällar i baken när spelare byts in. De går inte av för hackor. Kul, tycker jag!

Min älskling – som jag omvänt – har ett par superman-kalsonger som jag ber honom ta på inför varje match de senaste månaderna. Hittills har han vägrat men i mitt sökande efter den rätta ”koden” (på nåt sätt tror jag att om jag gör allt rätt kommer Hammarbys tur att vända. Om vi alla har rätt kläder, dricker rätt öl, tänker rätt osv kanske vi kan ändra på situationen. Befängt mern ändå kan man inte låta bli att tänka OM…) har jag äntligen lyckats övertala honom. Hammarby spelade bättre än på länge så det kanske är värt att pröva igen… 🙂

Nya tag på onsdag mot Trelleborg. Kanske att man borde passa på nu när barnen är borta och åka ner… Hmmm…