På tisdag 30 november ska vi på vårt första besök till habiliteringen i Borås. Eller Oisín ska, förstås. De hade t.o.m. skickat med ett papper speciellt åt honom med pedagogiska bilder och enkel text.
Oisín ska göra övningar och sitta vid bord (? stod det på lappen iaf) och Peter och jag ska träffa en kurator. Så dags, kan man tycka, jag har krisat färdigt – Oisín har aldrig krisat. Ibland säger han att det är tråkigt att inte kunna leka på samma sätt som de andra men det är allt. Han har gråtit en endaste liten gång.

Jag hade en sista storkris för ett tag sedan när jag grät och var så h-es arg men det gick ju över på en dag. Lite ledsen idag kallade jag det inlägget, borde kallat det ”SÅ-IN-I-HELVETES-FÖRBANNAD idag” för så kändes det.
Sedan är det klart att jag tänker på det i vardagen och blir lite småförbannad sådär nästan varje dag men jag gråter absolut inte (med tanke på hur lätt jag har till gråten så är det en bedrift i sig) och är så innerligt glad i min tuffing till son!

Apropå det så ska tuffingen ha kalas för sina klasskompisar ikväll tillsammans med kusin E och klasskompis A. Det är maskerad och han ska vara Luke Skywalker. Han har ju håret för det (fast finare ögon) och Peter och jag har egenhändigt tillverkat ett RIKTIGT fint lasersvärd. Kort kommer på Peters blogg (ja, jag länkar sedan).

Så nu väntar vi dels på att få svar på andningsregistreringen, det skulle ta tre veckor så det börjar bli dags nu och då även svar på det genetiska provet och en definitiv diagnos. Sedan kommer vi bli kallade till habiliteringen i Göteborg med. Vi har fått papper på att en remiss är mottagen men det är nog lite längre väntetid där än i Borås. Gick på någon vecka i Borås! Det är skönt att bo på landet.

Vad f-n! Varför kan jag inte lägga in bild??? Grrrr. Peeeeter? 🙂