Som de flesta av er vet så har jag jobbat inom Hemtjänsten i världens bästa by och trivts storartat med det. Det är omväxlande, utvecklande och framför allt roligt! Man får en annan syn på världen när man sett den ur en gammal människas synvinkel.
Man uppskattar småsaker som att kunna gå upp och ner för trappor utan problem, göra ordning mat själv och kunna handla själv. Att inte oroa mig för att ramla i tid och otid. Kort sagt att ”kunna sköta mig själv”.

Igår vikarierade jag pga. sjukdom och att komma in såhär en kväll när man inte jobbat kväll på minst 1,5 år – är ingen lek. Jag har varit inne och jobbat några timmar under APTerna (typ 12-16) under året men detta är ju något helt annat! Som tur var jobbade jag dag i torsdags så jag stod inte HELT handfallen. Dessutom får man naturligtvis hjälp av de andra som jobbar så gott det går med förklaringar och annat. De är väldigt snälla och hjälpsamma.

Men allt tar så mycket längre tid när man inte jobbat på länge, dels kanske det är någon ny vårdtagare (oftast känner de min familj och jag är accepterad så fort jag presenterat mig – ”Ä DÄ MÖBELHANDLARNS??!”) och dels ändrade insatser.
Vanligtvis pysslar man med mat eller mediciner eller vad det nu är medan man pratar med vårdtagaren (för att se att han eller hon mår bra – och för att det är trevligt, förstås!) men nu går mycket tid åt till att hitta rätt i kök och medicinförråd och att tänka framåt hela tiden – annars kommer sådant naturligt.
Alla får uppmärksamhet och den vård de ska ha, tro inget annat! De blir sedda och jag LYSSNAR på dem men det tar så mycket mer tid när man inte är van och när man måste fråga om mycket.

Jag söker jobb för fulla muggar men inga intervjuer än. Just nu är det ganska mycket i skolan (bara drygt 2 veckor kvar!!!) så jag har inte prioriterat jobbsökningar. Kanske behöver jag skriva om mitt CV? Blir kanske bättre sedan när jag kan skicka med mina betyg?

I vilket fall så har chefen på hemtjänsten ringt mig och erbjudit mig arbete fr.o.m. mitten av mars (samma vecka som jag avslutar mina studier) över sommaren iaf och jag har i samråd med sambo och familj tackat ja. Det är otroligt skönt att veta att jag har jobb efter skolan, även om det inte är vad jag studerat till. Det är på mellan 60-70% så jag tappar nog inte motivationen att fortsätta söka andra jobb. Samtidigt är detta ett jobb jag ÄLSKAR! Hade det inte varit för de oregelbundna arbetstiderna hade jag tackat ja till vikariat för flera år sedan! Men nu känns det ok att Peter är hemma med barnen (kändes fel att ”tvinga” på honom ”barnpassning” i början. Nu har det gått över 3 år och vi har bott ihop i över 2. Nu får han ta ansvar! 😉 Han har iofs gjort det hela tiden, men nu blir det HELA kvällar alldeles själv! och hela helger ibland…) och de är ganska självgående. Stora och duktiga som de är!

Studier var det ja… 😀