Vi satt och fikade nere hos mina föräldrar i veckan. Peter och  jag. Så började vi av någon anledning prata om skolaga (inte det konstigaste vi pratat om vid matbordet men ett något udda samtalsämne är det) och vad man kunde råka ut för på 40-50-talet. Pappan är ju som bekant född 1941 och när han hade träslöjd och busade (typ slängde hyvelspån och annat hemskt) då minsann fick man sniffa ammoniak! Jag upprepar: AMMONIAK! Det är inte behagligt – har själv sniffat i mig rejält en gång, högst frivilligt. Det gör jag inte om! Tror inte min pappa var så busig i skolan – däremot solidarisk! Fick stipendie – nåt årligt åtekommande om jag fattade rätt – för att vara den mest kamratliga  på skolan, typ. Sött! Men ammoniak var inte så illa, en av hans kompisar som gick i en annan klass åkte på 20!! örfilar en gång. 20!! Stackars unge…

När jag frågade min pappa sa han att han aldrig fått örfilar, däremot blev han luggad en gång. Hårt av en lärare. Han såg först lite generad ut men efter lite tjat erkände han vad han gjort: Det var så här att hans bänkkompis i skolan hade gjort något olydigt och skulle bli bestraffad av läraren. Han satt innerst så när läraren kom fram bad han min pappa flytta på sig så läraren skulle komma åt kompisen. Pappa vägrade. Läraren sa till igen, ännu argare men min pappa – de svagas beskyddare, de ensammas kompis, de olyckligas hjälte – satt blickstilla och rörde inte på sig. Till slut blev läraren så frustrerad att han högg tag i min pappas hår och slet ner honom på golvet.

Ja, kära vänner, mina ögon tårades (det var iofs i samband med mensen också) när jag hörde om min älskade pappas kärleksfulla medmänskliga insats. Minns det: Anders Lindal är en fantastisk hjälte på många sätt, detta är bara ett av dem. Vackrare människa får man leta efter! Möbelhandlarns pojk – han kan man lita på!