Var precis nere i tvättstugan och hämtade tvätt. På väg ner ser jag ett s-djur sitta ihopkurat under en dörr – i springan liksom. Den är stor och grov. Säkert 6-7 cm. Jag ser den bara i förbifarten när jag springer förbi. Stannar till, backar två steg och blodet fryser till is i mina ådror… brrr… Nu är jag ju låst, inte för att jag ska gå igenom den dörren men förbi. Kommer ju vara bara nån meter från den och gudvet om den inte hoppar ut och klättrar upp på mina ben och… (jag är inte alltid rationell i mina rädslor…) Jag pratar högt och tröstande med mig själv. Säger pedagogiskt att den inte är farlig, ligger nog och sover. Kanske är död…? Peter jobbar kväll och barnen ligger uppe och sover. Jag samlar kraft, springer snabbt förbi, kollar hela tiden noga så att den inte rör på sig. Springer uppför trapporna med riktiga älgakliv. In genom dörren och slämmer igen dörren bakom mig. Hårt. Hyperventilerar tills det svartnar för ögonen. Får sätta mig ner lite och koncentrera mig på att andas lugnt. Det går bra. Slår bort tankar på att den kanske sitter på min rygg och aaaandaaaas. (Araknofobi är fånigt!)

Så varför är jag då stolt? Jo, jag sitter ju faktiskt inte där nere ihopkurad till en boll och gråter. Jag har tagit kontrollen och forcerat hindret. Jag är stolt! Har sms:at och skrutit för Peter, snart kommer han hem och räddar mig. Hurra!