Då är hela familjen vaccinerade. Jag var sist, fick faktiskt på jobbet och tur var väl det! Underbara sköterskan Margaretha fick det tvivelaktiga nöjet att vaccinera mig. Det var nog väldigt bra! Hon känner mig och vet att jag är lite stickrädd.

Det började i morse med att Peter ringde mig och pushade mig för att gå och ta vaccinet på vårdcentralen eftersom de fått vaccin nu. Jag satt ensam här hemma – barnen var på dagis och i skolan – och det hade varit perfekt att bara gå bort och få det gjort. Men… jag vågade faktiskt inte. Jag vet ju att det inte är nån fara men jag tycker det är så hemskt obehagligt just när nålen går igenom. Är inte så rädd för att det gör ont heller. Bara… ryyys… Jag gick och vilade lite ist. 🙂 Vid 1-tiden ringde chefens assistent och sa att det finns vaccin på jobbet och att jag gärna fick komma in och vaccinera mig. Då kunde jag ju inte smita undan… Så efter engelsklektionen för Oisín i Kinna, åkte vi och lämnade barnen hos Birka och åkte vidare ner till lokalen. Jag intalade mig själv hela tiden att det inte var någon fara, jag inte skulle göra bort mig. Peter är bara med för att det är trevligt. Jag ska bara gå in och få det gjort. Lungt. Vuxet. Fint. Det gick sådär…

Började bra. Kom in på Margarethas kontor och tog av mig jacka och tröja. Var faktiskt hur cool som helst. Tänkte hela tiden att jag fixar detta. Bara vara som Fonzie. Cooool… Jovisst, när Margaretha plockade fram sprutan kände jag plötsligt att jag inte behövde nån spruta. Absolut inte. Inte så att jag gormade och skrek, mer att jag var färdig nu. Kunde gå hem. Peter kom fram och höll mig när jag drog mig längre och längre bort från Margaretha som bara stack. Skitbra! Kändes knappt alls. När hon väl stuckit blev jag lugn som en filbunke (det värsta var ju över). Det spände lite i armen när hon sprutade in vaccinet och sen var det klart. Jag hade lite tårar i ögonen men hade inte hunnit arbeta mig upp i panik innan hon stack. Var jättenöjd! Då snurrade det till. Började svartna för ögonen och jag mådde illa. Peter hämtade vatten och jag satt med huvudet mellan benen en stund. Gick över och jag var aldrig riktigt borta. Jag som hade planerat så bra! Inte stressa upp mig och inte svimma. Utan Margaretha hade jag gjort både och… Pinsamt… Dubbelt så retligt om jag hade varit på VC. Margaretha känner mig ändå och vet att jag inte är ett våp när det gäller allt. Efteråt fick jag en liten kaka, eller chokladboll rullad i pistage:

Inuti var det nån kräm som smakade mest socker, alltså gott!:

Min telefon fokuserar lite som den vill… Margaretha hade sådana godbitar inne på sitt kontor som hon fått av nån, det var inte för att hon visste att jag skulle bli hysterisk… Påstår hon iaf. Jag vet inte, jag.

Armen värker lite. Det gör rejält ont när jag rör på den eller vid den. Känns lite svullen men jag kan leva med det. Frågan är hur jag ska kunna lyfta något i morgon. Har inte riktig styrka i handen eller armen. Höger – jag som är så hemskt högerhänt… Peter fick sin dos på jobbet i morse, nu ska barnen bara ha ett stick till sedan är vi klara! Och för er som inte vet det; Syster Margaretha är awesome!