Har drömt väldigt mycket inatt. Jag minns rätt ofta mina drömmar. Tror de är som drömmar är mest, ibland är de lite konstiga och förvirrade. Nåt som är genomgående dock är att jag aldrig drömmer mardrömmar! Nånsin. Drömmer jag om nåt småotäckt som vampyrer eller gangsterligor eller vadsomhelst, så är jag  alltid hjälten! Jag bekämpar dem med mina svällande muskler och ett ofattbart mod (sluta skratta, det är faktiskt sant!) och vinner alltid! Roligast var när jag drömde att vi som jobbar på hemtjänsten i Fritsla var som ett ”Mission impossible-grupp” som fick uppdrag och klättrade på utsidan av hus och åkte linbanor osv. Alla var med! Peter var chefen som fick uppdraget och vi andra gjorde som han befallde…

Ibland är drömmarna lite sexuella. När jag var med barn, Irmelin var det nog, hade jag värsta sexdrömmen om Patrick Stewart. Fast då var han förstås Captain Jean-Luc Picard (gillar Star Trek) och ja, ordet ”Engage” förekom… Han blev adlad nyligen säger Peter (han är ingen trekkie, hörde det bara på radion), jag blev nästan lite stolt. Nog om det, det var nattens dröm detta ska handla om:

Jo det började med att jag och nån annan (ingen jag känner på riktigt, tror jag) bedrev nån sorts underrättelsetjänst undercover (för vem? Iiiingen aning! På de godas sida. Alltid på de godas sida!) fast utifrån sett var vi en bordell. 🙂 Polisen fattade misstankar och vi var tvungen att springa. Jag sprang ifrån polisen men de lyckades hitta mig om och om igen. Fick mycket hjälp av lokalbefolkningen. Sista stället jag gömde mig på var på nåns loft under en skynke och det var otroligt joxigt att få ordning på skynke och allt. Kuddar osv. Min partner hade åkt fast och jag låg där med bankande hjärta. Självklart var jag inte rädd, bara redo att springa igen. Adrenalinet pumpade. Jag var ju rätt låst där uppe. Här skickar polisen av någon anledning en liten tjej på 13-14 år att leta efter mig (så farlig var jag?) och henne sprang jag ju lätt ifrån. Ut i buskarna och här händer nåt verkligt skumt…!!

Jag förvandlas på nåt sätt från mig själv (tuffing-agent som lurat varenda hårdkokt polis på flera mils avstånd om och om igen. Ganska Modesty Blaise-inspirerad), till Filip eller Fredrik (svårt att hålla ordning på de där två. Heter ju nästan likadant! De var med båda två. Hela tiden.) som jagas av Lasse Kronér. Varför? Vet ej. Men det är nog nån form av TV-program… Jag är faktiskt lite osäker på om jag svävade ovanför eller om jag faktiskt var någon av dem men jag var med hela tiden. Nu när jag tänker efter, minns jag inte att jag såg en enda TV-kamera…

Hursomhelst så yrar de omkring som riktiga höns. Hamnar hemma hos folk som hjälper dem men Lasse är aldrig långt borta. Den långe smale (Fredrik) är stirrig och jag har lust att ge honom en örfil mest hela tiden. Den kortare (Filip) vet bäst (läs: är dryg) och har utläggningar som är en halvtimme långa. Jag vill ge honom örfil med. (Kom på att jag ska googla dem och skriva in deras namn ist.)( Gjort!) De springer genom ett vackert sommarsverige och velar. Jag åker med på nåt sätt och vill ge dem örfilar. Hela tiden. Otroligt störigt! De åker fast i slutet och då vill jag helst ge Lasse Kronér en örfil med. För att det tog så lång tid. I min dröm var jag en riktig tuffing!

Det är vad jag haft för mig inatt… Blev ett lång inlägg!