Har drömt väldigt mycket inatt. Jag minns rätt ofta mina drömmar. Tror de är som drömmar är mest, ibland är de lite konstiga och förvirrade. Nåt som är genomgående dock är att jag aldrig drömmer mardrömmar! Nånsin. Drömmer jag om nåt småotäckt som vampyrer eller gangsterligor eller vadsomhelst, så är jag  alltid hjälten! Jag bekämpar dem med mina svällande muskler och ett ofattbart mod (sluta skratta, det är faktiskt sant!) och vinner alltid! Roligast var när jag drömde att vi som jobbar på hemtjänsten i Fritsla var som ett ”Mission impossible-grupp” som fick uppdrag och klättrade på utsidan av hus och åkte linbanor osv. Alla var med! Peter var chefen som fick uppdraget och vi andra gjorde som han befallde…

Ibland är drömmarna lite sexuella. När jag var med barn, Irmelin var det nog, hade jag värsta sexdrömmen om Patrick Stewart. Fast då var han förstås Captain Jean-Luc Picard (gillar Star Trek) och ja, ordet ”Engage” förekom… Han blev adlad nyligen säger Peter (han är ingen trekkie, hörde det bara på radion), jag blev nästan lite stolt. Nog om det, det var nattens dröm detta ska handla om:

Jo det började med att jag och nån annan (ingen jag känner på riktigt, tror jag) bedrev nån sorts underrättelsetjänst undercover (för vem? Iiiingen aning! På de godas sida. Alltid på de godas sida!) fast utifrån sett var vi en bordell. 🙂 Polisen fattade misstankar och vi var tvungen att springa. Jag sprang ifrån polisen men de lyckades hitta mig om och om igen. Fick mycket hjälp av lokalbefolkningen. Sista stället jag gömde mig på var på nåns loft under en skynke och det var otroligt joxigt att få ordning på skynke och allt. Kuddar osv. Min partner hade åkt fast och jag låg där med bankande hjärta. Självklart var jag inte rädd, bara redo att springa igen. Adrenalinet pumpade. Jag var ju rätt låst där uppe. Här skickar polisen av någon anledning en liten tjej på 13-14 år att leta efter mig (så farlig var jag?) och henne sprang jag ju lätt ifrån. Ut i buskarna och här händer nåt verkligt skumt…!!

Jag förvandlas på nåt sätt från mig själv (tuffing-agent som lurat varenda hårdkokt polis på flera mils avstånd om och om igen. Ganska Modesty Blaise-inspirerad), till Filip eller Fredrik (svårt att hålla ordning på de där två. Heter ju nästan likadant! De var med båda två. Hela tiden.) som jagas av Lasse Kronér. Varför? Vet ej. Men det är nog nån form av TV-program… Jag är faktiskt lite osäker på om jag svävade ovanför eller om jag faktiskt var någon av dem men jag var med hela tiden. Nu när jag tänker efter, minns jag inte att jag såg en enda TV-kamera…

Hursomhelst så yrar de omkring som riktiga höns. Hamnar hemma hos folk som hjälper dem men Lasse är aldrig långt borta. Den långe smale (Fredrik) är stirrig och jag har lust att ge honom en örfil mest hela tiden. Den kortare (Filip) vet bäst (läs: är dryg) och har utläggningar som är en halvtimme långa. Jag vill ge honom örfil med. (Kom på att jag ska googla dem och skriva in deras namn ist.)( Gjort!) De springer genom ett vackert sommarsverige och velar. Jag åker med på nåt sätt och vill ge dem örfilar. Hela tiden. Otroligt störigt! De åker fast i slutet och då vill jag helst ge Lasse Kronér en örfil med. För att det tog så lång tid. I min dröm var jag en riktig tuffing!

Det är vad jag haft för mig inatt… Blev ett lång inlägg!

…både hemma och på isen. Det är fortfarande ganska jobbigt, tänker på Oisín hela dagarna. Målar upp olika scenarior. Allt från att han blir helt återställd (eller frisk, förstås. Han har ju varit sjuk hela tiden, bara att vi inte vetat), till att han blir rullstolsbunden. Oisín själv säger fortfarande inget. Idag har jag lugnat ner mig lite till. Har nog fått lite perspektiv och han är ju precis som vanligt. Kämpar på… Tack ni som lämnat så fina och stöttande kommentarer. Det värmer verkligen!

På isen ja… Vi passade på att åka lite skridskor, bara Peter och jag när barnen var på skolan och dagis (Irmelin går som 15-timmars de veckorna jag inte jobbar), det var jättekul och en skön paus från allt funderande. Måste ju koncentrera mig på att stå på skridskorna. Tänkte lägga in filmer från när vi åkte senast. Jag filmade lite med mobilen eftersom det såg så häftigt ut när man åkte genom den lätta snön. Hur mysigt som helst! Mysigt att åka på sjöis. Väldigt ojämnt men det är väl det som är charmen…Filmerna är filmade på Furesjön i måndags när vi säsongsinvigde våra skridskor.

Först när Peter åker (det är jag som filmar så skakigt):

Sedan filmade jag rätt ner på mina egna fötter. Fnissade lite när det blev bom stopp i vallen…

Började dagen med att gå runt till lärare och dagisfröknar och berätta om beskedet vi fick igår. Samt att komma fram till hur det känns. Gårdagen var smått kaotisk, har gått från att känna enorm tacksamhet och lycka över att det inte är värre, till att gråta och tänka på vad som kan hända, på hur hans liv påverkas av detta.. Blivit arg och tänkt ”Varför ska jag vara glad och tacksam över att det inte är värre? Finns massor av friska barn därute, varför inte Oisín?”.

Oisín är hur lugn som helst, kör på i vanliga spår – ingen skillnad här. Det ger mig utrymme att nojja mig ännu mer. Ungefär som den gången när han tog blodprov, han var 2 år och 9 månader och pep knappt. Så fort provet var taget tuppade jag av… Just nu är jag väldigt lugn och sansad. Hoppas det håller i sig.

Vi har även fått kallelse till ortopeden i nästa vecka. Bara att köra på. Tyvärr på en av de få dagar jag fått jobb på. Ska försöka byta hans tid imorgon, går inte det får jag försöka byta jobbdag. Suck.

Har idag stoppat i oss årets första fastlagsbulle! Yummie!

Då har vi fått det fastställt. Oisín har en muskelsjukdom. Läkaren har vetat ett tag men ville inte ge oss besked mitt i jul- och nyårsstök. Fast det var ju det jag anade. Han gjorde en EMG ( så här var Oisíns undersökning) i november och det är inget fel på hans nervbanor. Däremot på hans muskler. Än så länge vet vi inte mycket förutom att det är någon form av sjukdom. Vi vet även att den inte är jätteallvarlig – då hade han inte varit såpass stark som han ändå är, det går åt rätt håll. Han kommer kunna leva ett helt liv, som doktorn uttryckte det. Vi ska åka in med Oisín till Sahlgrenska och lämna muskelprov för att fastställa om det är genetiskt eller inte. Och om han kan få någon behandling.

När doktorn ringde i fm var jag ganska säker på att det var han. Det var dolt nummer på displayen och jag hade ringt och pushat lite i fredags. Det var med bävan jag lyfte luren. Som tur var hade Peter bytt sin dagtid på jobbet (inte pga detta – enbart tur) och skulle inte börja jobba förrän kl 2. Det var så skönt att ha någon som fångade upp mig och höll om mig för det blev ändå en chock. Min lilla kille – sjuk! Visst har man vetat att det inte står riktigt rätt till men ändå hoppats att det på något sätt skulle ordna upp sig. På något sätt. Att jag inbillat mig. Att han inte är så svag som det känns. Sedan tog det lång tid innan någon riktigt tog mig på allvar och det har också vaggat in mig i falsk säkerhet.

Men efter första gråtattacken (och många kramar och mycket prat) kände jag ändå att det här är helt ok. Nu har vi fått det bekräftat som man ändå misstänkt så länge och det är verkligen inte ”worst case scenario”. Han kommer antagligen kunna ha ett någorlunda normalt liv. Innan vi vet exakt vilken sjukdom han har kan inget garanteras, förstås men det känns faktiskt bra! Neurologen skickar alla prover och allt till Sahlgrenska så fort som möjligt och de kommer höra av sig. Antagligen ganska snart, han får förtur i kön ioma han är så ung.

Jag fick några timmar på mig att smälta detta innan Oisín skulle komma hem från skolan. Jag kände att jag ville berätta det så fort som möjligt så att jag inte drar på det. Det är inte den roligaste nyheten att komma med till en 7-årig liten kille och om jag skulle vänta på det perfekta ögonblicket hade jag fått vänta väääldigt länge… Så jag satte mig med en gång när vi kom hem och sa rätt ut som det var. Undersökningen han gjorde i november visar på en sjukdom i musklerna. Han var knäpptyst och stirrade rakt fram i 10 sekunder eller så. Så vände han sig blixtsnabbt mot mig med uppspärrade ögon och sa: ”Men! Så BRA mamma! Då vet vi ju varför jag är svagare än andra! Då kan jag säga det till de andra barnen.” Och så inget mer med det. Jag nämnde även undersökningen han ska göra då han behöver sövas. Han grät lite över eventuella sprutor (jag vet ju inte om man kan sövas på annat sätt) men när kusinerna kom senare sa han att det skulle bli häftigt. ”Jag ska få spruta så jag somnar” Jag har frågat några gånger om han undrar över något eller om han vill prata men han rycker på axlarna. Hur cool som helst.

Vi har pratat med biopappan och han har informerat irlands-släkten. Här i Sverige har jag bara pratat med svägerskan, mormor och morfar. Resten av er får reda på det här. Om vi inte pratas vid innan förstås. Jag kommer uppdatera här under Oisín när saker och ting händer. Men oroa er inte, Oisín är hur lugn som helst. Peter med. Och faktiskt jag med. Nu.

Underbar dag! När Oisín avslutat sin första skoldag efter jullovet, bestämde vi oss för att åka upp till Furusjön och åka skridskor. Vi har inte hunnit under jullovet så vi passade på idag. Det sägs att isarna är minst 30 cm. Det är så häftigt att åka på samma vatten som man badar i om några månader…

Vi köpte skridskor sent förra året och passade då på att köpa lite större storlekar för att de skulle räcka ett extra år. Det visade sig funka ganska bra! De kan ha samma skridskor som förra året, Irmelin med ett nödrop. Det är stor skillnad på förra året. Det märks verkligen att det har vänt för Oisín, han känns mycket starkare (ta i trä, det kan också vara så att han fått bättre koordinationsförmåga som sjukgymnasten sa, men jag varken vågar eller vill tänka så. Jag vägrar!)  och kan ställa sig upp själv. Han har även börjat ta lite skär och håller balansen bra! Yey! Det var mycket snö på isen med, så det saktade ner farten lite. Där det inte var plogat var snön så lös och fin att man kunde åka genom snön. Såg jättehäftigt ut!

Efteråt grillade vi korv, Peter gjorde upp finfin eld. Det hade hunnit bli redigt mörkt men vi myste vid brasan och åt korv i bröd.

Sedan gick vi ut på isen igen, lekte och tittade på stjärnorna på himlen. Fantastiskt vad man ser många stjärnor när det är mörkt! Undertecknad såg en stjärna som föll. Vackert! Det var en toppeneftermiddag! Hoppas ni haft det minst lika bra! 🙂

Vacker vinterdag här idag! -3 och solsken! Årets första dagsmeja (som jag lagt märke till iaf), solen värmer verkligen:

Var förbi nere på Strands också och passade på att ta kort på frusna Häggån. Det är inte varje år den är helfrusen… Vinterlandskap är så vackert! Tänk så häftigt om man kunde åka skridskor på ån…

Sedan åkte vi till Furusjön för att se om det var plogat. Det var faktiskt lite lagom plogat. Vi filmade sedan hur man kunde åka rätt genom snön (den som inte var plogad, var tvärstopp i plogspåren). Den var otrolig lös och fin! Ska lägga in på youtube och länka hit sen. Eller ja, Peter ska göra det. Verkligen en strålande dag:

Vi åkte hem och klädde på oss lite mer, köpte korv och bröd och plockade fram skridskorna. Solen var precis på väg ner när vi kom upp (hihi) men vi fick fantastiska bilder på himlen!

Efteråt gjorde vi (läs Peter) upp eld till korven och min mobil överraskade mig med ett riktigt fint kort:

Har nästan glömt att blogga om denna förträffliga unge man, Pierre, jag träffade på nyårsfesten hemma hos syskonen Blanck. Han är kompis med Simon och de var tydligen och hälsade på mig och Sara när vi bodde i Göteborg. Jag har inget som helst minne av detta men antar att det var när vi bodde i bananhuset (tyvärr inte gult) på Värmegatan på Hising island. Åh det är en vacker ö! Gillar Hisingen SÅ mycket! Vi hade utsikt över hamnen och hela Göteborgs innerstad. Alltnog, de var alltså och hälsade på, vi måste varit sådär 20 och de var således ca 14. Jag satt tydligen och tittade på fotboll och svor konstant över domaren. (Jag misstänker att jag kan ha varit lite bakfull… Blir extra arg på domaren då, sen är ju alla domare av någon anledning ute efter Hammarby jämt men det är en annan historia.)

Anledningen till att jag kände att jag ville uppmärksamma denna stolta yngling är att han har den goda smaken att hålla på Norrby! Uppfriskande med någon som inte håller på de där tramsiga Elfsborg (”Fuck the Elfs”). Jag hann bara prata snabbt med Pierre om det, men han sa att det delvis berodde på att Elfsborgare är ”stekare” (lite osäker på den termen men antagligen är det någon som är riktigt fånig) och att nån grupp håller på dem. Plus – förstås – att de är Bäst I Stan! Jag frågade om jag fick ta ett foto och lägga ut här eftersom detta är något jag vill hylla! Jajamen, sa han. Sånt här gör mig glad! The world needs to know!

Vill också länka till min sons möte med en viss Keene i November. Det du, Pierre, då vet man att man uppfostrat sina barn rätt!!

Japp. Nu har det gått en vecka. Löftena var svåra. Sockret har jag inte lyckats stå emot särskilt bra. Maten går bra vissa dagar, oftast inte – om jag ska vara ärlig. Faktiskt först idag som jag börjat ta mina stapplande steg mot sockerfriheten…

Det enda jag lyckats liiite med är tonsättandet. Fast jag har bara finslipat lite i tankarna. Och skrivit 2 nya texter ist. Går åt fel håll kan man säga…Blev så inspirerad av en av julklapparna av svägerskan, nämligen Lars Winnerbäcks bok ”112 sånger”. Nån dag ska jag sätta mig och spela igenom de gamla låtarna, de som jag fortfarande kan utantill. Han har skrivit rena kommentar på några låtar och det gör mig alldeles varm och lycklig inombords. Massa bilder och ibland små pilar och saker som gör det lagom personligt, utan att bli plottrigt. Åh, han är fin! Anyway, hans bok inspirerade mig mer till textskrivande än musikskrivande. Jag har ju lättare att skriva, behövs ingen gitarr, kan bara låta det flöda. Dessutom vill jag inte ta fram gitarren när Peter är hemma… Den där eviga scenskräcken (behövs ingen scen och det räcker med en publiken – även om han är min sambo i rummet brevid och kanske hör – för att jag ska bli helt toknervös…) är svåröverkomlig. Men jag vet att om jag väl sätter mig så är det SÅ kul och jag är färdig på ett kick…

Så ja, detta med nyårslöften var ganska mycket svårare än jag trodde. Men det har bara gått en vecka! Har 51 veckor till på mig. Det hinns la’ mä’!

Bilden har jag lånat från adlibris.com

Såhär fint är är det på vår balkong:

Här har snöat inatt. Säkert 2 dm. Peter fick åka in till jobbet, de hade lite svårt att ta sig fram. Fick MMS från svägerska innan. Bild och ”Du hade SÅ rätt”. Jag går ju alltid och hoppas på massor av snö. Det är så vackert och kul! Det har varit -10 så det är fortfarande ingen kramsnö men tänk vad man kan åka pulka…! 🙂 Kan knappt vänta innan jag får ge mig ut i det vita!!

Jag tjatar ju varje år om att jag vill ha mycket snö och rejält kallt. Verkar som mina önskningar besannats. Men hur kan man inte gilla väder som är både roligt och vackert?? Det flyger fortfarande snö i luften fast det börjar klarna upp nu. Det kittlar i hela mig av detta!

På sommaren kollar jag efter åskväder och på vintern efter snömoln. På radarbilden ser det ut som att det börjar lugna ner sig men att det kan tänkas komma lite, lite mer. Radarbild finns här. Nej! Nu får vi slänga i oss frukost så vi hinner njuta lite av snön. Vi ses i kungabergsbacken, mina vänner!!

Den meningslösaste (är det ett ord ens?) maskinen nånsin? Den sötaste skulle jag sagt… Kolla:

En sån skulle man ha! Roar mig storligen, kan titta på den om och om igen…! Såååå fin!