Idag var vi med Oisín för att göra en EMG – ElektroMyoGrafi på Sahlgrenska i Göteborg. Det går till så att man först stimulerar musklerna med elektriska impulser. Otäckt men gör inte särskilt ont (jag fick testa först), man bara rycker lite i musklerna – utom jag som ryckte i hela kroppen. De testade i armen och benet. Oisín vägrade först klä av sig, han är ju så hemskt rädd för nålar. Vi hade förberett honom på att det antagligen skulle förekomma lite nålstick. Sköterskan och läkaren frågade om vi ville  att han skulle få lugnande innan – Dormikum. Det tyckte vi var en hemskt bra idé. Båda var fantastiskt professionella och lät Oisín ta sin tid. Han satt i mitt knä och höll Peter i handen. Sköterskan gjorde färdigt impulserna först. Sedan kom läkaren och gav honom medicinen. Det verkade efter en liten stund. Vi frågade Oisín om han kände sig lite dåsig varpå han sluddrade att han ”var jättepigg!” Sött! Läkaren började med att ta prover med impulserna, det enda Oisín inte klarade av var när de skickade in impulserna vid halsen, det gjorde nog  ont. Han grät ytterst lite. Så himla duktig!

Så gick vi vidare till nålarna. Oisín stelnade till lite men var lite borta av medicinen så läkaren kunde sticka rätt fritt. Han höll nålen så fiffigt i handen att den inte syntes alls. Toppen! Oisín hade fått Emla-salva (bedövande salva som de kallade Ängla-salva) tidigare så han kände nog inte så mycket av sticket. Nu fick han spänna musklerna med nålen i så de kunde mäta styrkan. Tre gånger stack han – två i benet och en i armen. Sedan fick han göra om impulserna i halsen, Oisín spände och rörde sig lite för mycket första gången. Just det! Nåt som var kul var när de tog 10 impulser på rad – det kallades tåg. Det gick väldigt fort och jag tyckte det lät som ett tåg. Tydligen berodde namnet på att det såg ut som ett tåg på skärmen. Väldigt sött var det iaf!

Så var det klart! Vi fick sitta kvar för att medicinen skulle gå ur kroppen på honom. Han var fortfarande slö. Efter ett tag ställde vi honom upp för att börja klä på honom. Han hade svårt att stå rakt och vinglade ganska mycket. Vi fick på honom kläderna och gemensamt valde vi en liten röd bil ur ”Barn-present-lådan”. Efteråt gick vi tilll McDonald’s och efter det till en leksaksaffär. Oisín hade fått en tia av moster Fina innan undersökningen – om han var duktig skulle han få en tia till som jag hade i fickan. Den hade han fått redan på sjukhuset. Han köpte sig en Gormiti + att han fick en extra i affären, förpackningen var öppen. Vi träffade Fina på hennes jobb och åkte sedan hem. Oisín hade fått 20 kr av mig med och köpte ett litet tuggummipaket som han skulle ha och bjuda Irmelin på. Snälla killen!

Vi fick inga svar idag. Det ringer neurologen om i nästa vecka någon gång. Jag har varit så inställd på själva undersöknngen att jag inte ens hunnit fundera på resultaten… De ska väl kunna visa på en eventuell muskelsjukdom om han har någon men det gäller inte alla sjukdomar. Det kan hända att vi behöver göra fler undersöknningar och det får neurologen i Borås avgöra. Det kommer bli en lång vecka, detta…

Skönt att det är över, jag måste säga att det gick över förväntan och jag är superstolt! Han är en riktig kämpe, vår Oisín!

Japp. Vi matade honom igen – jag och Irmelin. Han bubblade glatt.

Sedan delade vi på honom, 5 delar blev det. En behöll vi och bakade kaka på. Här i ugnen:

Irmelin var helt ifrån sig och grät massor för att vi skulle äta upp stackars Herman som levt så länge med oss (10 dagar). Sedan tittade hon på när Oisín spelade och då glömde hon Herman. Tack och lov, jag behöver en Hermanpaus. Vi avnjöt kakan som efterrätt med mitt nya te. Packade sedan några bitar och de resterande Hermanitosarna och gick ner till jobbet. Såhär lite bitar har vi kvar nu:

Fatta mumsig kaka… Yummie!! Blev av med två på jobbet och lämnade de andra två på bordet. Kakan är ju så god att man kan ta allt jobb med rörandet och matandet. Tycker jag iaf. Kan tänka mig en ny sedan, faktiskt… Mysigt med en liten att ta hand om… 🙂

Nu har vi fått hit vår gran! Den är perfekt! Lagom stor till vårt lilla torg. Jag skulle gissa att den är ca 6 meter och jättefin och jämn. Med en liten stjärna högst upp som  inte är högst upp – konstigt nog. Så här ser årets Fritsla-gran ut:

Inte den finaste vinkeln med trädet bakom men bara på detta kortet som den skumma stjärnan syns… Har inte sett den tänd än. Kort kommer, kanske är jättefint då…? Jag kommer inte behöva skrika så in i bängen i år, Birka har lovat att inte ha sjuka barn i år och sjunga med mig. Och dansa – förstås! It’s going to be wiiiiild! Missa inte det! 2:a advent brakar det loss! 🙂

Ikväll är det två år sedan jag tog mod till mig och frågade Peter om han ville gå och dricka lite öl med mig på fredagskvällen. Jag skulle jobba kväll för en gångs skull (Birka övertalade mig att gå ut med Peter och få det där evigt trånande ur ögonen…) och Birka tyckte barnen lika gärna kunde sova över hos dem. Jag ringde Peter som inte verkade jättesugen men som följde med iaf, ”Har inget annat för mig…” vill jag minnas att han sa. Mitt trånande hjärtat var lite osäkert på om han var nonchalant eller blyg. Jag hoppades på det sista, annars hade det varit för pinsamt… Jag tog bussen in till Kinna och vi letade ställe att gå till (ja jag vet inte, jag är aldrig ute så i Kinna – eller nån annanstans) och hamnade till slut på Harry’s eller Lounge eller vad det nu hette. Han var inte den mest lättpratade (eller var det mina nerver…?) på den tiden men det blev faktiskt bättre med lite öl i magen. Sedan är jag nog väldigt lättpratad så jag vägde kanske upp (nerverna igen – gud, vad jag kan prata då…)? Vi pratade jättelänge och jag var inte så ölsugen, vill minnas att jag hällde lite av varje öl i hans glas. Långt innan jag var färdigpratad stängde Harry’s-Lounge så jag bjöd in mig själv på TV-spelande hemma hos Peter. Han accepterade – verkade mycket mer intresserad av TV-spel än öl  – och vi traskade ner. Kallt var det. Och blött.

Han var ganska nyinflyttad och det var minutiöst städat. Minns att jag funderade på om han planerat att  bjuda hem mig – insåg senare att det alltid såg ut så hemma hos honom. (Utom när jag varit där, förstås!) Vi spelade TV-spel hela natten och när det inte var min tur fick jag sitta på mina händer för att inte dra honom nära och få smaka på de stora lockande läpparna. Jag satt och funderade på om de var så mjuka som de såg ut. Det skulle visa sig senare på natten (eller morgonen, framåt 6-7 nångång) när vi nästan somnat brevid varann i hans stora säng (jag i hans t-shirt) och jag inte kunde hålla mig längre – att de var precis så mjuka och sköna som jag förväntat mig….

Jag älskar dig så mycket. Tack för att du finns i våra liv. Jag är din. Bara så du vet. Alltid.

Det var en intervju lördagens BT som roade oss storligen efter melodikrysset. Det var en Jenny Åkervall som har varit talskrivare åt Göran Persson och nu är det åt Mona Sahlin. Under denna intervju fick hon välja tre talarfavoriter. För att ha ett så kreativt (eller kanske inte?) jobb tyckte jag hon var ganska fantasilös. Började med Ingvar Carlsson (boooring), gick vidare till Olof Palme (varje sosses hjälte) och sedan väljer hon Barack Obama. Inte jättespännande men ok, antar jag. Nu kommer det roliga: Längst upp i kommentaren för Obama står det ”Jag skulle välja en kvinna också, men har ju redan nämnt Göran Persson (say what??) och Mona Sahlin.” Visst, jag tycker inte heller Göran Persson är mest viril av alla politiker men att kalla honom för kvinna tycker jag ändå är att ta i lite… 🙂 Har inte orkat leta upp intervjun på nätet eftersom jag har pappersversionen här men finns säkert på BT’s sida. Om ni orkar…

Vi var och hämtade våningssängar hos moster Bettan i Varberg. Fick ett skrivbord på köpet – urcharmigt med bokhylla och litet skåp på baksidan. Massor av utrymme för saker och ett perfekt ställe för Oisín att göra läxorna på. Blev jättefint. Oisín sover där uppe (bra träning för musklerna) och Irmelin där nere. De sov bra i natt iaf. Såhär ser deras sovrum ut nu:

Nu har Herman fått mat. Vi matade det lilla livet i onsdags. Allt han ville ha var socker, mjöl och mjölk,

vi tog hjälp av Irmelin.

Sedan bubblade han inte på hela kvällen eller natten, bara en stackars bubbla som hängde ensam på högerkanten. Jag trodde vi dödat herr Lindqvist, tänkte att vi kanske vispat för mycket eller nåt men han piggnade till när jag rörde nästa morgon. Han har bubblat som besatt sedan dess! Yey!

När vi åkte till Varberg igår fyllde pappans fina mossgröna Volvo 20 000 mil! Vi gratulerade och klappade henne fint samt tog kort…:

…och skickade till ägaren. Han undrade lite syrligt om vi sjöng och grät ( han känner mig) vilket vi inte gjorde men visst torkade jag en liten tår ur ögonvrån… 🙂 Grattis Bilen!

Innan vi åkte till Varberg hittade vi den här lilla godingen utanför föräldrarnas hus:

Fin va’?

Hur lång är Johan Petersson (som leder ”Comedy fight club” och innan dess ”Jag vet vad du gjorde förra lördagen”) egentligen?? Thomas Järvheden ser ut som en dvärg brevid honom. Har googlat men hittar inget svar. Är han längre än Lasse Berghagen (också längre än alla andra)? Nån som vet? En bild (hittade ingen bra med nån annan på så ni kan inte se skillnaden):

Edit: Är det nu så att du googlat dig hit för att du faktiskt vill veta hur lång Johan är så lägger jag in en länk HÄR där jag skrivit det. (Här kan man kanske tycka att jag bara borde skriva in att han är 1,98 cm, förstås men det är kul att länka.)

Det är 11 år sedan jag hörde den där frasen på radion. Jag satt på Victorins i Kinna där jag jobbade med lön från kommunen och sorterade smycken. Polerade lite. Då! När jag satt och lade halssmycken tillrätta medan höstregnet hamrade mot rutan sjöng han. Hest och rebelliskt: ”…för vi är inga yuppies med feta cigarrer / vi är yviga pojkar med för stora gitarrer…” och jag var såld. Där och då började min tonårscrush som skulle hålla i sig i flera år. Lars Winnerbäck, du stal mitt hjärta. Jag köpte ”Med solen i ögonen” och sedan ”Dans med svåra steg” och ”Rusningstrafik” i snabb takt. Han sjöng ju om mig! Han förstod mig! Från ”Av ingens frö” till ”Kom änglar” till ”En svår och jobbig grej” till ”Höst på min planet” till ”Pollenchock och stjärnfall” till ”Tvivel” till… ja listan kan göras hur lång som helst. ”Vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan, som sig bör / när det är vår och fest och man har tappat kollen…” Det var sånt vi gjorde på den tiden, som sagt, han förstod mig. Den sommaren åkte vi till Göteborg och såg Winnerbäck med Sundström, Johan Johansson och allt vad de hette på turnén ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”. Spelningen var på Chalmers, det var sommar och vi var 19 år. Magiskt. Såhär såg han ut då:

Jag flyttade till Göteborg till hösten och köpte ”Kom” så fort den kom ut senare på året. Kunde alla låtar utantill (kan jag fortfarande – på alla de gamla skivorna) och gick och såg Winnerbäck när han var i Göteborg – oftast ensam men det gjorde inget. En av de gångerna var han på Trägår’n, jag stod längst fram och sjöng hela låtarna igenom. Sedan fick man önska. Jag skrek ”Kom änglar” Så högt jag bara kunde, alla andra ville höra låtar från nya plattan men efter första ”önskelåten” tittade han rakt på mig (jo, det gjorde han faktiskt!), nickade och vände sig om till bandet och sedan spelade han ”Kom änglar”. Wow…Från hans första skiva som släpptes på eget bolag, Elvira:

Samma år som ”Singel” kom flyttade jag till Irland. Aldrig har jag väl lyssnat så mycket på Lars Winnerbäck som när jag bodde på Irland. När jag var som mest ensam – av olika anledningar – då plockade Lars upp mig ur det svarta och jag levde upp ett litet tag till. Om han bara visste hur mycket jag har att tacka honom för… När jag kommit hem till Sverige släppte Lars ”Daugava” i samband med att mitt ex åkte hem till Irland. Ännu en gång hade han lyckats skriva om mig där jag var i mitt liv just då. Fast denna gången hjälpte han mig på sätt och vis att komma nära min nuvarande underbara sambo. Han gillar också Winnerbäck. Vi såg faktiskt Winnerbäck live tillsammans i Varberg förra året. Det var kul! Liten nostalgitripp för mig… Jag har missat massor skivor emellan och kan inte de utantill alls. Men de gamla låtarna sitter fortfarande och han har betytt mer för mig än någon annan artist någonsin. Han har varit en otrolig inspirationskälla. Idag är han i Borås. Jag är hemma och minns tider som varit. Snart ses vi igen Lasse…