Var och träffade läkaren om Oisíns reaktioner idag. Ville också prata om vaccinet. (För er som undrar, finns info om Oisíns problem här) Han riskerar ju att drabbas ganska illa av svininfluensan. Särskilt om det nu är så att han har nån form av muskelsjukdom eller ens svaghet. Han kan bli rejält sjuk. Så när jag vägde riskerna mot varandra kändes det ändå som att influensan var ett värre alternativ. Eftersom jag inte vet hur många som kommer att vaccinera sig vågar jag inte chansa på att att han klarar sig undan smittan. Han tyckte det var hemskt, grät och skakade. När jag väl hade bestämt mig kunde jag inte vänta en vecka till. Jag är ledig denna veckan och kan vara hemma vid ev. biverkningar. Så jag höll fast och sköterskan stack. Det gick fint! Han verkade ganska nöjd med sig själv efteråt. Jag med. Vi satt kvar i en timme och gick sedan för att hämta ut mer Betapred och Aerius (ist för Tavegyl). Känns så bra! Inga reaktioner än, har gått över 12 timmar och han är precis som vanligt! Så skönt!! Jag är så glad att jag vågade. Hämtade Irmelin på dagis och gick raka vägen till VC för en spruta till henne med. Hon tyckte det var otäckt men Oisín höll henne i handen och yttrade efteråt de underbara orden: ”Det var så otäckt att jag fick ont i min pung!” Haha! Irmelin var toppen och grät ingenting. Ingen av barnen har fått feber eller ens klagat på värk i armen än så länge. Fina barnen! Får kolla Oisín lite mer inatt, kanske. Nästa vecka är det förhoppningsvis vår tur…
Har länge funderat på att lägga in en länk till kusin M’s dopsång som jag sjöng i kyrkan i september. Var så vansinnigt nervös (på gränsen till gråt) även om jag inte skrivit texten – bara musiken. Texten stod svägerskan (mamman) för, väldigt vacker och framför allt målande! Det var lätt att sätta musik till den, visste nästan med en gång hur den skulle låta, iaf refrängen. Om ni bortser från början så stabiliserar sig rösten i slutet. Dessa nerver! Jag tycker det är så kul att sitta hemma och spela för mig själv men är det tillkommer publik är det som att det låser sig… Alltnog, jag tycker verkligen vi gjorde ett bra jobb och att låten blev en stämningsfull men ändå glad dopsång som jag är stolt över att ha medverkat till!
Sheila – barnens faster från Irland – har varit här och lämnat tillbaka de små gudslånen. Trevligare människa får man leta efter. Hon är så mysig! Dessutom fäller hon de lustigaste kommentarer man kan tänka sig. Bl.a. har hon sagt att Peter ser ut som Prince Charming i ”Shrek 2” och denna gången att han ser ut som Robin Hood (fast i ”Men in tights”). Funderade på saken och hon kanske har en poäng:
Fast mycket stiligare förstås!
Otroligt skönt att ha barnen hemma, förresten. De var glada åt att vara hemma och att få sova i sina egna sängar. Nu ska vi hem till kusinerna för lite tacos! So long!
Vi satt och fikade nere hos mina föräldrar i veckan. Peter och jag. Så började vi av någon anledning prata om skolaga (inte det konstigaste vi pratat om vid matbordet men ett något udda samtalsämne är det) och vad man kunde råka ut för på 40-50-talet. Pappan är ju som bekant född 1941 och när han hade träslöjd och busade (typ slängde hyvelspån och annat hemskt) då minsann fick man sniffa ammoniak! Jag upprepar: AMMONIAK! Det är inte behagligt – har själv sniffat i mig rejält en gång, högst frivilligt. Det gör jag inte om! Tror inte min pappa var så busig i skolan – däremot solidarisk! Fick stipendie – nåt årligt åtekommande om jag fattade rätt – för att vara den mest kamratliga på skolan, typ. Sött! Men ammoniak var inte så illa, en av hans kompisar som gick i en annan klass åkte på 20!! örfilar en gång. 20!! Stackars unge…
När jag frågade min pappa sa han att han aldrig fått örfilar, däremot blev han luggad en gång. Hårt av en lärare. Han såg först lite generad ut men efter lite tjat erkände han vad han gjort: Det var så här att hans bänkkompis i skolan hade gjort något olydigt och skulle bli bestraffad av läraren. Han satt innerst så när läraren kom fram bad han min pappa flytta på sig så läraren skulle komma åt kompisen. Pappa vägrade. Läraren sa till igen, ännu argare men min pappa – de svagas beskyddare, de ensammas kompis, de olyckligas hjälte – satt blickstilla och rörde inte på sig. Till slut blev läraren så frustrerad att han högg tag i min pappas hår och slet ner honom på golvet.
Ja, kära vänner, mina ögon tårades (det var iofs i samband med mensen också) när jag hörde om min älskade pappas kärleksfulla medmänskliga insats. Minns det: Anders Lindal är en fantastisk hjälte på många sätt, detta är bara ett av dem. Vackrare människa får man leta efter! Möbelhandlarns pojk – han kan man lita på!
Oisín har ju reagerat flera gånger på något som vi inte vet vad det är. Det började förra hösten med stora nässelutslag där huden är tunn. Svullna ögon, öron och läppar. Första två gångerna gick det tillbaka med hjälp av antihistamin hemma och kortisontabletter på vårdcentralen. Tredje gången (10 dec 2008) Gick det inte tillbaka. Klockan 6.15 på morgonen när Oisín precis vaknat fick han samma utslag igen. Det tar kanske tre minuter från att inget syns till att han är rödlila över nästan hela kroppen han får antihistamin (som han spyr upp senare). Sedan märker jag att han reagerar långsamt – är inte riktigt med och jag frågar om han har svårt att andas. Han nickar och jag lägger honom i sängen och ringer 112. De lovar att skynda sig och jag koncentrerar mig på att prata med honom så han inte ska förlora medvetandet. Ambulansen dröjer kanske 10 min, jag tycker att Oisín börjar (kanske önsketänkande) piggna till igen. När ambulansen kommer är POX 85% (syrehalt i blodet) han får genast adrenalinspruta och syrgas. Ambulans in till sjukhuset med sirener och blåljus och han får kortison och läggs in över natten för observation. Inskrivningssymtom/orsak: Anafylaktisk reaktion. Förstås. Hem med oss dagen efter får vi antihistamin, kortisontabletter och en anapen, spruta med adrenalin. Dessa har följt oss överallt, jämt sedan dess.
I september fick Oisín vattkoppor. Han har inte haft en reaktion sedan december. Då helt plötsligt kommer han upp klockan 23, har sovit ca 2 timmar och det kliar. Nässelutslagen kommer fort igen och jag får i honom medicin omgående. Både antihistamin och kortison så fort vi bara kan. Han smågnäller att det ”kliar så han skakar”. Det lägger sig inte men blir heller inte värre. En timme senare ser han likadan ut, det kliar inte så mycket men har inte lagt sig heller. Jag ringer sjukvårdsupplysningen och de säger att vi är välkomna in till akuten men att vi kommer bli sittande länge. Jag föredrar att stanna hemma och kolla honom varannan timme hela natten.
Problemet är att de jag pratade med på telefon trodde det berodde på viruset. Att det var själva viruset som fick honom att reagera. Hur kommer han reagera på svininfluensan? Och hur kommer han reagera på vaccinet? Eftersom han inte har svaga lungor så tar jag hellre risken med svininfluensan än med vaccinet eftersom vi inte vet vad han är allergisk mot. Kan vara precis vad som helst, tänk om det är något som finns i vaccinet? Som han får in rätt in i blodet (muskeln)? Vågar inte.
Däremot kommer resten av familjen vaccinera sig och vi kommer försöka hålla Oisín så långt från smitta som möjligt. Jag förstår faktiskt inte varför friska människor inte vaccinerar sig. Om ni inte vill göra det för er själva så gör det av solidaritet för andra som inte har möjligheten. Gör det för vår Oisín!
