Var och träffade läkaren om Oisíns reaktioner idag. Ville också prata om vaccinet. (För er som undrar, finns info om Oisíns problem här) Han riskerar ju att drabbas ganska illa av svininfluensan. Särskilt om det nu är så att han har nån form av muskelsjukdom eller ens svaghet. Han kan bli rejält sjuk. Så när jag vägde riskerna mot varandra kändes det ändå som att influensan var ett värre alternativ. Eftersom jag inte vet hur många som kommer att vaccinera sig vågar jag inte chansa på att att han klarar sig undan smittan. Han tyckte det var hemskt, grät och skakade. När jag väl hade bestämt mig kunde jag inte vänta en vecka till. Jag är ledig denna veckan och kan vara hemma vid ev. biverkningar. Så jag höll fast och sköterskan stack. Det gick fint! Han verkade ganska nöjd med sig själv efteråt. Jag med. Vi satt kvar i en timme och gick sedan för att hämta ut mer Betapred och Aerius (ist för Tavegyl). Känns så bra! Inga reaktioner än, har gått över 12 timmar och han är precis som vanligt! Så skönt!! Jag är så glad att jag vågade. Hämtade Irmelin på dagis och gick raka vägen till VC för en spruta till henne med. Hon tyckte det var otäckt men Oisín höll henne i handen och yttrade efteråt de underbara orden: ”Det var så otäckt att jag fick ont i min pung!” Haha! Irmelin var toppen och grät ingenting. Ingen av barnen har fått feber eller ens klagat på värk i armen än så länge. Fina barnen! Får kolla Oisín lite mer inatt, kanske. Nästa vecka är det förhoppningsvis vår tur…
Jo… Peter kom ju hem. Den hade inte rört sig en millimeter men mina ben ville bara springa iväg ändå… Stod längst upp i trappen och berömde min modiga, modiga Peter! Han är ju inte heller helt bekväm med otygen men är stark för min skull. (Hjälten…!) Han hade med sig papper ner och hämtade en borste för att borsta ut den och kunna ta livet av den. Gör ju inget nu, blir ju bara härlig snö! 🙂 Men det visade sig att det regnet kom för ett ganska bra tag sedan, den var stendöd. Jag suckade och skrattade. All denna panik för lite skinn och ben (men guuud vilka äckliga ben!)…
Var precis nere i tvättstugan och hämtade tvätt. På väg ner ser jag ett s-djur sitta ihopkurat under en dörr – i springan liksom. Den är stor och grov. Säkert 6-7 cm. Jag ser den bara i förbifarten när jag springer förbi. Stannar till, backar två steg och blodet fryser till is i mina ådror… brrr… Nu är jag ju låst, inte för att jag ska gå igenom den dörren men förbi. Kommer ju vara bara nån meter från den och gudvet om den inte hoppar ut och klättrar upp på mina ben och… (jag är inte alltid rationell i mina rädslor…) Jag pratar högt och tröstande med mig själv. Säger pedagogiskt att den inte är farlig, ligger nog och sover. Kanske är död…? Peter jobbar kväll och barnen ligger uppe och sover. Jag samlar kraft, springer snabbt förbi, kollar hela tiden noga så att den inte rör på sig. Springer uppför trapporna med riktiga älgakliv. In genom dörren och slämmer igen dörren bakom mig. Hårt. Hyperventilerar tills det svartnar för ögonen. Får sätta mig ner lite och koncentrera mig på att andas lugnt. Det går bra. Slår bort tankar på att den kanske sitter på min rygg och aaaandaaaas. (Araknofobi är fånigt!)
Så varför är jag då stolt? Jo, jag sitter ju faktiskt inte där nere ihopkurad till en boll och gråter. Jag har tagit kontrollen och forcerat hindret. Jag är stolt! Har sms:at och skrutit för Peter, snart kommer han hem och räddar mig. Hurra!
Har länge funderat på att lägga in en länk till kusin M’s dopsång som jag sjöng i kyrkan i september. Var så vansinnigt nervös (på gränsen till gråt) även om jag inte skrivit texten – bara musiken. Texten stod svägerskan (mamman) för, väldigt vacker och framför allt målande! Det var lätt att sätta musik till den, visste nästan med en gång hur den skulle låta, iaf refrängen. Om ni bortser från början så stabiliserar sig rösten i slutet. Dessa nerver! Jag tycker det är så kul att sitta hemma och spela för mig själv men är det tillkommer publik är det som att det låser sig… Alltnog, jag tycker verkligen vi gjorde ett bra jobb och att låten blev en stämningsfull men ändå glad dopsång som jag är stolt över att ha medverkat till!
Sheila – barnens faster från Irland – har varit här och lämnat tillbaka de små gudslånen. Trevligare människa får man leta efter. Hon är så mysig! Dessutom fäller hon de lustigaste kommentarer man kan tänka sig. Bl.a. har hon sagt att Peter ser ut som Prince Charming i ”Shrek 2” och denna gången att han ser ut som Robin Hood (fast i ”Men in tights”). Funderade på saken och hon kanske har en poäng:
Fast mycket stiligare förstås!
Otroligt skönt att ha barnen hemma, förresten. De var glada åt att vara hemma och att få sova i sina egna sängar. Nu ska vi hem till kusinerna för lite tacos! So long!
Vi satt och fikade nere hos mina föräldrar i veckan. Peter och jag. Så började vi av någon anledning prata om skolaga (inte det konstigaste vi pratat om vid matbordet men ett något udda samtalsämne är det) och vad man kunde råka ut för på 40-50-talet. Pappan är ju som bekant född 1941 och när han hade träslöjd och busade (typ slängde hyvelspån och annat hemskt) då minsann fick man sniffa ammoniak! Jag upprepar: AMMONIAK! Det är inte behagligt – har själv sniffat i mig rejält en gång, högst frivilligt. Det gör jag inte om! Tror inte min pappa var så busig i skolan – däremot solidarisk! Fick stipendie – nåt årligt åtekommande om jag fattade rätt – för att vara den mest kamratliga på skolan, typ. Sött! Men ammoniak var inte så illa, en av hans kompisar som gick i en annan klass åkte på 20!! örfilar en gång. 20!! Stackars unge…
När jag frågade min pappa sa han att han aldrig fått örfilar, däremot blev han luggad en gång. Hårt av en lärare. Han såg först lite generad ut men efter lite tjat erkände han vad han gjort: Det var så här att hans bänkkompis i skolan hade gjort något olydigt och skulle bli bestraffad av läraren. Han satt innerst så när läraren kom fram bad han min pappa flytta på sig så läraren skulle komma åt kompisen. Pappa vägrade. Läraren sa till igen, ännu argare men min pappa – de svagas beskyddare, de ensammas kompis, de olyckligas hjälte – satt blickstilla och rörde inte på sig. Till slut blev läraren så frustrerad att han högg tag i min pappas hår och slet ner honom på golvet.
Ja, kära vänner, mina ögon tårades (det var iofs i samband med mensen också) när jag hörde om min älskade pappas kärleksfulla medmänskliga insats. Minns det: Anders Lindal är en fantastisk hjälte på många sätt, detta är bara ett av dem. Vackrare människa får man leta efter! Möbelhandlarns pojk – han kan man lita på!
Vi får gran. Politikerna insåg väl att de inte kunde lura över mig till Kinna… 😉 Näe allvarligt talat, jag tycker det är fint, min källa sa att de hade backat men att det blir en något mindre gran. Upp till 8 m säger de på BT, för att slippa använda kranbilar. Då kan kommunen sätta upp dem utan hjälp. Helt ok med mig. 8 m låter lagom stort, hur stora brukar de vara? Hur stora är de som kommer upp i Kinna och Skene? Mig spelar det faktiskt ingen roll att de får större. Tack, raringar! Bo-vad-du-nu-heter, du är härmed definitivt förlåten, må du icke få 15 slipsar i julklapp.
Enligt ryktet sägs det att kommunen kan tänka sig att skjuta till pengar om byarna ordnar granar själva. Helt ok isf. Du är nästan förlåten, Bo-vad-du-nu-heter, ordförande i teknik- och servicenämnden. Jag reagerar fortfarande över orättvisan men förstår nu att du vet att Kinna- och Skenebor är lite… ska vi säga att de har otur när de tänker? Så har jag inte trampat nån på tårna. Du anser ju uppenbarligen att de inte klarar av att ordna det själva? Till skillnad från resten av byarna, menar jag. Så jag tycker det är fint av dig Bosse, att du ställer upp för de lite mindre lyckligt lottade – så får de svagsinta stackarna lite julkänsla iaf… 😉
Maken till orättvisa…! Varför ska Kinna och Skene få gran?? Mig veterligen används de inte ens utan bara står. I Fritsla har vi iaf vett att använda vår gran. Massor av folk var med och dansade förra året, det var väldigt uppskattat. Och kul! Visserligen fick jag hålla i det själv pga sjukdom och en kör som hade annat för sig. Min röst må vara stark men utomhus med en bamsinggran i mitten… Tja, jag var tidvis blå i ansiktet (kändes så iaf) och slog nästan knut på stämbanden. Men det funkade och var värt det. All the way! Det gjorde mig så lycklig! Alla sjöng och vidarebefodrade låtarna jag valt ut. Det var en lycklig stund! Knussla inte nu, låt oss ha vår julgran eller var iaf konsekvent! Jag kommer inte dansa runt nån gran i Kinna så om det var er plan så får ni tji! Jag dansar bara i Fritsla. Så är det med den saken!
Dessutom – centralort hit och centralort dit… Alla vet väl att huvudorten i mark är Fritsla. Den som räknas. 😉
