Irmelin kräks idag. Får inte ens behålla vatten utan allt kommer upp igen. Stackars liten… Hon är helt färdig efter varje gång. Men hon är så tålmodig! Svetten rinner och hon hulkar och hulkar, innan vände hon sig mot mig efteråt och sa rostigt: ”Men idag har jag väl inte bråkat mamma….?” (Inget hon brukar fråga, kanske hon undrar eftersom hon kräktes på mattan innan?) Liten… Söt!!

Åååhh så roligt!! Nytt lekland så nära! 5000 kvm of fun! Lika stort som Lek o buslandet i Göteborg. Det blir näst störst i Sverige enligt BT, undrar hur de räknar? Ska ligga vid knalleland, med hinderbana, rutschkanor och bollhav! Och studsmattor!!

Det står även: ”Med massagestolar, tidningar, WIFI och bordsservering är leklandet även bekvämt för vuxna.” Vaddå bekvämt?? Vem vill ha det bekvämt när man kan ha roligt? Vad jag längtar! Vi kommer! Hela artikeln i BT här.

Nåt annat väldigt roligt är namnet på reportern som skrivit artikeln. Undrar om hon också fick välja eget namn i de tidiga tonåren som en viss släkting gjorde…? Kära svägerska, du är inte ensam… Hihi…

Var och dansade igår. Eller ja… barnen dansade. Jag försökte lära dem ”Svingen” men det kan hända att de är något för små… I slutändan ville de helst bara springa runt. Klart att det är kul med!

Tänkte lära Peter sen. Tror han kan bli en redigt bra dansare. Jag kan ju lära honom! Barnen kan följa med, nybörjarkursen är bara mellan 18.30 – 19.45. Bara att åka hem och putta dem i säng sedan! Jag blev jättesugen igår. Vi dansar i Borås folkets park (den vid Borås djurpark och Alidebergsbadet, you know) med föreningen Borås GDF (GammalDansFörening) de senaste åren har jag bara åkt varje julagille. Om ni vill se när jag graciöst svänger mina lurviga i julas, kan ni kan ni klicka här (och trycka på tredje bilden)!  Igår hann jag se när de stegade Amanda swing som är en ny mycket populär dans. Och rolig är den med! Filmer finns. Här t.ex:

Youtube rocks!

Har äntligen klippt mig idag. Håret var hopplöst slitet och gav mig ångest varje gång jag drog borsten genom tovorna. Det kladdade liksom ihop sig i topparna. De kluvna hårtopparna som kramas? Eftersom jag har uppklippt hår (blir så tråkigt och tungt annars, blir mer liv i det med denna frisyr) blir det tovor överallt. Innan var det alltid väldigt nervöst när jag skulle klippa mig. Nästan så jag grät. Men det var innan  jag började gå och klippa mig på Pias salong i Kinna!

Funderade aldrig på det, men egentligen är det ju konstigt att jag nojjar mig över lite hårklippning! Jag är inte så noga med sånt annars. Försöker komma ihåg att borsta håret nån gång under dagen. (Sminkar mig rätt sällan. Om jag ska nånstans speciellt kan jag lägga på lite mascara. Det inkluderar alltså när jag ska klippa mig, kul att se lite fin ut när man blir piffad i håret!) Så slog det mig sen att det kanske hade att göra med att de ställer en massa frågor och kräver att jag ska ha en åsikt om min frisyr. Har som bekant viss beslutsångest. Svår beslutsångest, skulle jag vilja säga. Det är väl de som är utbildade att se vad man passar i?? Jag har väl ingen aning! Ni anar inte hur svårt det var att hitta någon som ville ta det ansvaret. Och jag är inte svår att behaga! Tror jag.

Men Pia bestämmer! Och jag kan bara sitta där och bli av med slitna, kluvna hårtoppar. Inga frågor, inga krav… Bara klipp, klipp, klipp! Det är så skönt. Har aldrig ångest för klippningen längre. Hon frågar ibland men jag bara skrattar, hon säger ok och fortsätter klippa. Sen piffar hon till det på ett eller annat sätt. Varje gång säger hon att håret är för vackert (jo faktiskt, vackert!) för att klippas av. Hon tycker jag passar i långt hår.

Däremot brukar hon göra om håret lite. Senast hade jag stora lockar när jag gick därifrån. Bara med nån sorts lock-gel och mitt självfall. Köpte samma gel och tänkte att det kunde vara roligt att använda det nån gång. Tror jag gjorde ett försök… Gick sådär. Idag plattade hon det. och klippte en pytteliten lugg som hamnade i ögonen hela tiden. Men det kommer den inte göra sen… Ovant att ha så glansigt och välordnat hår. Men fint! Vuxet.

Men jag är hemskt nöjd! Håret klippt och en trevlig, ganska filosofisk pratstund. Om barn, hundar och mycket mer…

Vi åkte till Borås med Oisín idag. Vi skulle till ortopeden. Träffade en ung, trevlig tjej. Mycket snygg och med en söt dialekt med lite skorrande ”r”. Hon drog lite i fötterna och tittade mest. Sedan fick vi prova ett par inlägg som verkade funka och Oisín hade dem hela dagen sedan. Ska tillbaka senare framåt vårkanten.

Vi bestämde oss för att passa på att shoppa när vi ändå var i ”storstan” ( tog oss ut till Knalleland, så kunde vi hälsa på Sonja lite snabbt med) och jag blev väldigt nöjd med en del. Så nöjd att jag vill visa er… Vi börjar med en ny dagbok (det är dags) som jag köpte på EKO-hallen:

Vidare till Lagerhaus. De har alltid fina saker. Och påsar. Ni vet de stora plastiga som är hållbara. För att få plats med allt var jag tvungen att köpa två. Så synd… 🙂

Såååå… vad köpte jag nu då? Vad kan ha varit så stort att jag behövde två sådana påsar… Jo! Kuddar! 4 stycken. Sjukt billigt, 2 för 79 kr!! Till kökssoffan:

Vi köpte en del annat men jag måste ändå visa de fina låsen Peter köpte på Clas Ohlson:

När vi kom hem ringde Birka och jag bjöd hem dem på lite te och Alfapets-spel. Vi spelar minst en gång i veckan, ibland två eller tom tre gånger. Vi har lite egna regler. Målet är att få en så snygg plan som möjligt. Med så fina – eller roliga – ord som möjligt. Vi struntar i grundform och det där. Egennamn tillåts inte. Vissa väldigt vedertagna förkortningar tillåts. Är man nära ett riktigt fint ord lånar man lite bokstäver av varann. Helt frivilligt, förstås. Fast man vill ju att det ska bli fint! Antingen genom att få in ett ord, vackert i sig, eller på ett stiligt ställe med fina poäng. Vi räknar nämligen poäng, även om (som ni förstått) det inte är poängen som är viktigast! Antalet brickor vi tar att bilda ord med, beror på hur mycket plats vi har. På Birkas spel har vi 8 (står 7 i reglerna) och på mormor och morfars som jag har hemma får vi plats med 9. Det blir rätt långa ord då. Så här såg det ut idag:

Jag vill framhålla vissa ord. Birkas vackra GRÅVÄDER, BRYDERI och LAVINER som går ner i det roliga startordet KONDOM. Jag hade PROFET, KITTEL och STULNA (inklusive SO). Mitt roligaste ord var BÖGIG.

Vem som vann…? Jag faktiskt! Händer ytterst sällan – sådär en gång om året. Så jag har väl vunnit min gång för året då. Slutsiffrorna: 242 – 228. YEY! 🙂

Vi har åkt pulka och lekt massor! Underbart att ha en svägerska som gillar att leka lika mycket som jag! Och att sedan ha en sambo som också kan tänka sig att leka.. ja det är nästan för bra för att vara sant! Lyckliga jag! Har tagit lite kort dagarna när vi varit ute. De är tagna 5-7 januari…

Vi börjar den 5 januari, det var dagen innan vi fick 2 dm snö men det fanns ändå tillräckligt för att leka och åka. Kusinerna posar (vissa mer villigt än andra):

Andra i fotar-tagen med:

På väg hem senare hade snöandet börjat på riktigt och det gick finfint att dra barnen på snowracer och pulka:

Dagen efter, den 6 januari hade vi fått dryga 2 dm snö och var tvugna att åka mer! Mycket mer och nu kunde vi ju åka ner för Thorssons backe – toppen-backen! Så vi gjorde ett litet pulka-tåg! Nån måste dra eftersom det fallit för mycket snö. Måste ploga! Såhär glada var de (särskilt Birka):

Sedan åt vi lunch som morfar lagade. På vägen in kan man se hur fint snön lagt sig (synd bara att det blåste lite för mycket i början, det lade sig inte lika mycket överallt). Dessutom får man se en leende svägerska som alltid blir bra på kort!

Efteråt gick vi ut och byggde snöborg. Speciellt Oisín och kusin N var aktiva i bygget:

Dagen efter, den 7 januari, åkte vi i Kungabergsbacken. Det är en lååång backe! Här är ett kort från toppen (titta på de yttepyttesmå människorna längst ner!):

Och ett från botten. I mitten av backen kan man se Peter på väg ner, han flyger lite. Har startat ända uppifrån:

Såhär såg han ut, nästan nere. Fina Peter! Det gick rätt fort:

Andra åkte fort med – ända uppifrån!

Sista åket innan fikat gick mellan mammorna:

Jag vann. Lätt! Lite nytta ska man väl ha av de där extra kilona. 🙂 Tänk om det vore lika lätt att slå henne i alfapet…

Har drömt väldigt mycket inatt. Jag minns rätt ofta mina drömmar. Tror de är som drömmar är mest, ibland är de lite konstiga och förvirrade. Nåt som är genomgående dock är att jag aldrig drömmer mardrömmar! Nånsin. Drömmer jag om nåt småotäckt som vampyrer eller gangsterligor eller vadsomhelst, så är jag  alltid hjälten! Jag bekämpar dem med mina svällande muskler och ett ofattbart mod (sluta skratta, det är faktiskt sant!) och vinner alltid! Roligast var när jag drömde att vi som jobbar på hemtjänsten i Fritsla var som ett ”Mission impossible-grupp” som fick uppdrag och klättrade på utsidan av hus och åkte linbanor osv. Alla var med! Peter var chefen som fick uppdraget och vi andra gjorde som han befallde…

Ibland är drömmarna lite sexuella. När jag var med barn, Irmelin var det nog, hade jag värsta sexdrömmen om Patrick Stewart. Fast då var han förstås Captain Jean-Luc Picard (gillar Star Trek) och ja, ordet ”Engage” förekom… Han blev adlad nyligen säger Peter (han är ingen trekkie, hörde det bara på radion), jag blev nästan lite stolt. Nog om det, det var nattens dröm detta ska handla om:

Jo det började med att jag och nån annan (ingen jag känner på riktigt, tror jag) bedrev nån sorts underrättelsetjänst undercover (för vem? Iiiingen aning! På de godas sida. Alltid på de godas sida!) fast utifrån sett var vi en bordell. 🙂 Polisen fattade misstankar och vi var tvungen att springa. Jag sprang ifrån polisen men de lyckades hitta mig om och om igen. Fick mycket hjälp av lokalbefolkningen. Sista stället jag gömde mig på var på nåns loft under en skynke och det var otroligt joxigt att få ordning på skynke och allt. Kuddar osv. Min partner hade åkt fast och jag låg där med bankande hjärta. Självklart var jag inte rädd, bara redo att springa igen. Adrenalinet pumpade. Jag var ju rätt låst där uppe. Här skickar polisen av någon anledning en liten tjej på 13-14 år att leta efter mig (så farlig var jag?) och henne sprang jag ju lätt ifrån. Ut i buskarna och här händer nåt verkligt skumt…!!

Jag förvandlas på nåt sätt från mig själv (tuffing-agent som lurat varenda hårdkokt polis på flera mils avstånd om och om igen. Ganska Modesty Blaise-inspirerad), till Filip eller Fredrik (svårt att hålla ordning på de där två. Heter ju nästan likadant! De var med båda två. Hela tiden.) som jagas av Lasse Kronér. Varför? Vet ej. Men det är nog nån form av TV-program… Jag är faktiskt lite osäker på om jag svävade ovanför eller om jag faktiskt var någon av dem men jag var med hela tiden. Nu när jag tänker efter, minns jag inte att jag såg en enda TV-kamera…

Hursomhelst så yrar de omkring som riktiga höns. Hamnar hemma hos folk som hjälper dem men Lasse är aldrig långt borta. Den långe smale (Fredrik) är stirrig och jag har lust att ge honom en örfil mest hela tiden. Den kortare (Filip) vet bäst (läs: är dryg) och har utläggningar som är en halvtimme långa. Jag vill ge honom örfil med. (Kom på att jag ska googla dem och skriva in deras namn ist.)( Gjort!) De springer genom ett vackert sommarsverige och velar. Jag åker med på nåt sätt och vill ge dem örfilar. Hela tiden. Otroligt störigt! De åker fast i slutet och då vill jag helst ge Lasse Kronér en örfil med. För att det tog så lång tid. I min dröm var jag en riktig tuffing!

Det är vad jag haft för mig inatt… Blev ett lång inlägg!

…både hemma och på isen. Det är fortfarande ganska jobbigt, tänker på Oisín hela dagarna. Målar upp olika scenarior. Allt från att han blir helt återställd (eller frisk, förstås. Han har ju varit sjuk hela tiden, bara att vi inte vetat), till att han blir rullstolsbunden. Oisín själv säger fortfarande inget. Idag har jag lugnat ner mig lite till. Har nog fått lite perspektiv och han är ju precis som vanligt. Kämpar på… Tack ni som lämnat så fina och stöttande kommentarer. Det värmer verkligen!

På isen ja… Vi passade på att åka lite skridskor, bara Peter och jag när barnen var på skolan och dagis (Irmelin går som 15-timmars de veckorna jag inte jobbar), det var jättekul och en skön paus från allt funderande. Måste ju koncentrera mig på att stå på skridskorna. Tänkte lägga in filmer från när vi åkte senast. Jag filmade lite med mobilen eftersom det såg så häftigt ut när man åkte genom den lätta snön. Hur mysigt som helst! Mysigt att åka på sjöis. Väldigt ojämnt men det är väl det som är charmen…Filmerna är filmade på Furesjön i måndags när vi säsongsinvigde våra skridskor.

Först när Peter åker (det är jag som filmar så skakigt):

Sedan filmade jag rätt ner på mina egna fötter. Fnissade lite när det blev bom stopp i vallen…

Började dagen med att gå runt till lärare och dagisfröknar och berätta om beskedet vi fick igår. Samt att komma fram till hur det känns. Gårdagen var smått kaotisk, har gått från att känna enorm tacksamhet och lycka över att det inte är värre, till att gråta och tänka på vad som kan hända, på hur hans liv påverkas av detta.. Blivit arg och tänkt ”Varför ska jag vara glad och tacksam över att det inte är värre? Finns massor av friska barn därute, varför inte Oisín?”.

Oisín är hur lugn som helst, kör på i vanliga spår – ingen skillnad här. Det ger mig utrymme att nojja mig ännu mer. Ungefär som den gången när han tog blodprov, han var 2 år och 9 månader och pep knappt. Så fort provet var taget tuppade jag av… Just nu är jag väldigt lugn och sansad. Hoppas det håller i sig.

Vi har även fått kallelse till ortopeden i nästa vecka. Bara att köra på. Tyvärr på en av de få dagar jag fått jobb på. Ska försöka byta hans tid imorgon, går inte det får jag försöka byta jobbdag. Suck.

Har idag stoppat i oss årets första fastlagsbulle! Yummie!

Då har vi fått det fastställt. Oisín har en muskelsjukdom. Läkaren har vetat ett tag men ville inte ge oss besked mitt i jul- och nyårsstök. Fast det var ju det jag anade. Han gjorde en EMG ( så här var Oisíns undersökning) i november och det är inget fel på hans nervbanor. Däremot på hans muskler. Än så länge vet vi inte mycket förutom att det är någon form av sjukdom. Vi vet även att den inte är jätteallvarlig – då hade han inte varit såpass stark som han ändå är, det går åt rätt håll. Han kommer kunna leva ett helt liv, som doktorn uttryckte det. Vi ska åka in med Oisín till Sahlgrenska och lämna muskelprov för att fastställa om det är genetiskt eller inte. Och om han kan få någon behandling.

När doktorn ringde i fm var jag ganska säker på att det var han. Det var dolt nummer på displayen och jag hade ringt och pushat lite i fredags. Det var med bävan jag lyfte luren. Som tur var hade Peter bytt sin dagtid på jobbet (inte pga detta – enbart tur) och skulle inte börja jobba förrän kl 2. Det var så skönt att ha någon som fångade upp mig och höll om mig för det blev ändå en chock. Min lilla kille – sjuk! Visst har man vetat att det inte står riktigt rätt till men ändå hoppats att det på något sätt skulle ordna upp sig. På något sätt. Att jag inbillat mig. Att han inte är så svag som det känns. Sedan tog det lång tid innan någon riktigt tog mig på allvar och det har också vaggat in mig i falsk säkerhet.

Men efter första gråtattacken (och många kramar och mycket prat) kände jag ändå att det här är helt ok. Nu har vi fått det bekräftat som man ändå misstänkt så länge och det är verkligen inte ”worst case scenario”. Han kommer antagligen kunna ha ett någorlunda normalt liv. Innan vi vet exakt vilken sjukdom han har kan inget garanteras, förstås men det känns faktiskt bra! Neurologen skickar alla prover och allt till Sahlgrenska så fort som möjligt och de kommer höra av sig. Antagligen ganska snart, han får förtur i kön ioma han är så ung.

Jag fick några timmar på mig att smälta detta innan Oisín skulle komma hem från skolan. Jag kände att jag ville berätta det så fort som möjligt så att jag inte drar på det. Det är inte den roligaste nyheten att komma med till en 7-årig liten kille och om jag skulle vänta på det perfekta ögonblicket hade jag fått vänta väääldigt länge… Så jag satte mig med en gång när vi kom hem och sa rätt ut som det var. Undersökningen han gjorde i november visar på en sjukdom i musklerna. Han var knäpptyst och stirrade rakt fram i 10 sekunder eller så. Så vände han sig blixtsnabbt mot mig med uppspärrade ögon och sa: ”Men! Så BRA mamma! Då vet vi ju varför jag är svagare än andra! Då kan jag säga det till de andra barnen.” Och så inget mer med det. Jag nämnde även undersökningen han ska göra då han behöver sövas. Han grät lite över eventuella sprutor (jag vet ju inte om man kan sövas på annat sätt) men när kusinerna kom senare sa han att det skulle bli häftigt. ”Jag ska få spruta så jag somnar” Jag har frågat några gånger om han undrar över något eller om han vill prata men han rycker på axlarna. Hur cool som helst.

Vi har pratat med biopappan och han har informerat irlands-släkten. Här i Sverige har jag bara pratat med svägerskan, mormor och morfar. Resten av er får reda på det här. Om vi inte pratas vid innan förstås. Jag kommer uppdatera här under Oisín när saker och ting händer. Men oroa er inte, Oisín är hur lugn som helst. Peter med. Och faktiskt jag med. Nu.