Den promenadsugna ballongen
För nåt år sedan hände en skum sak här hemma… Jag har inte kommit mig för att skriva om den men så dök den bara upp i huvudet här idag och nu ska ni få höra om den promenadsugna ballongen! 🙂
Peter och jag satt och tittade på TV en sen kväll när barnen sov. Helt plötsligt ser vi Irmelins Dora-ballong komma åkandes bakom mig som satt i korta soffan. 
Den hade varit i barnens lekrum och hade nu ”promenerat” (alltså den var lite gammal och svävade nån meter över marken) från barnens lekrum genom hallen och in i vardagsrummet där den först gick fram till ytterdörren stannade liten stund, vände, tog en sväng in på toaletten. Där åkte den ända in till elementet och upp i taket där den hängde ett tag. På nåt sätt vände den ut därifrån, guppade lite vid soffan och gick till balkongdörren och stod där och guppade. Den gick helt självmant.
Till slut släppte vi ut den! Vi rörde inte vid den en endaste gång (förutom för att putta ut den genom dörren, har den gått dit så får den stå sitt kast!)!
Visst kan man prata om ventilation men det var oerhört creepy när den bara kom glidande sådär… Hade jag varit ensam hade jag nog ringt hit en kompis men Peter hade flyttat in då.
Vi blev så fulla i skratt. Det var inte löjligt och inte otäckt – bara… onaturligt. Vi tittade på varandra och sa: ”Det här HÄNDER bara inte… Det ser helt sjukt ut!” Också fnissade vi igen…
Så går det till hemma hos oss… 🙂
Den tittade någon minut på tv oxå, den stannade på väg till balkongen och vände sig mot tvn. Sedan vände den sig mot dörren och traskade vidare.
Det var en väldigt konstig kväll
Ja det var en social heliumballong det… man vet ju att tv drar blickarna till sig, men ändå…
En MYCKET konstig kväll.
Du vet att jag älskar dig Matilda, dels för att du är en mycket älskvärd person, dels för att du är min älskade systers dotter. MEN att fara med bloggosanning får man bara inte! En ballong som promenerar omkring och tittar på tv …nej vet du vad! Baahhh, humbug!
Såklart! Jag älskar dig med för dina blonda lockars skull, ditt glada humör och för att du är min kära mors yttepyttesyster!
MEN ballongen släppte vi ju som bekant ut, annars hade du varit den första att få ställa den mot väggen! Vartenda ord är sant (faktiskt) hur konstigt det än låter. ”Sällskapligaste” ballong vi haft här i vårt hem!
Ok då. Jag tror dig. Du tillhör inte den skara som behöver hitta på och skarva för att verka intressant. Du är intressant ändå och det händer faktiskt de mest förunderliga saker (typ: spatserande ballonger) runt dig – det gör det runt alla människor men alla inte är så perceptiva som du och lägger märke till livets små mirakel … Det är också en av anledningarna. Att jag älskar dig.
Vad kul nu flyger det omkring massor med små rutor med röda kryss i på min skärm, de som var blommor sist jag tittade in, omväxling förnöjer … kul!
Med min fantasi behöver man inte skarva… 🙂 Hade inte Peter varit med hade jag inte trott på mig själv… 😀
Vad fint du skriver, jag blir alldeles tårögd och sentimental (och lite stolt!)…
Angående blommor och fjärilar så tog ju Peter bort dem nu. Han insåg nog inte det positiva i omväxlingen från blommor till röda kryss… Alla kan ju inte ha vår sköna outlook på livet I suppose… 🙂