Jag har fått äran att spela på skolavslutningen i juni och sommarfesten som går av stapeln nu på tisdag.

Jag har övat med barnen och det är så fantastiskt roligt att sjunga med dem! De tar i (ibland behövs lite uppmuntran) och ler när jag ber dem. Lärarna ler också – tror att jag ger ett ganska så entusiastiskt intryck… Med så mycket energi som finns i barnaröster så är det inte konstigt att man blir helt upp över öronen lycklig.
Det är lite svårt när man bara kommer in såhär; ska jag eller lärarna hyssja (man vill inte trampa lärarna på tårna)? Hur mycket prat tillåter de? I vilken ordning tar vi låtarna? Hinner vi sjunga en gång till? Men det funkar!

Sjunga med barn är fan som knark! Fast utan den hemska baksmällan och sökandet efter nästa kick (hmm måste här erkänna att jag bara har läst mig till riskerna – min knarkerfarenhet är ytterst begränsad) – det är bara härligt och jag ler hela dagen efteråt!

Det tråkiga är bara att jag har så lite tid på mig. Man hade kunnat få det tightare och med fler små extrasaker – nu har jag lagt in lite klappar i en låt (ganska svåra) så här i sista minuten. Det kommer inte att bli klockrent – men det kommer att bli!
Åh jag vill göra så mycket! Jag har så många idéer… fina fina barnen!

Idag kommer sjukgymnasten för att träffa Oisín hemma hos oss, rapport kommer. Jjag kommer även skriva inlägg om besöket hos neurologen i Gbg även om det inte är så värst mycket att skriva om… Jobbar 6 dagar den här veckan så idag är min enda lediga dag.

Forza Bajen!

Jag hade en väldigt hektisk natt – i drömmarnas land. Sprang som tossig runt och gjorde saker överallt. Körde bil och hade mig…
Till slut fick jag sätta mig ner och pusta ut och äta en GIGANTISK kanelbulle (as you do). En sådan stor som det finns på caféer i det göteborgska Haga. Men den här var så gudomligt god så ni anar inte!! (Tycker de är aningens torra eller degiga annars – goda men liksom inte perfekta…)

Mitt i den stora mumsiga bullen ringer min väckarklocka och jag vaknar yrvaken, och tycker mig fortfarande kunna ana smaken av den perfekta Haga-bullen i munnen.

Vad gör man?

Jag gjorde det enda rätta; tryckte på snooze-knappen och lade mig ner för att äta resten av bullen.
Innan jag insåg att bullen bara fanns i drömmarna och att jag inte får äta resten av bullen bara för att jag somnar om. Det blir ist så att jag får stressa iväg barnen på cyklar… så jag släpade mig upp. Tunga, tunga måndag morgon – utan en endaste bullsmula.

Som tur är fick jag jättegott vetebröd av svärmor ist. 😀 Tummen upp för det!

Vi har börjat ”bo in oss” lite mer nu. Jag har fått mitt musikrum och nu vet jag ungefär vad jag kan göra med trädgården… Trägården ja… Det är så VANSINNIGT lyxigt med en egen trädgård där det dessutom knappt är någon insyn. I april hade vi en gigantisk SJÖ av Scilla som bara lyste… En av de första dagarna (19 april) åt vi lunch ute i trädgården med Scillan lysande i bakgrunden…

Dessutom har vi ju blivit med dessa underbara katter! Båda kelsjuka till max (även om Skrym måste välja själv om och när han vill bli klappad. Shiram… tja det känns som att han ibland misstycker men är lite för lat för att göra något åt det. 😀 ).

Shiram kommer ofta fram och ”pratar” med oss – speciellt när det är matdags. Skrym däremot jamar uteslutande när han är hungrig. De stryker sig mot oss om och om igen. ”Den är min och den är min och DEN personen är definitivt min! Han ger mig mat.” 😀

De är knappt inne nu utan kommer bara in för en munsbit då och då (tja Shiram gluffsar i sig allt han kommer åt och går sedan ut igen…) och man blir så glad när man ser dem sitta utanför och vänta på oss på morgonen… Goskissarna!

Nej. De vill inte ha mitt blod.

121 g/l hade jag (behöver minst 125) så det är bara att gilla läget. Jag har försökt iaf och även värvat Peter så jag har inte sprungit där alldeles förgäves. Nu ger jag det ett år innan nästa gång. Så det så.

Blodtrycket var 106/65 så det var bra men lite lågt som vanligt.

Om ni undrar så var det såhär i november 2010 och såhär september 2009.
Där finns även länkar om ni vill se vart man vänder sig för att lämna blod… Om ni skulle vara sugna menar jag. 😀

Vi har varit på Irmelins sista utvecklingssamtal på dagis idag. Vi tog våra cyklar och cyklade upp på eftermiddagen – hela familjen, efter vi planterat om och klippt gräsmattan.

Irmelin är en social tjej som sjunger ofta enligt fröknarna. Allt funkar jättebra med motorik och annat. Det kände man ju på sig, naturligtvis – men det är alltid skönt att höra det från andra med… 🙂 Hon äter bra på dagis (”hellre mat än knäckebröd”) och använder bestick som hon håller rätt. Det där med att håll DS däremot är kanske något vi ska jobba på. Men all sätt är val bra utom de dåliga…?

De hade spelat in en intervju med henne där de frågar vad hon vill lära sig i skolan. Hon vill lära sig om katter. Förstås.

När fröknarna frågar vad hon mer vill lära sig om fortsätter hon med: Sköldpaddor och hundar förstås. Och typ 50 djur till. Fröknarna frågar om hon vill lära sig skriva och det vill hon såklart ”Och läsa” lägger hon till och det är ju en fördel om man nu tänkt skriva, liksom…

Vi har förresten släppt katterna fria på nedervåningen men de håller sig mest i det egna rummet. De är allra helst ute och Irmelin är alldeles salig och leker gärna med dem. Hon har gjort egna leksaker med papper och snöre och hjälper gärna till att mata dem.

Jag har inte märkt av någon allergi på Oisín, mest jag som lider av det och det är bara när jag är nära. Men VEM kan motstå sådana söta pälsbollar??

Imorgon ska jag testa mig förr att se om jag får lämna blod – igen.
Wish me luck! 😀

Vi tar väl en sista spurt hos läkarna innan sommaren… 🙂

Igår stod neurologen i Borås på schemat fast denna gång på habiliteringen eftersom vi är färdiga på sjukhuset. Habiliteringen är de som ska följa Oisín resten av hans liv och som ska underlätta hans vardag och hålla koll så han inte blir sämre. Dock är det samma neurolog som vi träffat i 1,5 års tid nu så vi känner honom väl. Ändå blir Oisín tokblyg och vågar knappt säga ”flaska” (konstigt uttryck förresten) och jag vet inte varför… Neurologen är inte hotande eller otäck på något sätt, det enda är att han bryter lite men Oisín säger att han inte har några svårigheter att förstå, bara att han är blyg.

Vi pratade mest och svarade på frågor om hur det går med allt. Han lever trots allt ett ganska så normalt ”8-åringsliv”. Han kan ju faktiskt sköta sig själv. Klä på sig alla kläder (även om det tar tid och han suckar över sockarna) och gå till skolan själv osv.
Sedan blir ju skillnaderna mot andra barn större när tiden går, det går inte att komma ifrån. De andra i klassen blir starkare och springer snabbare – det gör Oisín också (tycker jag iaf) men absolut inte i samma takt. Huvudsaken är ju att han inte tappar i styrka (och vikt) så får han köra sitt eget race.

Neurologen frågade om vi ville ansöka om vårdnadsbidrag men vi har inte mer jobb med Oisín än vad andra föräldrar har. Jag förstod inte frågan först så ställd blev jag… 🙂
Jag frågade även skillnaden på Oisín och en ”normal” 8-åring och i de svagaste delarna (axlar, höfter och nacke) ligger han ca 40% under. Alltså att han har 60% styrka. Det är stor skillnad, tycker jag men svagast tycker jag han är i nacken.

Vi har fått kallelse till neurologen i Göteborg den 25 maj. Kanske att de nu vet vilken sjukdom Oisín har. Att det är en sk. Mitokondriell myopati vet de – men vilken av alla de sjukdomarna han har är fortfarande osäkert. Central core disease – eller någon annan. Lilla Oisín…

Nu har förresten båda barnen lärt sig cykla! Irmelin lärde sig i torsdags och har cyklat hela cykelvägen nedanför huset längs med järnvägen – stolt som en tupp (eller höna).
Oisín har givit sig på den stora cykeln som inte kräver lika mycket uthållighet och cyklar nu mycket bättre också. På den lilla 16″ fick han trampa som besatt och kom liksom ingen vart. Han var tvungen att stanna och vila 3-4 gånger längs med stationsstigen…

För några år sedan började jag känna av gräsallergi sådär framåt midsommar. I år har jag känt av björken också tror jag. Det är ett evigt nysande och snorande och lite kli i ögonen – men framför allt så är jag så in i BÄNGEN trött. Från morgon till kväll. Trodde det skulle bli bättre idag eftersom det regnat men så var inte fallet.

Huset börjar komma i ordning så sakteliga och jag har planterat om här hemma. Bananpalmen (som Peter förde in i boet) ynglar av sig så det är löjligt. Nu har vi 40 småpalmer här hemma (eller egentligen 8-10 – men det känns som 40). Likadant är det med vår Aloe vera. Nån som vill ha lite plantor? Även de frön jag planterade har jag planterat om. Allt tog sig utom Sharonfrukten – som kanske inte kan frösås, vad vet jag? – och plommon.

Jag hann färdigt allt innan den maffiga åskan igår och jag var ytterst nöjd med mig själv. Många krukor blev det…

Det är nog för svårt att se vad det är på just den här bilden, utan jag får ta fler småfoton på växterna.
Efteråt blev det lite stökigt på bordet:

Jag städade undan papper och redskap så fick regnet ta hand om resten (vilket inte var särskilt mycket0 iofs). En del tog jag in, en del får stå kvar och en del lade jag i låda till svärmor. 🙂

Två Carambole-frön satte jag och båda kom upp. De är så ljuvligt söta:

Om ni undrar vilka frön jag planterade så länkar jag HÄR till det inlägget. Annars kan ni bara klicka på ”Växter” i molnet till höger. Funkar också.

… så mår vi alla finfint (utom jag som antagligen brutit mittentån – eller iaf stukat illa. Men den är lila och snygg…) och försöker komma i ordning. Därför blir det inte mycket tid till bloggande nowadays.

Ska försöka ta mig samman och skriva något mer sammanhängande snart. Har prioriterat pianospel de korta ögonblick som jag haft lediga – och de har verkligen inte varit långa… Provade att spela in nytt pianokomp men när jag lyssnade med hörlurar lät det som om det stod människor och viskade i bakgrunden. Så spoooky! ( Vet att det inte är spöken utan sådana där störningar men alla håren står på ända ändå… har tittat för mycket på såna där Ghost hunter-program)

Ikväll är det möte i byalaget och tidningsmöte innan dess. Fullt upp… 🙂

Det går inte fort men det går… Bloggen ligger vilande medan jag försöker hitta platser åt allt tingeltangel jag har i mina lådor. Det är inte roligt men inte så hemskt heller…

Snart tror jag att jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Vi har till exempel fått upp TV och allt! Alla böcker är uppackade och nu har jag t.o.m. hunnit skriva ett par rader här inne.

Snart kanske jag kan hinna med att spela lite gitarr igen… kliar så i mina fingrar. Tur att man har ett piano nuförtiden (även om jag inte spelar alls så mycket som jag skulle önska – bara en snabbklinkning eller två ibland). 🙂

Vi hörs! Peace out!