Har idag ringt barnneurologen i Göteborg. Vår neurolog sa i våras att vi skulle återkomma om vi inte hört något i augusti-september. Och det har vi ju inte.
Han sa att han skulle försöka pusha lite om vi inget hört så nu har jag gjort mitt – hoppas han inte tycker vi är neurotiska. 🙂
Jag sa väldigt tydligt att det inte är någon panik (pratade alltså med sköterskan) och jag förstår om han har andra mer brådskande ärenden. Vi sitter inte i sjön, liksom. Även om jag tycker det har stannat lite, han känns trögare i rörelser och han verkar få kämpa mer. Kanske nojjar jag bara. Antagligen.

Jag har även försökt ringa habiliteringen i Borås. Gymnastiklärarna ville gärna ha ett möte för att se hur de kan hjälpa Oisín lite extra. Ni ska bara veta vad folk på skolan gör för att stötta – det är helt sjukt!
ALLA ställer upp och nickar och säger ”Jajamän, det ska vi ordna”.
När det kommit barn som ifrågasatt Oisín , pekat finger eller skrattat så har lärarna varit där OMEDELBART med övningar och försökt få alla barn att se varandras lika värde (och här sitter jag med fuktiga ögon…) och jag tror BANNE mig de lyckats!

I kameran finns bilder från Martenloppet – snart ska jag blogga om det.

PS. Angående mitt läkarbesök så tog de lite prover. Allt kändes bra i magen (enligt läkaren) utom längst ner (jag hojtade lite när han tryckte – gjorde jätteont) men där finns inget farligt. Bara att bita ihop alltså så hoppas vi att det går bort till jul… I år VILL jag ha öl och liten snaps på jul.