Bloggen har fått stå tillbaka för… tja livet?  Ibland har man varken tid eller lust –  eller egentligen mer tid än lust om jag ska vara ärlig. Men ibland behöver man skriva av sig. Som idag när oron kramade mitt mamma-hjärta lite extra. Såhär:

Oisín är ju en ovanligt smal kille – mycket pga muskelsjukdomen har vi alltid tänkt sedan vi fick beskedet. Han har legat två kurvor under men varit konstant i det. Tills nu.
I våras tyckte de att Oisín gick upp för lite i vikt. Peter och jag anade att de egentligen dragit av för mycket för kläder eller helt enkelt felvägt. Han är ju smal men inte utmattad och trött jämt, liksom.

Så vi bestämde oss för att väga honom hemma. Med samma våg, på samma ställe och med samma kläder och lika mycket mat i magen. Alltså en naken morgonvikt. Så konstant man man bara kan få till det!

Sagt och gjort, 27 juli vägde han 22,4 kg. Det är inte mycket för hans 135 cm men ok. I morse ställde jag honom på vågen igen och en kall hand kramade mitt hjärta: 21,6 kg. En viktnedgång på 8 hg – nästan ett kilo. En minskning med 3,57 %!
Jag har inte mätt honom men visst ska han inte gå ner i vikt??!

Ändå ska det sägas att han äter bättre än någonsin förr. De säger samma sak i skolmatsalen – han får ju specialmat där: När det är mat i sås får han annat, istället för kycklinggryta får han exempelvis stekt kyckling till riset. Så de har lite koll på honom också och de säger att han äter betydligt mer än innan.

Så VARFÖR går han ner i vikt?

Har varit i kontakt med habiliteringen och de ska prata med dietisten och läkaren om att skriva ut andra näringsdrycker. Men jag är såklart orolig att det inte är i maten som problemet ligger…