Leos lekland och sjukdomsproblem
Vi har tillbringat flera timmar på Leos lekland idag. Jag orkade inte springa och jaga lika mycket som vanligt men lite måste man ju köra…? Det är ju så kul!
Efter ett tag hittade Irmelin en liten flicka (eller flickan hittade henne) att leka med och Oisín gick in och spelade fotboll med några killar. Vi kunde alltså bara luta oss tillbaka och titta på… Gött!
Killarna behandlade Oisín bra trots att han inte kan skjuta som de, han liksom vinklar foten inåt och föser bollen framåt med utsidan av vristen. Han kämpar på och springer så gott han kan.
Helt plötsligt – när han missar mål och ska gå fram och stå i mål – knuffar killen honom. Han faller naturligtvis platt bakåt men tar sig upp och går genast ut till oss utan ett ord. Vi sitter handfallna – VAD i hela friden gjorde han? Och varför?? Killen vänder sig om och säger förlåt.
Jag frågar Oisín vad som hände, vad sa han? Oisín rycker på axlarna, han vet inte. Killen sa tydligen ”Detta är mitt mål.” För att sedan knuffa omkull honom.
Peter och jag debatterade lite tyst varför och om vi skulle göra något. Jag var nyfiken, han verkade inte irriterad eller den ”knuffande typen”, säkert en två-tre år äldre.
Vi reste oss för att gå nån annanstans (killen hade sagt förlåt, jag ville inte bråka) då han vänder sig om och frågar – trevligt: ”Vill han inte vara med mer??”
Jag går fram: ”Jag tror inte det…” Och så kan jag inte låta bli; ”Varför knuffade du honom?”
Han ser olycklig ut: ”Jag skulle bara skoja med honom, knuffa till honom lite” Stackaren!
Jag berättade om sjukdomen och sa att han inte kunde veta det och han såg lite lättad ut. Berättade även för Oisín vad killen sagt och Oisín funderade lite och sa: ”Kanske att jag skulle berättat innan…”
Kanske. Å andra sidan är väl det inte det viktigaste. Jag menar – han är ju så mycket mer än bara en sjukdom… kan ju iofs vara bra att undvika att bli omkullknuffad av folk för att de förutsätter att han har normal styrka.
Jag sa till Oisín att han FÅR säga om han VILL men att det är något han ska bestämma själv, vid varje tillfälle. Inte helt lätt…
Stackars Oisin!! Det är inte lätt att vara kille med stort hjärta!! Vi går igenom liknande med Jack, hans touretts gör i bland att han visslar eller harklar sig eller har andra ljud för sig, vi brukar fråga honom om han vill att vi skall tala om i vissa lägen, tex nu på påsklovet var vi i england och han skulle gå en 2 tim snowboarding kurs och han hade ganska mycket ljud för sig denna morgonen, så han ville att vi skulle berätta för ledaren, han tycker det är skönt att slippa försöka hålla ljuden inne även om det inte går helt. Det är inte lätt som förälder att veta hur mycket man skall säga eller hjälpa. Kramar på er!!
Precis! Man vill ju hjälpa – utan att curla… Oisín har viss fördel eftersom folk (även barn) ofta ser att han rör sig annorlunda och brukar vara lite försiktiga…