Om man vill läsa om lill-draken i magen så länkar jag här: http://nr5.lindaljohansson.se

Dessutom kan jag meddela att våra majestätiska granar ryker snart. Sorgligt men sant. De är så vackra men gamla och man kan kanske inte räkna med att de faller åt rätt håll när de väl bestämmer sig för att falla…. 🙁

Just så ropade mina älsklingar när jag kom hem på rasten (jobbar delad tur idag). Då hade deras moster handlat pyssel och de hade egenhändigt gjort presenter…!

Oisìn har gjort det översta, Irmelin mittersta och syster Fina det understa. Finaste presenterna! Coolt!

På förkvällen drog ett åskväder sakta in över Fritsla. Det var varmt och precis när solen skulle gå i moln blev ljuset helt magiskt!
Jag tog kort på vårt blommande äppelträd i halvt motljus. Det blir aldrig lika bra med mobilkamera men ni kanske kan få en känsla för hur vackert det var… 🙂

Underbara försommar – vad vi längtat…!

Kom hem i skymningen och gick för att se hur de omplanterade jordgubbarna mådde (alldeles utmärkt!) när jag fick se något konstigt på ett miniträd i samma land.
Trodde först det var några konstiga stora runda knoppar/blommor, sedan insåg jag att det faktiskt var mängder av snäckor!

Vet inte hur tydliga bilderna blev men det var en häftig syn. Tror de äter… det förklarar också mängden snäckor i det lilla landet… 🙂 Fina!

Match idag. Bajen leder med ett mål i halvtid och jag firar med alkoholfri öl, chips och popcorn:

Framför allt har de spelat så vackert (ta i trä)! Draken har vaknat lagom till andra halvlek och buffar i takt.

Vi skulle varit på kalas idag men Irmelin har feber… 🙁

Trots en tuff förkylning har jag lyckats arbeta lite i trädgården. Rosorna är rensade, nedklippta och gödslade:

Fick klippa ned mycket på ena klätterrosen (närmast) men det kommer många skott vid roten.

Längst upp i trädgården hittade vi en glad överraskning:

Det verkar som att Magnolian överlevde den sena planteringen, kylan och rådjurens framfart. Det ljusrosa måste väl vara en blomma…? Första året! Yey!! (hoppas!)

Jo! Vi firar Valborg i Fritsla i år!

Fast vi flyttar kalaset till Viljans park med en rejäl brasa och en något mindre kör. Kanske ett litet, litet tal och varm korv. Lockande, eller hur? Jag tycker det ska bli roligt – och stämningsfullt. Kl. 19 har vi sagt.

Dessutom jobbar vi med Fritslabladet (mest svägerskan som vanligt) som kommer ut om ett par veckor. Yey! Lite mycket nu men snart kommer väl våren…? Alltså på riktigt?

Vad hände med våren…??

Vi har tillbringat flera timmar på Leos lekland idag. Jag orkade inte springa och jaga lika mycket som vanligt men lite måste man ju köra…? Det är ju så kul!

Efter ett tag hittade Irmelin en liten flicka (eller flickan hittade henne) att leka med och Oisín gick in och spelade fotboll med några killar. Vi kunde alltså bara luta oss tillbaka och titta på… Gött!

Killarna behandlade Oisín bra trots att han inte kan skjuta som de, han liksom vinklar foten inåt och föser bollen framåt med utsidan av vristen. Han kämpar på och springer så gott han kan.
Helt plötsligt – när han missar mål och ska gå fram och stå i mål – knuffar killen honom. Han faller naturligtvis platt bakåt men tar sig upp och går genast ut till oss utan ett ord. Vi sitter handfallna – VAD i hela friden gjorde han? Och varför?? Killen vänder sig om och säger förlåt.

Jag frågar Oisín vad som hände, vad sa han? Oisín rycker på axlarna, han vet inte. Killen sa tydligen ”Detta är mitt mål.” För att sedan knuffa omkull honom.
Peter och jag debatterade lite tyst varför och om vi skulle göra något. Jag var nyfiken, han verkade inte irriterad eller den ”knuffande typen”, säkert en två-tre år äldre.

Vi reste oss för att gå nån annanstans (killen hade sagt förlåt, jag ville inte bråka) då han vänder sig om och frågar – trevligt: ”Vill han inte vara med mer??”
Jag går fram: ”Jag tror inte det…” Och så kan jag inte låta bli; ”Varför knuffade du honom?”
Han ser olycklig ut: ”Jag skulle bara skoja med honom, knuffa till honom lite” Stackaren!
Jag berättade om sjukdomen och sa att han inte kunde veta det och han såg lite lättad ut. Berättade även för Oisín vad killen sagt och Oisín funderade lite och sa: ”Kanske att jag skulle berättat innan…”

Kanske. Å andra sidan är väl det inte det viktigaste. Jag menar – han är ju så mycket mer än bara en sjukdom… kan ju iofs vara bra att undvika att bli omkullknuffad av folk för att de förutsätter att han har normal styrka.
Jag sa till Oisín att han FÅR säga om han VILL men att det är något han ska bestämma själv, vid varje tillfälle. Inte helt lätt…