Jaa… Det flyger lite pollen i luften… Mina ögon ser ut såhär:

Trots både anti-histamin och ögondroppar som Peter gav mig när han var hemma på snabbvisit (han jobbar hela helgen) svullnar ögonen upp och kliar och svider något hemskt! För att inte tala om snorandet… Snart nyser jag bort folks kläder som Anna gör med långa farbrorn när hon var förkyld (söt bok!).
Egentligen borde jag nog inte gå ut men det är för varmt inne men bättre ute… Jag vill ligga ute på filt och läsa trivsamma deckare. Det är precis lagom ute idag, ingen sol men ändå en bit över 20-strecket. Jag har bestämt mig för att lägga in ett gnällinlägg här innan jag städar upp lite för att sedan trotsa alla pollen i Fritsla och lägga mig i gräset. Ikväll ska jag leta efter stjärnfall för att fullborda en av mina favoritlåtar av Herr Winnerbäck (visserligen utspelar den sig på valborgsmässoafton men det behöver man inte tänka på… Skönt med lite ös såhär på söndagsförmidagen!):

”Vi skratta’ och drack vin direkt ur flaskan som sig bör när det är vår och fest och man har  tappat kollen…”

Har dessutom köpt biljetter till Bajen – ÖIS (rika föräldrar och dålig hygien) imorgon. J säger att det kan vara när han dricker öl som Hammarby förlorar… han kör ju ganska sällan så det kan ligga något i det… Peter ska DEFINITIVT inte köra (se hur det gick mot Jönköping…) och jag har inte haft tur med mig heller (kanske tycker ni detta säger mer om Hammarby än om våra dryckesvanor men då säger jag bara en (1) sak: 3-1 i cupen.) Jag ska ju faktiskt jobba imorgon med… Om jag kommer ihåg hur man gör… 🙂

Har varit med barnen och tittat på Salem Al Fakir i stationsparken i Kinna här i kväll. SÅ professionell! Och charmig! Sprang runt på scenen med energi som inte var av denna värld! Medan vi stod i regnet. Jag hade med mina barn + kusin E. Och mormor förstås. Och vi dansade. Massor! Salem tappade aldrig fokus utan spelade verkligen med hjärtat i en timme, det var underbart att  se!

Efteråt klappade vi men det var snart bara vi som klappade så vi började röra oss mot staketet för att förhoppningsvis få en autograf. Då kom han ut och körde ett extranummer till allas förtjusning! Han förklarade att publiken brukar klappa tills han kommer ut igen… Det tyckte jag var otroligt fint att han körde ett extranummer!! Han kunde bara gått iväg… tror det beror på att alla var så otroligt nöjda! Han hade redan gjort ett kanonjobb – jag tyckte man inte kunde begära mer, men så kommer han ut och kör en riktigt bra låt till! Awesome!

Vi såg honom gå ut men han kom inte fram till staketet. Kusin E var något besviken men var annars så nöjd att hon kom över det snart. Vi pratade om att han säkert var trött efter spelningen och att folk kanske drog i honom jämt och att han behövde vila. Vilket han säkert behövde efter en sådan spelning! Han sjunger dessutom helt outstanding! Wow! En av de bästa konserter jag nånsin varit på om det inte varit för orutinerade Kinna-bor…! Såhär:

Ska man på konsert tar man för h-e inte med sig paraply!! Imbecilla bönder! Stå längst fram med ett parasoll i högsta hugg… Damn it! Vuxna människor som definitivt borde veta bättre! Inte ens när arrangörerna bad att de skulle ta ner paraplyet för att de bakom skulle se – fick vi reaktion… Jag som HATAR paraply – och aldrig använder paraply av ren princip – höll på att krevera… Ignoranta, egotrippade Kinna-bor… Ja, jag blev arg – det har inte riktigt gått över än… 🙂

Kl. 19 ikväll sjunger Vårkören in våren på Bjälbo. Det kommer vara vackert och finstämt. Alla kommer ha mössor utom jag som vägrar eftersom jag inte tagit studenten. De kan kalla det ”sångarmössa” tills korna kommer hem, jag kommer ändå känna mig som en lögnare med den på.

Vi har övat tre gånger men eftersom vi sjungit ihop så länge kan alla sina stämmor och det handlar egentligen om att vi ska sjunga ihop oss. Vissa sånger har så många som sex stämmor. Det kommer bli så vackert och jag kommer att njuta! ”Vintern rasat” får vartenda hårstrå att stå rätt upp (utom håret på huvudet, förstås! 🙂 ) på övningarna i församlingshemmet. Det är mäktigt. Det är så härligt för alla lyfter sig ett extra snäpp på just ”uppsjungar-dagen” och jag kan njuta utan nerver och bara sjunga ut.

Det enda jag saknar är den gamla stentrappan på Bjälbo. Den var så fin att stå på och man kom i så bra nivåer…

Nej! Nu ska jag plugga färdigt för jag har golv att dammsuga och torka eftersom vi ska ha gäster här imorgon, dessutom ska vi på kalas ikväll till mostern. Hon fyller jämnt (typ 40 😉 ) så det blir lite kalas…

Så väl mött på Bjälbo om några timmar, då ska vi sjunga så ni nästan ramlar omkull! 🙂

Japp. Det är jag.

Var nämligen på körövning igår. Jag fullkomligt ÄLSKAR att sjunga i kör. Det är så kul när det stämmer, när stämmorna klingar snyggt och man jobbar ihop och bär upp varann. Tyvärr blir det inte så ofta nu men en gång om året när C-E ringer, frågar jag sambo och föräldrar snällt om tre lediga kvällar som inte involverar jobb och de ställer alltid upp. Hurra!

Jag har sjungit sopran de senaste åren och det är härligt att bara slappna av och sjunga. Alt-stämmor kräver mer jobb och fokus, tycker jag. Men i år såg altarna lite få ut och jag tyckte det kunde vara kul med lite omväxling. Senast jag sjöng alt-stämmor på vårsångerna var nog 12-13 år sedan, men tänkte att jag kör väl på! Han sjunger väl genom stämmorna och så får jag väl läsa noter, brukar jag vara ganska hyfsad på…

”Inte behöver vi väl gå igenom stämmorna!” Säger han glatt och kör igång med ”Vintern rasat” så taket lyfter. Bara att gilla läget. Någon genomgång fick vi på de lite svårare sångerna och – tack och lov – noter med oss hem (får vi iofs alltid). Nu får jag plugga! Men det är så roligt, utvecklande och inspirerande! Kanske kan jag sätta mig med gitarren och tonsätta de där stackars texterna också nån gång. Har ingen inspiration…

Förövrigt är jag ikapp med pluggandet. Har lämnat in mina uppgifter nu på morgonen och fått tillbaka VN på den ena. Yey! Har en uppgift på söndag och två på måndag. Än får jag inte vila… 🙂

Wow! Sånt här gillar jag! Rube Goldberg-maskiner är så otroligt häftiga! Här finns ett band som gjort en musikvideo på bara en lååång sådan. Börjar med domino-brickor och fortsätter med allt du kan tänka dig. Paraplyn, ballonger, ett stort antal bollar i olika storlekar, färger och material, alla möjliga hävstångar och rep, fläktar, en TV-apparat och t.o.m. en bil! Min Peter tipsade mig för han vet att jag äääälskar sånt här. Så titta och njuuuuut!

Han kommer tillbaka och spelar låtar från ”…och stora havet”. Denna fullkomliga skiva! Jag kan varenda textrad. Jag skulle kunna sjunga vilken låt som helst även om du väckte mig mitt i natten. Fast inte om du hade en mikrofon i handen förstås… 🙂

Jag såg honom live i Göteborg för ca tio år sedan. Jag missade mycket av hans framträdande men jag var ändå så fullkomligt lycklig. Det var ju en dröm som man hade trott var omöjlig…! Vill minnas att jag satt på Björns (eller nåns. Kanske Sakaris?) axlar och fick se de sista låtarna iaf. Tror de hade dåligt samvete för att vi kom så sent. Mina kompisar hade väl inte riktigt insett storheten hos Jakob så de skyndade sig inte så mycket som jag ville. De var där för att se Thåström som spelade sist.

Inte heller denna gång åker han själv på turné. Reperbahn som jag bara känner till lite halvt och Alphaville som jag tycker är skräp åker med. ”Forever young” kallas turnén. Så är jag beredd att lägga 640 kr för detta…? Jag tycker att det kan vara värt pengarna för att få se en av mina största idoler. Han är högst däruppe på toppen med Lars Winnerbäck och Peter LeMarc. Litet problem dock. När turnén är i Varberg är vi på bröllop i Stockholm. Hur stor är chansen att han åker på egen turné efter det här? Jag ska väga för och emot i några veckor innan jag bestämmer mig…

Avslutar med lite klipp. Först Nyhetsmorgon i TV4 och sedan en video på Youtube när Hellman spelade på Mejeriet i Lund. Han spelar först VÄRLDENS bästa vårlåt – ”Vintern dör” och sedan… Ja, ni förstår ju hur kul och bra det kan bli på en konsert med en man som – på sin egen spelning – sätter på en skiva med en annan artist och dansar lite… Snacka om att tänka ”outside the box”! Jag tror iofs ljudkillen missförstod lite, ville Jakob inte sjunga del av låten själv? Titta och döm själva:

Nyhetsmorgon

Egentligen skulle jag skrivit ett inlägg om den tokiga tanten som påstår att män inte kan ta hand om ”späda barn” (det heter spädbarn!) eftersom deras hjärnor inte är utvecklade åt det hållet. Jag undrar åt vilket håll hennes hjärna är utvecklad. Åt stenåldern, kanske? Ska skriva sen. Men jag resonerade som så, att hellre goda nyheter än idiotiska!

Lyssnar på sommarpratarna jag missade från i somras. Podradio är toppen och sommar är ännu mera toppen! Gud, vad jag längtar efter sommaren, på samma gång som jag älskar det här kalla fräscha. Visst är snön lite salt-tråkig på sina ställen men gudomligt vit överallt annars. Så fantastiskt vitt! Och den vackra rimfrosten… Pulka och skridskoåkning. Det blir inte mycket roligare än så…! Och vi har ju sluppit slask! Toppen igen!

Lyssnade på Lena Philipssons sommar imorse. Insåg att jag gillar henne. Mycket. Bl.a. berättade hon om bakgrunden till den vansinnigt roliga sketchen ur ”I manegen med Glenn Killing”. Ni vet, denna:

Gudars så roligt! Jo, Lena hade frågat Robert Gustafsson om den. Hon kände inte igen sig riktigt. Hon tyckte sketchen var väldigt rolig men det var ju inte hon. Tydligen är Lena väldigt blyg utanför scen – eller var det på den tiden iaf. Inte alls sådär snurrig och ofokuserad. Då sa Robert Gustafsson att de hade sett henne i en intervju med Stina Dabrowski där hon hade tittat åt helt andra håll och svarat konstigt på frågorna. Osammanhängande och ibland inte alls. Det var precis efter hon fött barn och var väl i nån sorts amningsdimma, sa Robert. Jättekul, tyckte han.

Sanningen var den att Stina hade varit och förberett hemma hos Lena inför intervjun och då tittat på hennes nya lilla bäbis. De hade pratat mest om den nya skivan och Stina hade också frågat lite om bäbisen, förstås. Mest av artighetskäl – trodde Lena. Det visade sig att Stina var inte särskilt intresserad av skivan under intervjun, utan av bäbisen – och förlossningen! Det gjorde Lena fly förbannad och det var därför hon svarade så konstigt. Hon var helt enkelt för arg! Hon var där för att prata om sitt jobb! Jag hittar inte intervjun på youtube, tyvärr…

Hur är nu jag Lena Philipssons motsats?? Jo! Vi är båda helt olika personligheter på scen och utanför scen. Lena var blyg och kunde inte prata på scen. ”Mår ni brrraaaa” (på rullande vetländska) var liksom hennes replik. Men hon kunde stå och sjunga hur mycket som helst. Jag däremot… jag kan nog prata i timmar på scen (tror jag, har aldrig försökt utan manus) med hur mycket folk som helst framför mig. Det rör mig inte. Ska jag däremot sjunga… ja då vill jag helst gömma mig! Särskilt om jag skrivit låten själv. Vågar inte titta på publiken – även om det bara är närmaste släkten. Illstirrar på notpappret fast jag kan ackorden och texten perfekt.

Nu har jag fått i uppdrag att sjunga på nyaste lille kusinen F’s dop. Jag tycker det är SÅ kul! Klart jag vill! Har redan börjat skissa på ny låt (klart han ska ha en egen!). Men nerverna… Vad gör man? Valium? Peter och jag har även blivit tillfrågade att vara gudföräldrar… Iiiiiihh vad det gjorde mig glad och det ilade i magen. Alldeles tårögd blev jag av förtroendet! (Hoppas det inte är hemligt…?)

Japp. Nu har det gått en vecka. Löftena var svåra. Sockret har jag inte lyckats stå emot särskilt bra. Maten går bra vissa dagar, oftast inte – om jag ska vara ärlig. Faktiskt först idag som jag börjat ta mina stapplande steg mot sockerfriheten…

Det enda jag lyckats liiite med är tonsättandet. Fast jag har bara finslipat lite i tankarna. Och skrivit 2 nya texter ist. Går åt fel håll kan man säga…Blev så inspirerad av en av julklapparna av svägerskan, nämligen Lars Winnerbäcks bok ”112 sånger”. Nån dag ska jag sätta mig och spela igenom de gamla låtarna, de som jag fortfarande kan utantill. Han har skrivit rena kommentar på några låtar och det gör mig alldeles varm och lycklig inombords. Massa bilder och ibland små pilar och saker som gör det lagom personligt, utan att bli plottrigt. Åh, han är fin! Anyway, hans bok inspirerade mig mer till textskrivande än musikskrivande. Jag har ju lättare att skriva, behövs ingen gitarr, kan bara låta det flöda. Dessutom vill jag inte ta fram gitarren när Peter är hemma… Den där eviga scenskräcken (behövs ingen scen och det räcker med en publiken – även om han är min sambo i rummet brevid och kanske hör – för att jag ska bli helt toknervös…) är svåröverkomlig. Men jag vet att om jag väl sätter mig så är det SÅ kul och jag är färdig på ett kick…

Så ja, detta med nyårslöften var ganska mycket svårare än jag trodde. Men det har bara gått en vecka! Har 51 veckor till på mig. Det hinns la’ mä’!

Bilden har jag lånat från adlibris.com

Fick flashbacks i lördags… En gång i tiden umgicks vi med dansband. Speciellt Bhonus. De hade en fantastisk sångare vid namn Peter Larsson. Han var grym!!  Det började egentligen med att jag blev meddragen till gammaldans av föräldrarna, där kom jag i samspråk med musikerna. Naturligtvis. Eftersom jag är musikintresserad själv så började jag ju kika på hur de löste saker musikaliskt medan jag dansade. Jag dansade i många år och helst till C-laget. Härlig humor och musik man blir glad av! Via Robban i C-laget (en sån härlig människa! Öppenhjärtig så det förslår, fullkomligt ärlig och bara snäll, rätt igenom!) hittade jag till Bhonus. Jag bodde i Göteborg och drogs med till ett rökigt pyttelitet ställe som hette King Creole (typ) i 5an-huset. Peter Brodin (ljuuuvlig gitarrist och sångare, då i Trippix, vill jag minnas, senare i C-laget) var också med. Jag hade blivit varnad men hade ändå ståpäls över hela kroppen när han tog i med sin mäktiga pipa. Jisses vad han sjöng, den där Peter Larsson! Senare fick jag ett band av Robban med live-inspelningar och det var fantastiskt vad han satte tonerna på pricken, även live!

Sedan åkte jag och lyssnade när de var i närheten, ibland med Sara i sällskap, ibland Robban. Vi hade t.o.m. en ”efter-fästning” efter spelningen i Varberg. Vi satt på klipporna och de sjöng ”Surfer girl” bara för oss :). Där fick vi också reda på att en av dem hade absolut gehör. Sjukt! Nån blåste i en flaska och han sade vilken ton det var, så kontrollerades det på gitarren. Han hade rätt varje gång! Wow! Alltihop var väldigt kul men också helt oskyldigt. Jag har hört mycket om groupies genom åren, även med gammeldans-musikerna. De är ofta väldigt sociala och trevliga. Klart att tjejer gillar det… Alltid lockande med en karl med gitarr i näven. Det är dock inget för mig, jag har aldrig haft ihop det med någon av dem. Är inte intresserad av att sno andras män. Men hade Peter Larsson (som då var singel) frågat hade jag nog inte sagt nej. Långt hår hade han också… Nej, mitt samvete är kritvitt. Iaf när det gäller Bhonus. 🙂 Iofs med andra band med, förutom lite fumlande i buskarna med en som faktiskt var singel. Det är tillåtet, tycker jag. Dessutom var jag hemskt förtjust i honom… Ja, den ungdomen!

Det jag saknar mest är gammaldansen. Modernt var aldrig riktigt nåt för mig, lite för mycket köttmarknad och fylleri. Då är gammaldansen bättre, bra motion och kul att lära sig nya danser. Trevliga människor och mycket sällan någon fylla. Tänk de magiska morgontimmarna på tolv-timmarsdansen i Sätila första helgen i juni… Suck… Planerar att ta upp dansen igen när barnen är större. Så kan de följa med! 🙂 Och min Peter förstås! Jag har redan lärt honom Kokosnöten och vanlig schottis. Ska försöka ta mig till Julagillet i Boråsparken på fredag om Irmelin är frisk och jag får barnvakt.

Bilderna är lånade från Danskalendern och Svenska dansband. Hittade inget bra med Robban i C-laget, de var för små så det fick bli en ny bild ist. Bilden var så kul med Conny och Sture som flummar i bakgrunden… Bhonus-bilden är från den tiden när jag träffade dem som mest. Hoppas ingen misstycker att deras bilder lagts ut här, då tar jag bort dem på studs! Lovar. 🙂

Det är 11 år sedan jag hörde den där frasen på radion. Jag satt på Victorins i Kinna där jag jobbade med lön från kommunen och sorterade smycken. Polerade lite. Då! När jag satt och lade halssmycken tillrätta medan höstregnet hamrade mot rutan sjöng han. Hest och rebelliskt: ”…för vi är inga yuppies med feta cigarrer / vi är yviga pojkar med för stora gitarrer…” och jag var såld. Där och då började min tonårscrush som skulle hålla i sig i flera år. Lars Winnerbäck, du stal mitt hjärta. Jag köpte ”Med solen i ögonen” och sedan ”Dans med svåra steg” och ”Rusningstrafik” i snabb takt. Han sjöng ju om mig! Han förstod mig! Från ”Av ingens frö” till ”Kom änglar” till ”En svår och jobbig grej” till ”Höst på min planet” till ”Pollenchock och stjärnfall” till ”Tvivel” till… ja listan kan göras hur lång som helst. ”Vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan, som sig bör / när det är vår och fest och man har tappat kollen…” Det var sånt vi gjorde på den tiden, som sagt, han förstod mig. Den sommaren åkte vi till Göteborg och såg Winnerbäck med Sundström, Johan Johansson och allt vad de hette på turnén ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”. Spelningen var på Chalmers, det var sommar och vi var 19 år. Magiskt. Såhär såg han ut då:

Jag flyttade till Göteborg till hösten och köpte ”Kom” så fort den kom ut senare på året. Kunde alla låtar utantill (kan jag fortfarande – på alla de gamla skivorna) och gick och såg Winnerbäck när han var i Göteborg – oftast ensam men det gjorde inget. En av de gångerna var han på Trägår’n, jag stod längst fram och sjöng hela låtarna igenom. Sedan fick man önska. Jag skrek ”Kom änglar” Så högt jag bara kunde, alla andra ville höra låtar från nya plattan men efter första ”önskelåten” tittade han rakt på mig (jo, det gjorde han faktiskt!), nickade och vände sig om till bandet och sedan spelade han ”Kom änglar”. Wow…Från hans första skiva som släpptes på eget bolag, Elvira:

Samma år som ”Singel” kom flyttade jag till Irland. Aldrig har jag väl lyssnat så mycket på Lars Winnerbäck som när jag bodde på Irland. När jag var som mest ensam – av olika anledningar – då plockade Lars upp mig ur det svarta och jag levde upp ett litet tag till. Om han bara visste hur mycket jag har att tacka honom för… När jag kommit hem till Sverige släppte Lars ”Daugava” i samband med att mitt ex åkte hem till Irland. Ännu en gång hade han lyckats skriva om mig där jag var i mitt liv just då. Fast denna gången hjälpte han mig på sätt och vis att komma nära min nuvarande underbara sambo. Han gillar också Winnerbäck. Vi såg faktiskt Winnerbäck live tillsammans i Varberg förra året. Det var kul! Liten nostalgitripp för mig… Jag har missat massor skivor emellan och kan inte de utantill alls. Men de gamla låtarna sitter fortfarande och han har betytt mer för mig än någon annan artist någonsin. Han har varit en otrolig inspirationskälla. Idag är han i Borås. Jag är hemma och minns tider som varit. Snart ses vi igen Lasse…