Vill även i år berätta om min hjälte till son som springer Martenloppet – trots att han kommer ohjälpligt sist varje år. Han är medveten om det men kör ändå. Till hundra procent.

Sist i alla lopp cyklar en farbror för att kolla att alla hänger med, jag letade upp honom och förklarade Oisíns eventuella svårigheter. Sedan var det bara att vänta på startskottet!

Oisín placerade sig sist som vanligt för att inte hamna i en klunga och riskera att bli nedsprungen. Han är väldigt riskmedveten, vår son. Startskottet gick och det gick inte fort men det gick framåt och vi hejade allihop.

Förra året sprang de 1070 m men i år sprang de något längre; 1224 m.

Redan efter 4 minuter kom första killen och sedan ramlade de in, en efter en. Svettiga och trötta. Kusin E kom någonstans mitt i fältet (bra jobbat!) och vi väntade på vår Oisín.

Ganska långt efter den näst sista löparen kom vår Oisín  och han sprang verkligen så gott han bara kunde. Och han var hemskt trött. Jag var hemskt stolt!
Söta storkusinen A sprang honom till mötes och jag tyckte han fick extra kraft. För visst tog han sig över mållinjen i år med!!
Efter drygt 13 minuters konstant springande (och gående) – nästan 4 minuter efter hon som var näst sist – tog han sig självmant över mållinjen som den vinnare han faktiskt är. Jag grät floder av stolthet!

Länkar till tiderna:
P8 2010 (Av någon anledning heter han ”Oisim”… 🙂 )
P9 2011

Toppen Oisín!!

När man sprungit loppet får man medalj och en liten ”goodie-bag” med bl.a. en biljett till tivolit. Förra året åkte de en snurrkarusell som gjorde mig åksjuk resten av dagen.
Jag hade precis åkt på en ny omgång av illamåendet och det var verkligen inte läge att åka något sådant (tack och lov så gav det med sig efter ett par veckor den här gången)… Andra i familjen mådde illa – fast av lite andra orsaker… 🙂

Som tur är var storkusinen med och kunde ta med kusinerna på åkturen medan vi andra stod vid sidan och försökte ta kort.
Vilken toppenkusin man har…!