Om ni klickar på bilden längst ner i inlägget kommer ni till en sida där man kan skriva in sitt namn på den norska tidningens Verdens gangs nätupplaga. Som en manifestation för de drabbade och berörda och för att minnas att vi är otroligt många här i världen som vill gott.

Över 440 000 har länkat i en lång kedja. Vill du vara med?

Såg detta på en annan blogg och tyckte det var så fint… så jag lånade upplägget.

HEJ SEMESTER!

Jag avlöste allergin med en dunderförkylning – antagligen generöst utlånad från 6an. Har varit oerhört risig hela helgen men nu har jag jobbat färdigt! Tänker ta ett långt bad och läsa lite förnäm deckare. Imorgon börjar sommaren och ljuvligaste barnen kommer hem!

Jag funderar lite på varför norska terrorister kallas för galningar och inte terrorister (märkte att andra undrat samma sak, Anna funderar t.ex. på om SD twittrar ”Äntligen” även efter denna terrorattack) och jag klurar på om vi ska peka ut alla norrmän som ”galningar” efter det här. Eller gäller den regeln bara muslimer?

Edit 22.00: Nu har jag badat i 4  timmar. Häpp!

Jo, detta är historien om när Tilda kom hem på rasten när hon jobbade delad tur (6.45-12.00 och 16.15-21.15) och grävde i nästan 3 timmar efter muffen (på ett rör) och hade träningsvärk i 4 dagar. Träningsvärken hade den fördelen att jag klagade så innerligt att pappan trodde jag hade skadat mig – och jag slapp gräva mer… 🙂 (fast jag förklarade att det var träningsvärk 40 gånger…)

Allt började dagen innan när vi pratade om detta rör som skulle grävas fram. Pappan tänkte att han säkert skulle minnas var han grävde ner ingången till spolningsgrejen (alltså den man spolar in vatten i om det blir stopp i avloppet). Det gjorde han INTE – visade sig.

Min bror J och jag bar brädor och sedan ordnade jag lite att dricka. Vi började prata om röret och var vi skulle leta någonstans.
Pappan förklarade då pedagogiskt att vi letade efter ”en muff”. Här började min bror fnissa tämligen okontrollerat (vaddå? han är faktiskt bara 36…) och vad pappan än sa så blev det bara roligare och roligare.

Nästa dag började jag gräva. började vid väggen och grävde ca 1.5 m djupt och arbetade mig utåt (fyllde igen lite efter mig)

tills jag hittade en EXTRA stor sten. Och därunder låg en planka….

En halvrutten planka som lät lite… ihålig?

(mest för att ni ska se hur duktig jag varit och hur djupt jag grävt)

Och under plankan hittade vi…. *TRUMVIRVEL*
Den berömda MUFFEN! (förvisso under ett blått plastlock – men ändå!)

Jag var exalterad och dansade en egen liten krigsdans efter att ha funnit muffen! Tog en bild närmare ändå. HURRA!! Muffen är vår!

Nu har vi ett rör över marken!

Så kan det gå till här i renoveringens tid…

Nåt coolt som vi hittade var rälsen (pappa kände till det förstås men jag hade inte sett dem förut) som lades in under balkongen (det finns två förstås) när huset byggdes i slutet på 1800-talet. Tydligen når de en rejäl bit in i huset. Stabilt det, minsann! De blir man inte av med i första taget! 😀 Jag tog lite kort.

Nu ska jag jobba en sista liten helg innan jag har semester. På måndag blir vi med barn igen! HURRA! Förövrigt har världens finaste Peter fyllt år idag och vi åt marängtårta med grädde, massor av jordgubbar och CHOKLADgrädde som smakade MUMMA!

Tur att vi måste fira nästa vecka med när barnen kommer hem och tur att jag inte bestämt mig för att banta förrän till hösten. Hej viktväktarna – igen.

Nu har vi haft liten grillfest. Ser fram emot den lilla goa bakfyllan imorgon när jag får slappa HELA dagen och äta pizza.

GÖÖÖTT!!

God natt! 😀

PS. mmmmmmmmmm pizza!

Lilla Skrym… 🙂

Här ligger han och gottar sig…

Om jag hinner ska jag skriva ett inlägg imorgon om hur jag kämpade och kämpade men TILL SLUT hittade muffen. Stay tuned! 😀

Det finns ett gäng bloggar jag besöker dagligen. En av dem är ”En trevlig tjej” (Det är synd att det är så få tjejer som är trevliga nuförtiden.) som skrivs av en SFI-lärare i Stockholm med MASSOR av humor och ironi. Jag trillade in för ett par månader sedan och blev fast.

När jag läste där idag undrade hon varför Maria Montezami (nån lyxfru som jag inte orkar leta upp rätt stavning på, dessutom måste jag laga mat åt min arbetande karl) var refererare till hennes blogg (hon har aldrig skrivit en kommentar på Marias blogg, bara länkat till bloggen) och JAG – mina vänner – knäckte det! Det rörde sig om en pingback och nu har JAG t.o.m. förklarat hur man stänger av funktionen (tack google)!

Jag är nu – nästan officiellt – en hacker! Här har ni det inlägget. (Så får hon även en pingback, pedagogiskt va?)

Jag har ju utlovat bilder.  Anledningen till att vi ger oss på detta storjobb är att björken blåste ner i augusti förra året.

Vi börjar med bild på verandan som den såg ut:

Och anledningen till att vi gör om ordentligt:

Det har nämligen ruttnat en aning på sina ställen (ganska coolt perspektiv, tycker jag):

Sedan åkte ju kaprifolen ned, förstås:

Peter sågade ner räcket (mkt koncentrerad):

Vi tog bort golvplankorna (pappan är så tuff och gör med en hand):

Så kikade vi lite i taket med – fast Peter var den enda som var lång nog att riva där:

Så ser det ut… Vi jobbar på för fullt och väntar nu på att få virke så vi kan börja bygga! Fast först måste vi ju hitta mynningen på ett rör. Under verandan. Hus är konstiga… Återkommer väl.

Jag har klippt mig idag, ca 1,5 dm blev det för det var så uschligt slitet. Tyvärr blir det inga kort för jag är så svullen pga allergin. Jag som har grisögon i vanliga fall – har just nu grisögon fast på en väldigt TJOCK gris. Nej, det klarar inte mitt ego av. Ser inte klok ut.

Jag söjer mig med att konstatera att jag har klippt mig och går upp och får mat av min snälla bror. Om en timme börjar jag jobba.

Tjing!

…något jag funderade på under hela kvällen – när jag städade köket och när vi jobbade ute med verandan. Planterade om rosenbuskar, småträd och en klito… NEJ förlåt klematis ska det vara… 😉 + ett gäng lökar. Hoppas nån överlever. Vi har grävt hål också (Hej kabel!), det var tungt.

Till saken: Dilemmat.
Ponera:
OM jag skulle få för mig att spela in låtar på en skiva (mina) – och skulle få hjälp av en producent med att arra, lägga instrument och kör (helt efter mina idéer – jag vet inte riktigt hur detta skulle skötas utan att producenten får höra låtarna men ni vet… lek med tanken!) – vem skulle jag välja då (om man nu fick välja vem man ville)…? Lars Winnerbäck eller Peter LeMarc? Det tyckte jag var svårt. Jag funderar lite till, fast i sängen. Jag är trött och jobbet börjar 6.45 imorgon.

Tidigt. Väldigt tidigt.

Vår son har uppenbarligen tråkiga muskler. Hur har jag kommit fram till den slutsatsen undrar ni… jo, såhär:

De letar ju efter ett fel i hans gen, eller en avvikelse eller vad det nu ska kallas (proverna visar att den finns och i vilken gen – hm, som jag fattat det iaf). De letade på det ”mest troliga” stället men hittade inget där. Nu är den här genen så GIGANTISKT stor (alltså – i mikroskopet) så det tar tid att titta på den.
Så Oisíns muskelprov har skickats ut i Europa för att någon (förhoppningsvis) ska undersöka den som ett forskningsobjekt.
Det skickades ut i vintras (tror vi) och neurologen vet inte exakt var det är just nu – antagligen infryst nånstans i väntan på att nån forskarhungrig (yes, it’s a word!) människa ska förbarma sig över oss och vårt uppenbarligen tråkiga muskelprov.

Tänk om de visste vilken go, härlig kille som det muskelprovet kom ifrån… Då hade de stått på kö! Jajemän!

Där fick ni en liten update – om ni undrat över världens viktigaste muskelprov (för vissa av oss iaf)…

Barnen har det förövrigt bra på Irland och blir rejält bortskämda – men det är deras irlandssläktingar värda (jag tror nämligen de njuter mer av det än vad barnen gör… 🙂 )!