Nej. De vill inte ha mitt blod.

121 g/l hade jag (behöver minst 125) så det är bara att gilla läget. Jag har försökt iaf och även värvat Peter så jag har inte sprungit där alldeles förgäves. Nu ger jag det ett år innan nästa gång. Så det så.

Blodtrycket var 106/65 så det var bra men lite lågt som vanligt.

Om ni undrar så var det såhär i november 2010 och såhär september 2009.
Där finns även länkar om ni vill se vart man vänder sig för att lämna blod… Om ni skulle vara sugna menar jag. 😀

Vi har varit på Irmelins sista utvecklingssamtal på dagis idag. Vi tog våra cyklar och cyklade upp på eftermiddagen – hela familjen, efter vi planterat om och klippt gräsmattan.

Irmelin är en social tjej som sjunger ofta enligt fröknarna. Allt funkar jättebra med motorik och annat. Det kände man ju på sig, naturligtvis – men det är alltid skönt att höra det från andra med… 🙂 Hon äter bra på dagis (”hellre mat än knäckebröd”) och använder bestick som hon håller rätt. Det där med att håll DS däremot är kanske något vi ska jobba på. Men all sätt är val bra utom de dåliga…?

De hade spelat in en intervju med henne där de frågar vad hon vill lära sig i skolan. Hon vill lära sig om katter. Förstås.

När fröknarna frågar vad hon mer vill lära sig om fortsätter hon med: Sköldpaddor och hundar förstås. Och typ 50 djur till. Fröknarna frågar om hon vill lära sig skriva och det vill hon såklart ”Och läsa” lägger hon till och det är ju en fördel om man nu tänkt skriva, liksom…

Vi har förresten släppt katterna fria på nedervåningen men de håller sig mest i det egna rummet. De är allra helst ute och Irmelin är alldeles salig och leker gärna med dem. Hon har gjort egna leksaker med papper och snöre och hjälper gärna till att mata dem.

Jag har inte märkt av någon allergi på Oisín, mest jag som lider av det och det är bara när jag är nära. Men VEM kan motstå sådana söta pälsbollar??

Imorgon ska jag testa mig förr att se om jag får lämna blod – igen.
Wish me luck! 😀

Vi tar väl en sista spurt hos läkarna innan sommaren… 🙂

Igår stod neurologen i Borås på schemat fast denna gång på habiliteringen eftersom vi är färdiga på sjukhuset. Habiliteringen är de som ska följa Oisín resten av hans liv och som ska underlätta hans vardag och hålla koll så han inte blir sämre. Dock är det samma neurolog som vi träffat i 1,5 års tid nu så vi känner honom väl. Ändå blir Oisín tokblyg och vågar knappt säga ”flaska” (konstigt uttryck förresten) och jag vet inte varför… Neurologen är inte hotande eller otäck på något sätt, det enda är att han bryter lite men Oisín säger att han inte har några svårigheter att förstå, bara att han är blyg.

Vi pratade mest och svarade på frågor om hur det går med allt. Han lever trots allt ett ganska så normalt ”8-åringsliv”. Han kan ju faktiskt sköta sig själv. Klä på sig alla kläder (även om det tar tid och han suckar över sockarna) och gå till skolan själv osv.
Sedan blir ju skillnaderna mot andra barn större när tiden går, det går inte att komma ifrån. De andra i klassen blir starkare och springer snabbare – det gör Oisín också (tycker jag iaf) men absolut inte i samma takt. Huvudsaken är ju att han inte tappar i styrka (och vikt) så får han köra sitt eget race.

Neurologen frågade om vi ville ansöka om vårdnadsbidrag men vi har inte mer jobb med Oisín än vad andra föräldrar har. Jag förstod inte frågan först så ställd blev jag… 🙂
Jag frågade även skillnaden på Oisín och en ”normal” 8-åring och i de svagaste delarna (axlar, höfter och nacke) ligger han ca 40% under. Alltså att han har 60% styrka. Det är stor skillnad, tycker jag men svagast tycker jag han är i nacken.

Vi har fått kallelse till neurologen i Göteborg den 25 maj. Kanske att de nu vet vilken sjukdom Oisín har. Att det är en sk. Mitokondriell myopati vet de – men vilken av alla de sjukdomarna han har är fortfarande osäkert. Central core disease – eller någon annan. Lilla Oisín…

Nu har förresten båda barnen lärt sig cykla! Irmelin lärde sig i torsdags och har cyklat hela cykelvägen nedanför huset längs med järnvägen – stolt som en tupp (eller höna).
Oisín har givit sig på den stora cykeln som inte kräver lika mycket uthållighet och cyklar nu mycket bättre också. På den lilla 16″ fick han trampa som besatt och kom liksom ingen vart. Han var tvungen att stanna och vila 3-4 gånger längs med stationsstigen…

För några år sedan började jag känna av gräsallergi sådär framåt midsommar. I år har jag känt av björken också tror jag. Det är ett evigt nysande och snorande och lite kli i ögonen – men framför allt så är jag så in i BÄNGEN trött. Från morgon till kväll. Trodde det skulle bli bättre idag eftersom det regnat men så var inte fallet.

Huset börjar komma i ordning så sakteliga och jag har planterat om här hemma. Bananpalmen (som Peter förde in i boet) ynglar av sig så det är löjligt. Nu har vi 40 småpalmer här hemma (eller egentligen 8-10 – men det känns som 40). Likadant är det med vår Aloe vera. Nån som vill ha lite plantor? Även de frön jag planterade har jag planterat om. Allt tog sig utom Sharonfrukten – som kanske inte kan frösås, vad vet jag? – och plommon.

Jag hann färdigt allt innan den maffiga åskan igår och jag var ytterst nöjd med mig själv. Många krukor blev det…

Det är nog för svårt att se vad det är på just den här bilden, utan jag får ta fler småfoton på växterna.
Efteråt blev det lite stökigt på bordet:

Jag städade undan papper och redskap så fick regnet ta hand om resten (vilket inte var särskilt mycket0 iofs). En del tog jag in, en del får stå kvar och en del lade jag i låda till svärmor. 🙂

Två Carambole-frön satte jag och båda kom upp. De är så ljuvligt söta:

Om ni undrar vilka frön jag planterade så länkar jag HÄR till det inlägget. Annars kan ni bara klicka på ”Växter” i molnet till höger. Funkar också.

… så mår vi alla finfint (utom jag som antagligen brutit mittentån – eller iaf stukat illa. Men den är lila och snygg…) och försöker komma i ordning. Därför blir det inte mycket tid till bloggande nowadays.

Ska försöka ta mig samman och skriva något mer sammanhängande snart. Har prioriterat pianospel de korta ögonblick som jag haft lediga – och de har verkligen inte varit långa… Provade att spela in nytt pianokomp men när jag lyssnade med hörlurar lät det som om det stod människor och viskade i bakgrunden. Så spoooky! ( Vet att det inte är spöken utan sådana där störningar men alla håren står på ända ändå… har tittat för mycket på såna där Ghost hunter-program)

Ikväll är det möte i byalaget och tidningsmöte innan dess. Fullt upp… 🙂

Det går inte fort men det går… Bloggen ligger vilande medan jag försöker hitta platser åt allt tingeltangel jag har i mina lådor. Det är inte roligt men inte så hemskt heller…

Snart tror jag att jag börjar se ljuset i slutet av tunneln. Vi har till exempel fått upp TV och allt! Alla böcker är uppackade och nu har jag t.o.m. hunnit skriva ett par rader här inne.

Snart kanske jag kan hinna med att spela lite gitarr igen… kliar så i mina fingrar. Tur att man har ett piano nuförtiden (även om jag inte spelar alls så mycket som jag skulle önska – bara en snabbklinkning eller två ibland). 🙂

Vi hörs! Peace out!

Japp jag varvar saker med papper. Packar för brinnande livet men tog liten, liten paus för att öva på ”Förklädd gud” i Kinna. Jag blev sopran (hoppla hoppla) men bad om att få sjunga 2:a sopran. Då får man både lyxen att ta i utan att behöva koncentrera sig så värst men även lite utmaning emellan varven… det kommer bli SÅ maffigt! Tack körmoster!

Annars tar packningen upp all ledig tid. Jag har låtar och stämmor i huvudet men jag satsar på att de stannar så jag kan spela in dem när vi fått ordning…

Hoppas inte på något vidare bloggande inom de närmsta dagarna – jag kommer ha fullt upp med att släpa kartonger, soffor, soppåsar, elorgel och annat smått och gott…

Nu vill jag sova!!
Nästa gång jag bloggar gör jag det i ”nya” huset! 😀

Jag orkar inte skriva om den enorma bedrövelse seriepremiären innebar… Så jag skriver om något som är nästan lika deprimerande: Det uteblivna Vaborgmässoafton-firandet i Fritsla. 🙁

Jag har hört mig för och det är inget arrangerat, tyvärr. Jag hade gärna tagit tag i det men det har varit så mycket annat och jag har väl väntat på att någon annan ska göra det – som alla andra.

Min första reaktion var att fundera på vem jag kan dra in i ett eventuellt firande… innan jag insåg att jag har fullt upp med att flytta de närmaste veckorna.
Jag kommer verkligen sakna att stå på Bjälbos gård och sjunga av hjärtats lust – det gör mig SÅ lycklig. Men inte i år.
Hade någon annan tagit tag i det hade jag gladeligen sjungit – men vem har tid?? Och möjlighet?

Jag funderar på eget firande… Vi träffas hemma hos oss och sjunger ett rungande ”Sköna maj”! Vad sägs? 😀

Härom natten drömde jag en mycket verklig dröm. Jag var med barn, nånstans i mitten av graviditeten – och jag var JÄTTEtjock. Speciellt kommer jag ihåg att benen och framför allt vaderna som var som tunnor! En halvmeter i diameter, typ. Magen var också SJUKT stor och jag tyckte det var konstigt.
Peter var hur lugn som helst. Bara lycklig och klappade mig på magen hela tiden… 😀 Söt!

I drömmen gick jag till en barnmorska som klämde på mina gigantiska vader, tittade överseende på mig och sa:
”Så här ÄR det att vara med barn, förstår du.”
”Neej!” svarade jag bestämt, ”jag har varit med barn förr. TVÅ gånger – och så här brukar det inte vara!”
Då ler barnmorskan nedlåtande:
”Men lilla gumman… Du är i Sverige nu!”

Vad tror ni mitt undermedvetna försöker säga mig…?

Vet ni förresten att det är PREMIÄR på måndag? Min bror har bara sagt det 15 gånger – idag. Så jag har rätt bra koll… Genrepet i onsdags gick ju sådär… Svenska cupen är fånig i år, tycker jag. Tacka vet jag -10’s årgång, det var grejer det. Utom finalen – men den har vi glömt.

Jag har ju utlovat bebisfoton och jag står vid mitt ord… Här är alldeles nyfödda Irmelin…
Hon var söt – på sätt och vis. 😉

Det är inte kortet, hon såg verkligen ut sådan – här kommer nästa foto:

Ganska stor – 4520 g kom hon ut för 6 år (och 1 dag) sedan. Vill minnas att hon var 51 cm lång. Ögonen… fanns där inne nånstans. 😉
Goda vännen K kom och hälsade på på BB och sade att Irmelin var lik mig. Jag tog INTE det som en komplimang. Men det var väl sant – märks nu om inte annat…

När vi kom hem dagen efter var Oisín en mycket involverad storebror (han var 2,5 år) och var med överallt. Sötaste Oisín!

Sex år senare är de fortfarande tighta – men lite större. 🙂

Sist men inte minst kommer här en bild på 6-åringen med en framtand mindre…

Det är lite läskigt att tänka på hur det kommer att se ut om ytterligare 6 år…

Jag frågade om hon var en ”stor tjej” på födelsedagsmorgonen men hon hävdade att hon inte är stor förrän hon fått en lillasyster eller lillebror… hmmm då får vi vänta ett tag.

Nu ska jag kramas med Peter!