Ikväll är den stora FIFA-galan i Zürich. Ni vet, den där Linus Hallenius kan vinna The Puskas award för årets vackraste mål. Linus är inbjuden sedan december men jag får nöja mig med att titta på nätet… 😉
Det verkar inte som om någon svensk kanal visar galan.

Vill ni titta på de vackra målen igen så kan ni följa länken HÄR. På den siten kan ni också se galan senare ikväll om jag förstått det hela rätt.

Jag börjar skolan idag, barnen skulle börjat men blir hemma t.o.m. onsdag. Projektarbete och Arbetsmiljö och säkerhet står på schemat. Jag och två andra tjejer i Borås-området har format en liten grupp att projektarbeta i. 🙂

Om någon undrar över illamåendet så hänger det i. Jag har inte blivit magsjuk och mådde faktiskt inte sämre trots att Irmelin kräktes järnet. Var lite orolig men det gick faktiskt bra. (Hon sitter och tittar på My little pony nu. Pigg som attan. Men dagis har 48 timmars-regel och den respekterar jag.) Jag väntar fortfarande på svar från läkaren, skulle nog komma i slutet på den här veckan sa sköterskan som tog proverna. Bara att bita ihop.

Edit 22.30: Ja, Linus vann ju inte… Trist! Priset gick till turkiske Hamit Altintop för detta målet: LÄNK. Äsch.

Jo det är sant! Det sprider sig över nästan hela innertaket med läckor här och var. Vi har nu fått flytta sängen till lekrummet (pust och stånk). Tagit isär den och satt ihop den igen. Mitt i natten.

Mitt i allt detta vaknar Irmelin och tokspyr. Tur att hon är stor nog att hojta innan så inget kommer i sängen. Hon är så duktig, vår lilla flisa… Varje gång!
Vi skulle ju på teater imorgon – Madicken – i Gbg. Jag undrar om inte Irmelin är den som sett mest fram emot detta av alla kusinerna… Hon sa innan – mellan kaskaderna – att hon hoppades på att vara bra imorgon. Jag hade inte hjärta att säga som det är… inte kan man släppa ut henne i en foajé/teater full med barn… tungt.

Jag upptäckte läckan 23.30 och då hade den precis börjat, som tur var! Tänk om vi varit bortresta… Adjöken sängen… Jag ringde hyresvärden men han låg väl och sov som vettiga människor… jag var faktiskt på väg i säng själv då. Så blev det inte.

Imorgon (idag) kommer bilder och kanske t.o.m. en liten film på det söta (tänk positivt!!) ploppandet… Vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte.
Gäsp!

Undrar om hon kräkts färdigt än?? Vågar man gå och lägga sig? Klart man inte mår bra med så mycket kräks i magen, som min bror brukar säga.

2010 avslutades med fantastiskt vackra iskristallskreationer. Den ovanliga kombinationen av tjock dimma och -15 ger ett oefterhärmligt landskap:

På nyårsdagen löste vi melodikryss som vanligt (utom Peter som var… indisposed…) och sedan gick jag på en liten promenad. På Klevliden hade det runnit mängder med med vatten nerför byaberget (som alltid) och skapat tjock, tjock is och sol på det… SÅ maffigt!

Dagen efter lyckades svägerskan och jag ge oss ut på promenad också (jag hade tydliga ambitioner i två dagar… synd att det gick över) och tog vägen runt Finabo. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att fota:

Känns nästan lite synd att man bara har en mobilkamera men lite kan man njuta av bilderna även om de hade kunnat bli SÅ mycket bättre… När jag får jobb är en någorlunda bra kamera det första jag ska investera i. En liten som man lätt kan ta med sig.

Jag rekommenderar en liten klick på bilderna för större bild. Det är värt det! 🙂
Nu ska jag ta med mig min karl och uppsöka närmaste säng. Nattis!

Det är en sällsam känsla att stå på Kastrup och räkna ner minuterna tills de landar. Det sticker i fingrarna och jag försöker avleda uppmärksamheten med en ”trevlig” deckare (Dödergök av Katarina nånting) och människobetittning. Jag är så förväntansfull och nästan hektiskt nervös. Jag ler åt alla.

När de har landat så står jag vid utgången. Det är superviktigt. Jag MÅSTE vara där när de kommer genom dörrarna så jag vågar inte annat, har inte ro till något annat heller…
Varenda person som går förbi granskar jag noga… ser han inte lite irländsk ut…? Står de DUB på väskan där? Det värker i bröstet av återhållen gråt. En och annan tår letar sig fram – av förväntan.
Varje gång jag skymtar något gult genom skarvarna (som i flygplatspersonal) står jag på helspänn. NU, kanske… nej. Det brukar ta tid, 45 min stod jag så idag. Redo att springa fram och ta dem i famn, krama dem och andas in den underbara lukten av Oisín och Irmelin. På helspänn med vita knogar eftersom jag kramar räcket så hårt, varje gång jag blir medveten om det så släpper jag taget och försöker slappna av men snart finner jag mig stående på samma sätt igen…

Så ser jag dem, sekunden efter ser de mig och jag KAN inte hejda tårarna. Suddigt ser jag dem släppa väskorna och springa mot mig och rakt in i famnen. Jag är så lycklig att det gör fysiskt ont. I magen, i hjärtat, bröstet överallt. Jag blir tvungen att sätta mig ner på knä innan jag svimmar men det är så UNDERBART! Jag blir hel igen. Irmelin gråter lite med och Oisín pratar konstant. De är SÅ fina!

Annars har resan gått bra. Hade fantastiskt trevligt sällskap ner. En dam några år innan pensionen med ett fascinerande öde. Jag hade tur som fick träffa henne, en oerhört stark kvinna som gått genom flera kriser och kommit ut starkare på andra sidan.
Klart att tågen var lite försenade men vi missade inga anslutningar eftersom de i sin tur också var försenade… Personalen på SJ gör ett hästjobb och ska ha massor av cred!
Jag är dödstrött och ser fram emot att lägga mig för att tillbringa hela morgondagen med de ljuvligaste barn man kan tänka sig…

Gick och tog mina prov idag, svaret får jag inte än på ett tag. Slutet på nästa vecka om de inte hittar något akut. Illamåendet hänger i men jag kan leva som vanligt förutom viss yrsel och svårt att äta. Lite går ner och det funkar…

Går just nu och väntar på att det ska bli morgon så jag kan åka och hämta världens (i mina ögon) finaste barn. Hoppas på en lugnare resa denna gång! Vad man längtar…
Har ikväll slagit in barnens julklappar, så kul!!

Ja, bror min har konspirationsteorier så det räcker… För er som läst på bloggen och inte pratat med mig personligen kan det kanske misstänkas en och annan bebis i min mage. Så är inte fallet och det har konstaterats av BM på MVC. Jag har gjort gravtest och det visade negativt + att spiralen (koppar) sitter där den ska.

Illamåendet beror på något annat. Frågan är bara vad och jag hoppas testerna på måndag ska kunna ge mig svaren. 🙂

… på nya året. Ja, inte jag utan mer min älskling. Fast jag känner mig lika kass… illamående, torr i munnen och extremt hängig. Huvvaligen!
Nu sitter vi på soffan och tittar på ”My best friends wedding”. Skönt. Ganska lagom för dagen…

Jag löste melodikryss på 1an medan Peter tog liten sovmorgon och tog sedan en liten extrapromenad på vägen hem. Ska jag nu ha svårt att äta så kan jag lika gärna utnyttja det och promenera lite och tappa nåt extra kilo. Förr eller senare går illamåendet över och då kommer jag börja äta igen.

Gott nytt år! Det har varit ett omtumlande år för familjen Lindal… men på’t igen! 🙂
Imorgon kommer en uppdatering för mina nyårslöften… Hur gick det? Hmm… tja, sådär men vi återkommer till ämnet imorgon. Nu behöver jag slappa lite!

Mitt illamående har inte blivit bättre. Igår var det lite mindre intensivt (inbillade jag mig) – kanske pga att jag åt lite men hela tiden – men idag är det lika illa igen. Efter familjens påtryckningar ringde jag till slut vårdcentralen och fick en tid 45 minuter senare. Älskar att bo på landet…

Farbror doktorn pratade med mig och frågade om stress och så. Jag sa som det var: Det ska mycket till för att stressa mig…
På väg in till undersökningsrummet berättade jag att jag tyckte det var pinsamt eftersom jag inte hade mer än bara lite illamående att klaga över men han klappade mig fint på axeln och sa att han var glad att slippa gå på A-kassa. 🙂
Så lyssnade han på hjärta och lungor där allt lät bra. Vidare tog han blodtryck: 104/70. Jag vet att det är lågt men jag har alltid haft ganska lågt, såhär på ett ungefär… tror jag.

Sist men inte minst så klämde han på magen. Det lät tomt (bra) när han knackade och jag hade inte särskilt ont, det är ett hugg eller två allra längst ner i magen bara… då och då. Han kände inga konstigheter sa han. Däremot ville han kolla järndepåer, kanske lite järntabletter är allt jag behöver…??

På måndag ska jag återkomma för ett gäng tester. Fram tills dess får jag väl bita ihop och pilla ner lite mat så gott jag kan. Blä.

… och det var inte alls så illa som jag föreställt mig – förstås!
Jag ska försöka sammanfatta (så gott jag förstår):

De har tittat i genen efter den typ av förändringar som man har när man har CCD men inte hittat dem. Alltså måste de fortsätta titta i genen som tydligen är väldigt stor. Det finns en mängd sjukdomar av den här typen, klart är emellertid att han har en ärftlig muskelsjukdom och det kan fortfarande vara CCD.
De kommer ändå att testa honom för malignt hypertermi (när kroppen värmer upp sig själv tills organen går sönder och man dör – usch) när han blir gammal nog. Tills dess får vi upplysa om risken om han ska sövas fler gånger.

Angående andningsundersökningen (om ni vill läsa om den igen så länkar jag HÄR) så är andnings”trycket” något sämre än normalt men ändå ok, antagligen beror det på att den lägre muskelstyrkan. Han syresätter sig bra hela natten men har små andningsuppehåll, ”som när man snarkar” som neurologen sa. Det är inget farligt och nog ganska vanligt.
De tog blodprov dagen innan och det första de gjorde på morgonen för att mäta koldioxidet i blodet. Det kom tillbaka inom det normala men högt, 5,9 var värdet och det är normalt upp till 6,0. Neurologen skulle skicka vidare detta till ”lungexperterna” och så skulle någon återkomma, han trodde inte det var någon fara men ”för säkerhets skull” som han uttryckte det.

Så där är vi nu. Skönt! Jag blev ju orolig eftersom jag fick för mig att neurologen hade så fruktansvärt dåliga nyheter att han inte ville förstöra jul och nyår med dem. Så var inte fallet – han hade bara så otroligt mycket att göra. Stackars! Så en neurotisk mamma på det… 🙂

Mitt illamående lägger sig inte och jag börjar bli desperat. Snart måste jag väl ringa till vårdcentralen igen men det känns så pinsamt, de kommer också tycka jag är neurotisk och att illamåendet beror på stress. Så kommer de att tänka att de minsann har folk att ta hand om som är sjuka på riktigt… Suck.

Fina och jag skulle klä granen på julaftons morgon… Det var bökigare än man kunde tro.
Får se om ni hänger med i alla svängarna:

Mina föräldrar har alltid en stor gran som kräver två 16-slingor. Den ena slingan fungerade inte trots att pappan kollat den kvällen innan (de är ju trots allt från 1900-talet) så vi fick pröva lampor från den fungerande slingan. 3 lampor var sönder och inga lampor hade pappan hemma.

Affären i Fritsla var stängd så vi åkte hem till mig eftersom jag har en nästan likadan slinga hemma. Min är lite nyare men själva lamporna är ju desamma!
Tillbaka igen och skruva ur tre lampor ur min slinga och satte i föräldrarnas slinga. Den funkade inte ändå… Så vi tog tillbaka lamporna till min slinga igen och satte upp den i granen (joxigt värre) med stege till hjälp. Sedan satte jag i kontakten och…

… slingfan tändes inte!! Måste ha tagit fel lampor. Damn!
Vi tog då och bytte lampa för lampa på min slinga i granen men KUNDE inte hitta lampan som var sönder. Så det var bara att ta ur slingan igen och gå genom lamporna på golvet… Fina lyckades till slut hitta den felande lampan och granen kunde äntligen kläs!

Då visade det sig att tjockklittret inte fanns i rätt kartong och Fina fick gå upp och leta på vinden… Allt som allt klädde vi gran från 10.30 till 13.20.
Men den blev fin! Bilderna finns i systerysters kamera så de kan ni inte få se nu. Hon kanske kan maila…?

Julafton var bra! Jag åt väldigt lite och hoppade över virrarna, mår verkligen inte bra så jag vill inte reta magen mer.
Fick toppen julklappar! Mamma skulle köpa till mig (vi vuxna lottar och köper bara till en) och hon hade verkligen tänkt till:
En bok med fågelbilder och info där de spelat in fågelsång! Smart! Även en väderstation – för vädernörden! Den snygga med spegel.
Av Peter fick jag ett svart stiligt notställ, lavalampa (I love love love!) små apor att sätta på nycklar, bokmärke och vetekudde.

Kvällen avslutades med TP i föräldrarnas kök. Mys! Har även pratat med barnen och de mår toppen. Jag längtar mycket efter dem men snart är det bara en vecka kvar… 🙂